Kaliber fyller tio år!

Varje år orsakar trafikolyckor tusentals whiplashskador. De skadade kan då få ersättning av sitt försäkringsbolag. Men får de en rättvis bedömning? I dag handlar Kaliber om försäkringsbolagens välbetalda läkare, om jäv och om de som nekas ersättning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag kom körandes på den här vägen. Här hände ju olyckan. Lastbilen kom och gjorde en vänstersväng på den sidan. Då var det lite mer snö och så. Så man såg ingenting nästan, berättar Sam, som var med om en trafikolycka när han var 15 år. Han hade varit och spelat utebandy och var på väg till en kompis. Mopeden han körde på hade han nyligen fått i födelsedagspresent. – Ja, och lastbilen svängde in och jag såg inte honom alls, det var mer träd här då. Här ungefär började jag reagera och såg honom, men jag hann inte mer än att trycka på bromsen när det small. Jag körde in i sidan på lastbilen i full fart då. - Här ungefär hamnade jag. Jag minns att jag slog i axel och arm, bröstkorgen och att huvudet slagit i först i styret och sen i däcket i lastbilen. Och sen kom han lastbilschauffören ut och skällde ut mig, jag blev helt enkelt rädd, skällde ut mig, jag kommer inte ihåg exakt vad han sa, men det var inga trevliga ord i alla fall. Sen drog han bara. Sam var omtumlad efter kraschen, men kunde ta sig hem på egen hand. Långt senare kunde en läkare konstatera att han fått en whiplashskada i nacken. Efter olyckan kontaktade Sam sitt försäkringsbolag. – Ja, väldigt kort efter den här olyckan så fyllde vi iden här skadeanmälan då, och jag ringde dit och frågade hur det går och sånt efter, så sa de att det skulle ta tid och så .. sen gick det två år till och då frågade jag vad som hade hänt med den och då. – Två år? – Två-tre år gick det. – Och du hörde ingenting? – Nej, ingenting. – Och du fick inget beslut? – Nej. Eftersom de sa att det skulle ta tid så trodde jag att det var normalt. Jag var som sagt i femtonårsåldern så man har ju inte så bra koll på hur sånt funkar. Sen blev problemen värre och till slut så började ju alla koppla att det här blir ju inte bättre, och då var då mer läkarkontrollerna började. Och att jag gick mycket hos läkaren och så. Kaliber idag handlar om dom som råkar ut för trafikolyckor, men som sen nekas ersättning av sina försäkringsbolag. Frågan vi ställer i dag är om de får en rättvis bedömning. Sam är bara en av drygt 15 000 som varje år anmäler att de fått whiplashskador efter trafikolyckor. För de allra flesta - ungefär 90 procent - går besvären över. Men för resten - ca 1 500 personer om året - blir besvären kroniska. Det handlar om yrsel, värk, smärta i huvud, armar, axlar och mellan skulderbladen. Problemen är ofta så allvarliga att de skadade inte klarar av att arbeta eller göra de vanligaste av sysslor. Som t ex att städa sitt hem. Ofta leder skadorna till långa sjukskrivningar. På ett hotell i Täby har ett hundratal nackskadade samlats en helg för att lyssna på flera föreläsningar om whiplash. De flesta besökarna här är själva drabbade. En del har stödkrage, andra sitter i rullstol. Många av dom har haft problem med att få ut ersättning från sina försäkringsbolag. – Det är en skandal alltså att det får gå till så här i ett rättssamhälle som Sverige nu ska vara, säger Bert Magnusson, som är ordförande i Nackskadeförbundet, som håller i seminariet. Han får samtal varje dag från förtvivlade människor som berättar att de varit med i bilolyckor och fått nackskador, och att de sen nekats ersättning av sina försäkringsbolag. Enligt Bert Magnusson är möjligheterna små att få rätt mot sitt försäkringsbolag i domstol. – Det är många fall och sen är det så här att många törs inte driva sina ärenden. För kommer de till domstol så kan de förlora kanske 350 000-450 000 och bli skadeståndsskyldiga och det har de inga möjligheter att betala sen. Då får de kronofogden på sig. De får sälja fastigheter och allt de äger och har. När en person råkar ut för en olycka utreds den av den skadades försäkringsbolag. Bolagets läkare träffar inte patienten men går igenom tidigare journaler. Det är läkare, docenter och professorer som egentligen arbetar på andra ställen inom vården, men som på det här sättet extraknäcker åt bolagen som medicinska rådgivare. Extraknäcken är lukrativa. Bolagen och läkarna är fåordiga om hur stora beloppen är, men i tidigare medierapportering - bland annat i Kalla fakta - har det kommit fram att läkare tjänat flera hundratusen om året på sina extraknäck. Lars Wallstedt är neurokirurg och bläddrar i en hög med journaler. – Den brukar vara en halvmeter hög. Högen med journaler är full av ärenden, där nackskadade nekats ersättning av sina bolag. Oftast handlar det om inkomstförlust. Lars Wallstedt har arbetat med whiplashskadade som överläkare och klinikchef på Karolinska sjukhuset. Men nu har han slutat och fokuserar helt på att hjälpa dom skadade i kampen mot bolagen. Han skriver utlåtanden och uttalar sig i rättegångar. Han är kritisk mot att så många läkare får så bra betalt av bolagen när de gör sina bedömningar. Detta menar han är en uppenbar risk för jäv. – Nej, jag tycker inte att det är ett bra system. De blir för knutna till sin försäkringsbolag, sina uppdragsgivare. Man biter ju inte den hand som föder en så klart för, skulle man börja lämna bedömningar som jag gör då skulle man förmodligen inte bli långvarig som försäkringsanställd medicinskt rådgivare inte, säger Lars Wallstedt. En av alla dem som nekats ersättning är Margareta Forsberg. Jag träffar henne i ett blått radhus i Märsta där hon bor med sin man. Det var när hon och hennes familj var på väg med bilen till en restaurang i centrum då de blev påkörda bakifrån. – Och några kilometer hemifrån i backen ner mot Märsta så va det stopp, berättar Margareta. – Och jag satt framåtböjd och undrade är det en olycka eller vad är det. Å upptäckte att det var en fasan mitt på vägen. I samma veva ropade min man som körde att “Oj han hinner inte stanna”. Då kom det en i full fart. I 50 då. Körde rakt in i oss. Han såg inte oss, fortsätter Margareta, som berättar att hon nästan aldrig var sjukskriven före olyckan. – Jag trodde det skulle gå över för man fattade ju inte vad som hände med en. Försökte gå till jobbet, var där någon vecka, fick vara hemma igen för att jag mådde ju inte bra och jag fattade inte va det var och läkaren jag gick hos, jo han sa att det var en whiplashskada jag hade fått. Förr kunde jag göra flera saker samtidigt och det funkade så bra. Men jag klarade inte riktigt jobbet. Det var jättejobbigt. Nu har det gått flera år och Margareta har fortfarande ont. Men hon har blivit bättre efter att hon - som många andra nackskadade - gjort en steloperation av nacken i Tyskland. Där kunde man konstatera att ligamenten i hennes nacke - alltså det som håller fast huvudet - var av. – Där är ju skallen. Skallbasen. Margareta visar filmer och röntgenbilder på skadorna på nackkotorna från operationen i Tyskland. – Och där har du nackkotorna och ligamenten som håller skallbasen mot nackkotpelaren som var ju av. Därför satt ju huvudet löst. Men Margaretas försäkringsbolag gjorde en annan bedömning. Och trots att hon var försäkrad så fick hon ingen ersättning för framtida inkomstförlust. Enligt försäkringsbolagets läkare berodde hennes skador inte på olyckan utan på att hon hade degenerativa förändringar i nacken - alltså att hennes kropp hade åldrats. Margareta valde att stämma sitt försäkringsbolag. Gör man det som skadad måste man kunna visa att skadorna man fått beror på olyckan. Men Margareta förlorade i rätten. – Försäkringsbolagen radar ju upp så många höjdare de kan och det är ju deras styrka. De har minst docenter, helst professorer i en lång rad som uttalar sig. Och det har ju imponerat på domstolarna oftast. På klientens sida kommer det en provinsialläkare från nån liten by eller stad i Mellansverige och yttrar sig och….det tycks vara att man bullar upp så mycket man kan. Ju fler man har desto större “impact” får man, det brukar vara en fyra-fem stycken ibland på försäkringsbolagssidan. Som uttrycker i stort sett samma sak, menar Lars Wallstedt. Just att försäkringsläkarna pekar på åldersrelaterade förändringar - som i Margaretas fall - är inte ovanligt. När man går igenom de domar som finns i trafikförsäkringsmål kan man se hur bolagens medicinska rådgivare gång på gång pekar på degenerativa förändringar som en alternativ förklaring till varför man har ont i nacken efter en trafikolycka. Och kan den som skadats inte bevisa att så inte är fallet så är risken stor att man förlorar i rätten. Men att peka på åldersrelaterade skador är meningslöst hävdar neurokirurgen Lars Wallstedt. – De har en massa sådana här argument. Men när det gäller till exempel degenerativa förändringar i halsryggen så vet man med en bedövande sannolikhet att de hos de flesta patienter är helt symtomfria. Skulle man ta in ett gäng 50-åringar eller 60-åringar och röntga dem på nacken skulle man hos nästan alla hitta degenerativa förändringar och ett litet fåtal skulle ha besvär. Så att hänvisa till degenerativa förändringar är en lös planka att stå på. Det kan lika väl eller sannolikt inte ha nånting med saken att göra. – Så här har vi alla som är över 50. Dom har svårt att vinna sådana här fall. – Ja jag tror redan vid 35 börjar det här komma i nacken. Läkaren Gunilla Bring har specialiserat sig i whiplashproblematik. Hon är en av få läkare som hjälper de skadade mot försäkringsbolagens medicinska rådgivare när fallen väl hamnar i rätten. – Jag är otroligt konfunderad över mina egna kollegor som gång på gång, år ut och år in kan stå och hävda rena gallimatias om de skadade om uppkomstmekanismer om symptomförklaringar. Vissa tillfällen är det rena rama lögner. Det är påhittade symptom och psykiska besvär och psykosociala orsaker. De är inte deras patienter, det är inte mina patienter heller. Men det är medmänniskor som borde ha rätt att få sin rätt att pröva sin sak objektivt. Och opartiskt. Men istället ställer de upp för sina uppdragsgivare - bolagen och får betalt för att fara med osanning i rätten för det gör de faktiskt, hävdar Gunilla Bring. På försäkringsbolaget Folksam hanterar man cirka 5 000 nackskadeärenden per år. Till sin hjälp har man 15 arvoderade försäkringsläkare, fyra specialister, plus två externa konsultföretag som gör bedömningar och utlåtanden åt bolaget. Men skadechefen Gudrun Hagström vill inte avslöja hur stora arvodena är. – Alltså jag kan inte uttala mig om kostnaden. Men där det är en viktig information som vi behöver för att skaderegleraren ska kunna fatta beslut, Gudrun Hagström. – Så din uppfattning är att det sker en rättvis behandling? – Vi strävar definitivt efter att vara så seriösa och så rättvisa… vi har inget intresse av någonting annat än att kunden ska känna att, den skadade får sitt ärende hanterat med så stor trygghet utifrån det regelverk som vi har att följa. Kaliber har kontaktat de stora försäkringsbolagen If, Folksam, Länsförsäkringar och Trygg-Hansa. Inget av bolagen vill avslöja hur mycket de betalar i arvode till sina medicinska rådgivare. Men vi får tag i en av läkarna - professor Hans Link - som genom åren extrakäckt åt försäkringsbolagen vid sidan om sin ordinarie tjänst som han haft på Huddinge sjukhus. Han har bland annat gjort uppdrag åt Folksam, If och Trygg-Hansa. ­– Det är inte hutlöst, och man kan definitivt inte bli förmögen på de intäkterna, de är som en bissyssla som ger rimligt med ersättning annars så gör man ju inte det, säger Hans Link. ­– Men hur mycket pengar har det handlat om dig per år? – Så har jag tagit emot enstaka ärenden. Det har rört sig om en storleksordning om kanske 100 000 kronor per år. Professor Hans Link tjänar alltså 100 000 kronor om året på sin bissyssla där han endast utför några få uppdrag per år. Han säger att han själv aldrig varit partisk eller jävig, men att han genom åren märkt att det finns en ovilja hos bolagen att betala ut ersättningar. – Det är klart att det blir en ovilja, man är inte nöjd att man ska punga ut med stora belopp ofta väldigt höga belopp som ska betalas ut, hävdar Hans Link. Försäkringsbolagen som vi får svar av via mail skriver att de aldrig är ute efter att minimera kostnaderna och att de har stort förtroende för de medicinska rådgivarnas objektivitet. De skriver också att de inte delar uppfattningen att de medicinska rådgivarna skulle ljuga eller fara med osanning i rätten. När det gäller degenerativa förändringar - alltså att bolagen anger ålderförslitningar som en mer trolig orsak till skadorna än själva bilolyckan - säger dom att det är vanligt och särskilt bland äldre. På Folksam säger skadechefen Gudrun Hagström att det är en viktig fråga för bolaget om de medicinska rådgivarna håller sig oberoende. – Det är självklart oerhört viktigt. Skaderegleraren har ingen kontakt annat än att man skickar ärendet som jag sa till en ortoped eller en neurolog och man har ingen vetskap om vem det är som kommer att ta hand om ärendet. Och det är ett led i att det ska finnas ett oberoende, menar Gudrun Hagström. – Men hur säkerställer ni då att de medicinska rådgivarna har ett oberoende förhållningssätt? – Men fortfarande handlar det om att det inte ska finnas någon koppling mellan skaderegleraren och den… där man inte kan påverka vem det är som ska göra, annat utifrån den specialistkompetens som ärendet kräver. Men det finns fall där det finns en sådan koppling. Det framgår i flera dokument som Kaliber tagit del av. I ett fall kan man läsa hur en skadereglerare kallar en allvarlig olycka bagatellartad och vill få den medicinska rådgivaren att ändra sitt tidigare utlåtande. Vilket skulle betyda mindre kostnad för bolaget. Han skriver: “Det nödvändigt att vi mer konkret kan visa att det är minst lika sannolikt att orsaken är psykosomatisk än de aktuella trafikolyckorna”. Försäkringsläkaren ger då ett nytt utlåtande där han skriver att skadorna beror på psykosomatisk genes - alltså att symtomen beror på psykisk ohälsa och inte på själva bilolyckan. I en annan korrespondens diskuteras en skadads invaliditetsgrad. I botten av dokumentet uttrycker IF:s skadereglerare att han ser fram emot att de ska ses på Söderstadion för att kolla på fotboll. På försäkringsbolaget IF vill man inte kommentera uppgifterna. I de flesta fallen förlorar de som stämt sina bolag i tingsrätten. En bidragande faktor är ett dokument daterat september 2006. Det var när dåvarande länsrätten (heter förvaltningsrätten idag) i Göteborg bad rättsliga rådet om hjälp, eftersom de hade så många pågående mål där skadade fått avslag av sina försäkringsbolag. Länsrätten ville ha vägledning om hur de skulle döma. Det rättsliga rådet bad då tre professorer om hjälp att skriva en vägledande text. Professorerna arbetade extra alla tre - då eller innan - som medicinska rådgivare åt olika försäkringsbolag. Bland annat för Trygg-Hansa, AFA försäkring, Länsförsäkringar och Folksam. Slutresultatet blev en skrivelse som fortfarande flitigt används i rättegångar där de skadade har stämt sina försäkringsbolag. Neurokirurgen Lars Wallstedt läser högt ur den sju sidor långa skrivelsen. – Då talar de om: “kravlös sjukskrivning, överbeskyddande omhändertagande av sjuka… möjlighet till ersättning och andra förhållanden som den enskilde kan uppleva som fördelaktiga bidrar till att vidmakthålla smärtan och sjukbeteendet.” – Så det skulle vara inbillat då? – Just det. Och den här har fått stort genomslag hos domstolarna som tolkar att det finns den här utgången att det här är samhället som har ställt till det här och det är ingen äkta smärta. Den här innehåller ju förklaringsmodeller som gör att försäkringsbolagen slipper att ta ansvar för skadan. De läkare som Kaliber varit i kontakt och som ofta företräder de skadade hävdar att texten i vissa delar är ovetenskaplig och att man medvetet försöker förvilla rätten om att det inte finns ett samband mellan de uppkomna skadorna och trafikolyckan. – Jag upplever att det var en bra skrivelse, säger professor Hans Link, som tidigare uppgav att han med sin bisyssla som medicinsk rådgivare tjänar runt 100 000 kronor extra per år var med och skrev texten. Och det är just hans delar av texten som de andra läkarna kritiserar. Han står bakom det han skrev. – Det är allmänt känt, att det är en hel del individer som faktiskt utnyttjar systemet till sin förmån. – Du tror att det är så? – Ja, inte bara tror, det är ju allmängods att det finns en viss grupp som utnyttjar systemet. Det kommer du ju inte runt. ­– Men varför skulle de åka ner till Tyskland och göra steloperationer om de inte var skadade? – Ja, nej. Det kan man fråga sig, jag har ingen förklaring till det. – Men det skulle man väl inte göra om man inte hade nåt problem? – De har problem men det är frågan om det är själva olyckan som är problemet eller om det är något annat problem. – Men är det inte konstigt att problemen dyker upp precis efter en bilolycka, men har en annan orsak? – Ja, problemet har nog funnits både före och efter. Det är min erfarenhet. Läkare Lars Wallstedt: – Jag har letat efter bedragare under mina år. Jag har bara träffat på vid ett enda tillfälle en kille som uppenbarligen lurade mig. – Så det är inte så att du är lättlurad? – Nej, det tror jag inte. Jag kan ju det här. jag ställer frågor till dom då när jag träffar dem på olika sätt för att se om de… jag frågar från olika håll för att få samma svar och en gång fick jag inte det och det visade sig vara en bedragare, säger Lars Wallstedt. Ofta står de skadade som blivit utan ersättning ensamma mot försäkringsbolagen. Men finns det nånstans där man kan få en opartisk bedömning? För att den skadade ska ha en chans att få sin sak prövad innan ärendet går till rättegång skapade regeringen för länge sen Trafikskadenämnden. Nämnden ska vara oberoende och opartisk. Men även här märks det tydligt hur försäkringsbolagen gör sig närvarande i de beslut som tas. Nämndens arbete bekostas av försäkringsbolagen och två representanter från bolagen är med och fattar besluten – även om de inte får delta i frågor som rör det egna bolaget. Och när besluten väl ska tas - blir det oftast så som bolagen vill. Deras förslag blir oftast nämndens beslut. Det sker i mer än sju av tio fall. Nämnden har också tillgång till egna läkare som gör bedömningar utifrån den skadades journaler. Läkarna får inte vara knutna till något försäkringsbolag. Det för att undvika jäv. Men när Kaliber får ut namnen på de två läkarna kan vi direkt se att de varit registrerade som medicinska rådgivare åt försäkringsbolag. I det här fallet AFA försäkring. Kaliber har sökt de båda läkarna och fått tag på den ena - en professor. Han skriver i ett mail att han flera gånger vittnat i rättegång åt försäkringsbolag men att han inte tycker att han är jävig. Peter Rigling är kanslichef på Trafikskadenämnden: – AFA har ju hand om arbetsskador och inga trafikförsäkringar. – Men det är ändå ett försäkringsbolag? – Ja, fast där har vi sedan länge haft ett undantag i kontraktet, så vi ser inte något problem att man jobbat för AFA. – Varför inte då? – Nä, av den anledningen att det är en annan typ av skador och en annan typ av hantering. Men går man bakåt i tiden ser man tydligt att nämndens tidigare läkare inte bara arbetat för AFA Försäkring. Här kommer det fram att två av nämndens före detta läkare jobbat åt flera försäkringsbolag såsom Folksam, If och Trygg-Hansa. En av läkarna är professor Hans Link - han som även skrev texten till rättsliga rådet - han har gjort uppdrag åt bolagen både innan och efter sina år som läkare åt nämnden. – Men då har det varit något enstaka ärende från Skandia, Länsförsäkringar och vad det nu har varit, säger han. – Men om man har jobbat mycket åt försäkringsbolagen. Finns det någon risk att det uppstår en situation av jäv när man sen ska gå in och jobba åt den oberoende nämnden? – Det är klart att det kan finnas jäv, men det ska det egentligen inte göra. Jag har aldrig upplevt att jag är i en jävsituation, fortsätter han. Nämndens kanslichef Peter Rigling vill inte svara på hur han ser på att även de tidigare läkarna arbetat för försäkringsbolag. – Det är inget kan jag inte kommentera så här på rak arm. ­– Men varför kan du inte kommentera det? Finns det en bristande lämplighet i det? – Det var långt före min tid så det kan jag heller inte kommentera, utan det jag kan kommentera är det som hänt under min tid som kanslichef. För Sam som krockade med sin moped är den här historien inte slut. Han fick till slut besked från sitt försäkringsbolag och från nämnden. Båda två kom fram till samma beslut. Sam hade då väntat i 15 år när han fick reda på att han nekas ersättning. Nu är han sjukskriven från sitt jobb och har en konstaterad whiplashskada. För några månader sen ringde han till nämnden som ska vara oberoende för att rådfråga om vilken läkare han skulle vända sig till för att få hjälp med utlåtande om skadan. I hemlighet spelade han in samtalet. Då var det en av nämndens föredragande jurister som svarade. – Ja, Thomas Timander skulle jag ju inte rekommendera nej, säger juristen. Tomas Timander är en av de läkare som aktivt hjälper skadade med sina ärenden. – Man ju ändå erkänna att bolagets medicinska rådgivare har väldigt stor erfarenhet av att sätta invaliditetsskador... – Men kan inte det bli som part, säger Sam. – Att de är jäviga? Nämnden ser ju mer yttranden från de medicinska rådgivarna och får kanske det intrycket att de är mera neutrala i sina bedömningar. Även den f d klinikchefen på Karolinska sjukhuset Lars Wallstedt och läkaren Gunilla Bring är inte att rekommendera enligt den föredragande juristen. Gunilla Bring som av Svea Hovrätt anses vara den främsta experten på whiplashskador i Sverige. – Ja, det finns en sådan dom som säger så ja, men inte rent generellt tror jag inte man har den inställningen i branschen, säger juristen. På Stockholms universitet sitter professor emeritus i försäkringsrätt Bill Dufwa. Han ser allvarligt på händelsen. – Ja det är på det sättet allvarligt att det rubbar tilltron till hela systemet vi har i Sverige med nämnder och annat. Det låter väldigt underligt för, det gör det ju. Det förvånar mig. det är ju patientens sak att avgöra vem han vill gå till, man kan ju inte styra nånting här utan patienten måste ju ha kvar sin fulla valrätt. Det är tråkigt och visar väl bristerna i systemet, säger Bill Dufwa och fortsätter: – Det undergräver tilltron till nämnden. Det är ju inte lämpligt, och tråkigt att höra att de gör så. Jag ringer upp den föredragande juristen och frågar om nämnden nånsin varnar för vissa läkare. – Nämen det säger vi aldrig. Vi rekommenderar inte vissa ombud eller läkare. Vi håller oss helt borta från det, utan det får man själv som skadelidande ta fram. – Ni gör inte det? – Nej, vi gör inte det. Jag berättar om den Sams inspelning och om vad hon sagt tidigare. Då ändrar hon sig och säger att hon i samtalet med Sam bara ville hjälpa honom. Eftersom chanserna att få ett positivt besked av nämnden minskar om man anlitar de läkare som ställer sig på de skadades sida. – Men jag säger att om du använder de här läkarna så får du den här effekten i nämnden, och det tycker jag är en välgärning för den skadelidna att höra för då kan man avstå från att gå till de läkarna, säger juristen. Nämndens kanslichef Peter Rigling: – Jag kan bara konstatera att uttalandet inte representerar nämndens hantering av ärenden. Tomas Timander är en av de läkarna som nämnden varnat för. Han är inte förvånad. – De jobbar ju på samma sida som försäkringsbolagen, och det innebär att då måste de försöka misskreditera mig på nåt vis eller de andra läkarna som ställer upp för patienten så att patienten, nästan skrämma de att gå till deras läkare och det är många som inte förstår det här och blir rädda och går dit, säger Timander. När läkaren Gunilla Bring får höra om samtalet blir hon upprörd. – Ja.. jag börjar ju mer och mer förstå att det är just uppbyggt, jag har trott att det bara har blivit så på nåt sätt men det är ett systematiskt uppbyggt nätverk av systemfel där trafikskadenämnden utgör en del av problemet och bolagen och deras läkare framförallt är ett jätteproblem. Ja, jag tycker att det är en skandal, en rättsskandal. I Kaliber idag har du hört om försäkringsbolagens ovilja att betala ut ersättningar till de som drabbats av nackskador. Om Trafikskadenämnden som ska vara oberoende, men vars läkare arbetat åt försäkringsbolag och om hur deras jurist försöker varna för läkare som brukar ställa sig på patienternas sida. Kaliber har försökt få Försäkringsläkarföreningen att svara på den kritik som framförts. Ordföranden för föreningen Gustaf Neander svarar strax innan sändning att han inte vill vara med i en inspelad telefonintervju. Men han skriver i ett mail att de medicinska rådgivarna är skyldiga att följa det regelsystem som finns där gränsdragningen mellan läkare och försäkringsbolag är tydlig. Han skriver också att det är väsentligt att den skadade får den ersättning som han eller hon är berättigad till. När det gäller degenerativa förändringar säger han att det kan vara en alternativ förklaring till besvären. Men hur gick det för Margareta. Efter att hon förlorat i tingsrätten överklagade hon till Hovrätten. Men där ville man inte ta upp hennes fall. Efter förlusten har hon nu skulder på över 500 000 kronor. Pengar som hon måste betala till sitt försäkringsbolag för rättegångskostnaderna. Nu ska hennes man gå i pension. Det betyder att de måste sälja det lilla blåa radhuset i Märsta. – Det funkar inte om inte min man jobbar vidare men han måste ju också få gå i pension. Han är ju också skadad och även sjuk. Så därför har vi kommit fram till att vi måste sälja huset nu, och vi kommer inte få någonting över kan jag säga eftersom vi har lån på grund av trafikolyckan, avslutar Margareta Forsberg. Reporter: Mikael FunkeProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

29 Mar 201530min

Kaliber sänder en av förra årets mest uppmärksammade granskningar: Kriminalvårdens utvisningsresor. Reportaget som vann Guldspaden i kategorin bästa riksradio. Granskningen, som gjordes av Kalibers reportrar Markus Alfredsson och Sofia Boo, handlade om femstjärniga hotell och flygresor i businessklass för Kriminalvårdens personal. Men även om utvisade som fått lugnande tvångsinjektioner. Läs mer: Guldspade till Kaliber Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här följer två utdrag av de båda programmen som sändes den 19 och 26 oktober 2014: – Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter. Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan. – Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något. Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre. Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill. Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan. Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal. Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen. Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras. Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen. Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering. – Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal, säger han. Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3 400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar. Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag. Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor. Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar. – Om du för in i datorn där så kan jag…plocka ut. Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger. Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda - så kallade chartrade flygplan. Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster. Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre. Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personal bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan. Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen. – This is the hub of the Dubai. This is a keyplace. Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så. Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land. Vi kan ta några exempel: * 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor. * Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor. Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa: * Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris - och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet. Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar. Det handlar också om flygbiljetter för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller: * Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa. Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem, samtidigt som det handlar om en svensk myndighet. Så vad är det som gäller egentligen? Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen. De ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande. Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem. För att ta reda på mer läser vi de avtal som gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar. Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst. Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa. Men hur det kommer sig att all den här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet. I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.” Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som Kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna. Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy, så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar. Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands. – Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte. – Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet, säger Claes Nöjd. Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person. – Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter. – Sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga. - Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar... – Ja det är jättemycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Vi är tillbaka i Dubai igen. – Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på. Det här är en bar vi känner igen. För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp. På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa. Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som: ”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!” ”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.” Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som: "Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra" "Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare." Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som: ”En helt vanlig dag på jobbet” Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst. En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga. Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning. – Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid. Efter vi sände granskningen i höstas har Kriminalvården infört nya regler för sina utvisningsresor. I en intervju efter programmet berättade generaldirektör Nils Öberg att billigaste resande nu ska vara utgångspunkten. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar, så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag, sade Claes Öberg i december 2014. Vår andra granskning om svenska utvisningsresor handlar om något helt annat. Vi kunde visa hur utvisade personer fått lugnande injektioner under tvång: Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut. Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska. Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner. Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”. Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat. Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften. När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt. Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja. I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen. Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården, där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om: En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes. Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig. Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården. – Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig. Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar. Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är: En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”. Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor. Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls. Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare. I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det framgår inte att de accepterat injektionen. Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna. – Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd. Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv ”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”. Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på. Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”: ”Min tanke var att försöka komma överens om att /hen/ skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”. Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja. - Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här? – Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten. - Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån? – I samband med att jag började ta såna här uppdrag. Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar. – Det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte, säger Per Löwenberg. Han säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag: Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften. Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen, så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft. Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken. – Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras. Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet. Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig. Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson. Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken. – Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård. - Vad tänker du gör nu när du har den informationen? – Vi måste be våra juridiska experter titta på det här. Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu. Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat? Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet. – Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna. Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm. – Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre. Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan. – Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns. - Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister? – Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare. Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning. Granskningen ledde alltså till att Kriminalvården valde att polisanmäla och just nu pågår en förundersökning. Kriminalvården gjorde även en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ännu inte kommit med något beslut. Reportrar: Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Producent: Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se kaliber@sverigesradio.se

22 Mar 201529min

Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson. Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund. - Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson. Vad menar du då? - Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna. Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet? – Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson. Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna. Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning. Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig. - Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt. Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan. - Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg. Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med. - Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Varför är det så? - Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det… Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott. Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen? På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera. - Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig. - Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter, externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen. Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012. Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna. - Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet. Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp. Nedan följer några av svaren från undersökningen: ”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.” ”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.” ”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.” ”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.” Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna. Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta. - Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet. - Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få. Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren. - Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren. Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen. - Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson. Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna. - Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson. En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver. - Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson. Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt. - För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han. I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning. Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö. - Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö. Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland. - Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt.. I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska. - Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han. Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler. - Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren. Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet. - Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek. I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”. Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet. - Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren. I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig. - Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson. Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan? - Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson. Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det? - Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning. Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det? - Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson. Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om. - Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren. Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig. - Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S) Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström? - Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S). När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen. - Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han. På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser. - På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara. Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliberkaliber@sverigesradio.se

15 Mar 201529min

Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka. – Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg. Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp. – De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg. Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde. – Då ger vi oss ut rätt ut på åkern. Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet. – Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här. Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta. – Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom. – Inte ett spår är det? – Nej, det syns ingenting kvar. Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort. – Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten. Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa. Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv. – Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne. Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång. – Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik. Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958. – Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta. – Han åkte aldrig? – Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar. Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM. – Jag undrar varför han inte åkte då? – Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm. Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat. – Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson. Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar. – Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv. Testamentet Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja. – Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det. Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog. – Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan. Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet: ”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”. Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson. Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. – Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar. Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger. Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut. – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit. Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan skrev sitt testamente 1993. 1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president. 22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. – Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta. Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen. – Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer. Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog. Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan. – Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in. När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så? Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet. Finns det någon stiftelse alls? Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen. Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter. Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse. Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om. Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild. Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång. Protokollen avslöjar Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog. 1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer: ”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”. De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen. Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare. 1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas. 1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna. 1999: Här hittar jag nya stadgar. Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet. 2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare. Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan. Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen. 2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger. 2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen. Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011. 2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp. 2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse. På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt. Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn. – Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen. Att bilda en stiftelse Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp. – Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson. Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. – Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson. Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse. – Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson. De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut. – Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson. Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte. ”Det är redan en stiftelse” Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor. – De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen. Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag. – Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita. --Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse? – Ja, absolut. --Som också fungerar idag 22 år senare. – Absolut. Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson. – Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det. – Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson. - Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen? – Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson. Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för. – Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson. – Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt? – Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då. Bankens ansvar Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas. I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren. Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med. De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.” – Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här. --Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva? – Nej det får vi inte göra. Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse. --De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse? – Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen. Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas. --Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse? – Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då. --Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank? – Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar. Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan. --Men 22 år? – Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller. --Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom? – Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut. Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse. Karl Johan var kunnig Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen. – Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet. ”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”. Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr. Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler? Länsstyrelsen och stiftelser Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland. – Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden. I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals. Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser – Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500. --Men då finns det fler? --Det kan hända. Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten? Testamentens öde Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet. -- Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre. – Då släpper ni det? – Ja. I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall. – Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare. Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad. – Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss. De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller. – Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv. --Borde det finnas någon? – Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här. När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör. Pengarna – finns de? Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson. – Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson. Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna. – Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste. Inger tar fram en pärm. Här är pengarna. – Pengarna står fortfarande på honom alltså? – Ja det gör de. 22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan. Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra. Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade. – Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit. Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör. Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan. Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här. – Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

8 Mar 201529min

Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med. - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om - När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben. - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom. - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt jag besöker den. Ägaren Janne vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

1 Mar 201530min

Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog. Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper? Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte. - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens. - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet. - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans. - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet. Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens, framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning. Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel. På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer… Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas LindahlExekutiv producent Kaliberkaliber@sverigesradio.se

22 Feb 201529min

Tusentals unga européer har anslutit sig till våldsbejakande islamister som IS. I Sverige är det många kommuner som fortfarande inte vet hur de ska förebygga radikalisering. Kaliber om vad Sverige kan lära från andra länder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är en varm septemberdag 2014. Vi är i den östra Londonförorten Walthamstow. På Lea Bridge road bland låga viktorianska hus, frisören Kashmir, grönsakshandlaren Class och en del andra småaffärer, ligger en av Storbritanniens alla avhopparverksamheter -Active Change. Vägg i vägg med en moské och lite dold bakom en busshållplats. Utanför byggnaden står ett tv-team och filmar. Internationell media har sprungit in och ut ur avhopparverksamhetens lokaler i ett kör den här septemberveckan. Och jag får vänta i över en timme för att få träffa organisationens grundare Hanif Qadir. - So you had lots of media here today? – Since two weeks its been everyday. Anledningen till att media från hela världen blickar åt London nu är att rapporteringen om europeiska IS-resenärer börjar ta fart hösten 2014. Och att Storbritannien har en lång tradition och stort utbud av olika avhopparverksamheter för våldsbejakande islamister. Hanif Qadir har personlig erfarenhet av att bli rekryterad till al-Qaida en gång i tiden. - When I arrived in Pakistan and when I saw some of the tactics used by al-Qaida I didn´t agree with that. Because yes the Americans were killing women and children – you know targeted or nontargeted but so was al-Qaida, sager Hanif Qadir. Han anslöt sig till terrororganisationen utifrån en känsla av ilska över att oskyldiga kvinnor och barn dog i USA:s krig mot terrorismen, berättar Hanif Qadir. Men han insåg snabbt att också al-Qaida dödade oskyldiga, säger han. Han åkte hem till London och startade Active Change. Och idag är Hanif Qadir en av Europas mest erfarna på att omvända våldsbejakande islamister. - I think Britain by far has the most effective counter radicalisation policy in the world, säger Hanif Qadir. Om Storbritannien är bäst på att motverka radikalisering eller inte finns det olika åsikter. Men Storbritannien har lång erfarenhet och många olika verksamheter - såväl statliga som oberoende projekt och Active Change är bara ett av alla. Vi ska återkomma till det. Sverige har till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. Om det handlade förra veckans Kaliber. Och enligt Säpo har minst 130 svenskar rest till Syrien och Irak för att strida med grupper som IS. Vi har träffat Maryam. Hon är i 50-årsåldern, och jobbar med språk. För nio månader sedan lämnade Maryams dotter Sverige. Dottern var då 19 är och bodde hemma. - Det var en vanlig dag en fredag. Jag var på jobbet när jag fick telefonen att de har rest igår. Jag trodde hon sov över hos en väninna, fast de hade resan rest, berättar Maryam. Det var pappan till en av dotterns vänner som ringde och berättade att deras döttrar hade åkt till Syrien. - Jag var hysterisk och skrek. Jag var i centrumet, jag fick kramp, jag fick…. Det var en polisbil där. Och jag skrek och skrek och hela centrumet tittade på mig, berättar Maryam, som egentligen heter något annat. Hon fick det där samtalet i somras hade hon i över ett år försökt få hjälp med dotterns radikalisering, berättar hon. Men också med dotterns depression som Maryam tror spelade en stor roll i hennes beslut att lämna Sverige för IS. Maryam säger att hon hade pratat med skolan, socialtjänsten, psykiatrin. Och efter att några andra tjejer som dottern umgicks med i en studiecirkel åkte till Syrien, kontaktade Maryam också polisen: – När första gruppen hade åkt gick jag till polisen och informerade och sa att jag är rädd. Jag är rädd att en grupp som min dotter har umgåtts med har åkt till Syrien. Jag är rädd, vad ska jag göra. Jag behöver er hjälp, jag vill att man ska hindra att hon ska åka, sa jag, berättar hon. - Vad sa polisen? - Vi har inte den befogenheten att stoppa henne. Vi har inte lagen på vår sida att stoppa henne. Maryam är inte ensam om att behöva hjälp. I förra veckans Kaliber fick kommunerna kritik för att föräldrar till IS-rekryter inte vet vart de ska vända sig när de söker hjälp. Och Kaliber frågade socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Av de 132 som svarade ansåg 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Sveriges kommuner och landsting, SKL, svarade då att kommunerna trots allt gör en hel del ”men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss” sa SKL:s ansvariga för brottsförebyggande frågor, till Kaliber då. Den här veckan ska vi bege oss utanför Sverige för att se hur Storbritannien och Danmark arbetar med våldsbejakande islamism. Två länder som framhålls i internationella sammanhang för att ha kommit långt med arbetet. Men vi har också åkt till Norge. På polishögskolan i Oslo träffar jag professorn Tore Bjørgo en av de mer kända forskarna i Norge när det kommer till extremism och terrorism och de människor som dras till det: - De drar av ganska olika grunder, de är olika typer av människor som har olika drivkrafter olika drömmar och behov och därför finns ingen sådan ”one-size-fits-all” när det gäller att finna hur man kan förebygga det, säger Tore Bjørgo. Frågan om hur man ska förebygga resorna kompliceras alltså av att de här individerna är så olika och därför har olika motiv, menar han. - Några få, som är primärt ideologiskt och politiskt drivna, oftast väldigt resursstarka, de blir ofta ledarna och ideologerna. Och så har vi några som är spänningssökande och de kanske också kan få en överdos och uppleva att det inte var så spännande när de ser sin vän ligga där och vrida sig av smärta. Och så har du de som har en väldigt problematisk social bakgrund, traumatiserad, kanske upplevt krig, ofta varit inblandade i kriminalitet, de letar efter en frälse - och de kan vara ganska farliga människor, säger han. Och så ser det även ut i Sverige, säger Mona Sahlin, som är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Ungdomarna kommer från olika delar av samhället och har olika drivkrafter. – Så när man tittar på ordet krigande eller resande så finns ju alltifrån djupt övertygade religiösa och politiska skäl till förvirrrande, ledsna, förtvivlade unga som letar efter en plats i tillvaron. Och det är därför det arbetet vi gör nu är så svårt men också viktigt. Att inte bara gå på den enkla lösningen, skärp en lag och ta ett pass, så har man blivit kvitt problemet. Man kanske har förhindrat problemet för några, men det är absolut ingen lösning, säger Mona Sahlin. Också rekryteringen ser väldigt olika ut. Den ser ut på ett sett i storstäderna och ett annat sätt på de mindre orterna säger Mona Sahlin: - Det är viktigt att förstå att det inte bara är de stora kommunerna som detta händer i och inte heller bara i de så kallade miljonprogramsförorterna - långt ifrån. Så rekryteringen sker ju antingen från person till person eller, vilket ju är betydligt svårare att komma åt, på nätet. Där det finns oändligt många rekryteringsfilmer- om vi kallar det så - där unga män poserar med en tuff Kalasjnikov och en coca-cola och ett leende på läpparna och berättar vilket häftigt arbete de har och det finns samtalsgrupper både fysiska, men också på nätet. Tillbaka i London och till avradikaliserings-verksamheten Active Change. I förra veckans Kaliber lyfte talesperson för göteborgsmoskén Mohammad El-Alti fram Storbritannien som ett land svenska myndigheter borde lära sig av. Shaf, som är en av ett tiotal projektledare och mentorer som jobbar på Active Change, visar runt i huset. Det är ganska blygsamma lokaler. Ett par små mörka kontor och en stor samlingslokal som ser ut som, och delvis också är, en fritidsgård. Långväggen här är täckt av graffitimålningar och längst den står det biljardbord och fotbollsspel. Active Change fungerar som en mötesplats för förortens ungdomar. Hit söker sig unga med olika behov; för att hänga vid något av alla spelen, låna en dator eller fråga mentorerna om råd. Här håller man också i workshops och debatter. Det öppnar upp till dialog och ger Active Changes mentorer möjlighet att fånga upp de unga som är på väg att radikaliseras. Och förutom aktiviteter i lokalarena, har man också ett team som ger sig ut i uppsökande verksamhet i stadsdelen, berättar Hanif Qadir. - So they will go out they will hang up leaflets. They will hang out with those young men and women who don’t come to the center. Those young men and women who we feel are in areas or in pockets of the community that don’t engage with us or other organisations. It is not always the individual that got a problem that we will engage with, it might be that it is a friend family member a sister that will give us some indication that someone they know who’s got a problem. So we will then find a way of engaging with that person. Mentorerna ger sig ut på gatan för att komma i kontakt med unga män och kvinnor som inte dyker upp på några ungdomsorganisationer. Unga som kanske ligger i farozonen för att radikaliseras. Då diskuterar vi aktuella frågor som Syrien, Irak och IS - för att höra hur de tänker, berättar Hanif Qadir. I många fall där radikaliseringen har gått väldigt långt är det oftast oroliga föräldrarna som ringer Active Change. Då tar vi först snabbt reda på så mycket som möjligt om deras barn och sen ser vi till att få träffa henne eller honom. Det viktigt att ställa frågor – de svåra frågorna, berättar Hanif Qadir. - You´re mother is concerned you’re father is concerned why do you want to go to Syria? When you have this concerns. So it’s about relaying the facts to the individual. Critically analysing the situation within that person. Something may have happened to that person. Efter de samtalen, där man försöker skapa sig en bild av processerna bakom personens radikalisering, kan avradikaliseringsarbetet börja, berättar Hanif Qadir. På Active Change arbetar inga socialarbetare eller psykologer. Alla de tiotal unga män och kvinnor som jobbar här är före detta gängmedlemmar eller före detta extremister själva. Och det är de som genom mentorskap ska hjälpa de unga som befinner sig i farozonen nu. Men i arbetet med att avradikalisera islamistiska extremister använder sig organisationen också av muslimska teologer. Och allt det här gäller ju det förebyggande arbetet, men Active Change har också tagit hand om personer som redan tidigare varit inblandade i terrorgrupper. Som organisationen har fått arbeta med både innan och efter fängelsestraff. Och för de som har åkt till Syrien och IS nu, borde man erbjuda en slags öppning säger Hanif Qadir. För att kunna hoppa av och komma tillbaka till samhället. - I think the government needs to have a corridor, with the right checks and balances obviously. Det måste ske under kontrollerade former så klart men myndigheterna bör hålla dörren öppen för de som vill hoppa av. Hanif Qadir är samtidigt tydlig med om någon av de unga misstänks vara i färd med att begå brott och skada någon – då är det nolltolerans som gäller. -We maintain a very strict policy that if somebody is going to cause harm to another person we will tell that person straight away we are going to report you to the police. That may mean you can get arrested. You can hate me today, but you can thank me tomorrow, sager Hanif Qadir. Man ringer polisen helt enkelt och det här är förutsättningar som de ungdomar organisationen jobbar med vet om, säger Hanif Qadir. Om en framtida avhopparverksamhet här i Sveriges säger han - att det är bara att starta upp. Hanif Qadir har varit i Sverige flera gånger och tycker att vi här slänger vi bort pengar på konferenser istället för att börja jobba. - I´m amazed that you know surprised that Sweden still hasn’t put a policy in place. For 4 or 5 years we’ve been engaged we’ve going to conferences. To a point where I say you no I’m not coming to you any conferences any more even if you pay me. I get frustrated that you want us to come and give you advice but talk is no good - do it! Jag har sagt att jag inte tänker åka till Sverige mer och gå på konferenser. Inte ens om ni betalar mig för ni vill bara prata - sätt igång arbetet istället, säger Hanif Qadir. Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i Sverige, bemöter kritiken: – Det kanske han har rätt i det vet inte jag. Jag kanske har varit på en eller två sådana konferenser. Men grundkritiken håller jag med om vi ha varit naiva vi har valt att blunda allt för länge och inte sett att det här har varit ett växande problem också hos oss, men sen kan man inte heller bara kopiera rakt av. Storbritannien har en helt annan historia till att börja med, sin koloniala roll i många av de här länderna och det är helt annan diskussion om religion och kritik än vad vi har i Sverige. Storbritannien har inte någon avhopparverksamhet att tala om vad gäller nazister eller högerextrema för där har de valt att blunda…. Så jag noterar vad han säger, men allt har sina skäl, säger Mona Sahlin. Sverige har fått kritik för att arbetet med att förebygga resandet av våldsbejakande islamister, går långsamt också nationellt - något som alltså den nationella samordnaren Mona Sahlin själv håller med om. Men det finns också delar av det svenska arbetet som även kritiker tycker är bra. I förra veckans Kaliber kritiserade psykologen Yassin Ekdahl kommunernas brist på beredskap att hjälpa föräldrar till IS-rekryter. Han jobbar nu ideellt med föräldrar vars barn har åkt till Syrien. Och Yassin Ekdahl är också med i nätverket RAN - ett EU-nätverk där sakkunniga utbyter erfarenheter och kunskap. Yassin Ekdahl har genom nätverket fått se olika länders arbete från nära håll. Och trots att de flesta andra länder han har besökt, har kommit längre i arbetet, ser Yassin Ekdahl fördelar med Sveriges sätt att angripa problemet. - Om man tittar på hur andra länder jobbar, till exempel England och inte minst Holland och Belgien där har man valt en mer konfrontativ linje. Och där i de muslimska samfunden känner sig mest utpekade att man pratar bara om muslimer och islam som våldsbejakande. Utifrån det så tycker jag att vi i Sverige är mer nyanserade. Vi pratar inte om jihadister. Vi pratar om våldbejakande oavsett om den är religiös eller ideologiskt politisk färgad och utifrån det så tycker jag att det är en bra strategi, säger Yassin Ekdahl. Inte minst att den nationella samordnarens uppdrag är att arbeta mot både höger, vänster och islamistisk extremism bidrar till nyanseringen, fortsätter Yassin Ekdahl. Men arbetet i Sverige bromsas upp av att en del ideella organisationer som skulle kunna jobba med frågan inte har resurser, menar han. - Sen är det så att vi i Sverige är lite mer myndighetsmarinerade när vi jobbar. Den idéburna sektorn, den civila sektorn, skulle vara mer delaktig. För i slutändan är det de som träffar de här föräldrarna och ungdomarna i det verkliga livet. Det är ingen myndighet som har den kontaktytan, menar Yassin Ekdahl. - Men det är ingen som hindar de från det? - Nej, absolut det är ingen som hindar det. Men däremot allting handlar också om resurser. Det kan inte vila på eldsjälar ett sådant viktigt arbete. De människor som jobbar med det här nu, gör det efter att de slutat sitt 8-5 jobb. Sen ska de ta sig an det här och göra det vid sidan om. Och det är en sak att kanske vandra på kvällarna, det är en annan att jobba med uppgivna och deprimerade föräldrar. Man behöver utbildning, man behöver kunskap, man behöver också en organisation att vila sig mot och vända sig till och få stöd. Av de olika modeller som finns för att förebygga, bearbeta och bemöta IS-resenärerna, tycker Yassin Ekdahl att den danska så kallade Århus-modellen är den bästa förebilden för Sverige. I Århus som är Danmarks näst största stad driver polisen, skolan och socialtjänsten ett gemensamt arbete som de kallar för ”förebyggande av radikaliseringen och diskriminering”. För några månader sen besökte Sveriges Radios Danmarks korrespondent Anna Landelius Århus i Studio Ett i P1: Poliskommissarie Allan Aarslev visar ett litet kök där man träffas för samtal med unga. Ibland finns även en psykolog med säger han. Köket ligger på andra våningen i ett litet gårdshus bakom den stora röda tegelbyggnaden som är den Östjyllenska polisens högkvarter. De unga kommer in via en dörr på baksidan så de ska slippa gå in via huvudingången. Och även om han idag har på sig sin polisuniform så brukar de poliser som träffar de unga vara lite mer ledigt klädda. - Vi kontaktar dem på telefon först vi vill snacka med er för att vi är bekymrade, säger Allan Aarslev. När polisen får in tips om att någon är på väg till Syrien då ringer de först och försöker få till ett möte med personen. Kommunen har inte någon särskild enhet för att arbeta med de radikaliserade ungdomarna. Men man har utbildat personal och skaffat specialkunskaper. Här finns också ett föräldranätverk, psykologer och mentorer som har regelbunden kontakt med de unga som ingår i projektet. När projektet startade 2007 så var det för att stävja politisk höger- och vänsterextremism. Sedan 2012 jobbar man också med de unga som planerar att resa till Syrien, men också de som redan åkt och sen återvänt. - När det kommer hem igen. Det är viktigt att vi inkluderar de i samhället igen för att minska risken att de begår kriminalitet det är en slags soft hand aproach, men det är också en dialogbaserad tillgång som vad ska man säga på längre sikt garanterar att de här ungdomarna blir en tillgång till samhället och inte en säkerhets risk för oss, säger Allan Aarslev. Det är viktigare att de ungdomarna som återvänder från Syrien känner sig inkluderade i samhället - viktigare än att straffa, menar alltså Allan Aarslev. Detta har fått kritik, men metoden är framgångsrik. Sen 2012, då Århus började arbetet med unga som åker till IS och liknade terrorverksamhet, har kommunen gått från 34 terrorist-rekryter de första åren – till noll som reste 2014. Sammanlagt 17 personer har återvänt. Av dem går flera på gymnasiet, någon på universitet och några jobbar. Det finns inget exempel på missbruk av de möjligheter de har fått, berättar Thorleif Link på polisen i Århus, när jag ringer för att få de senaste siffrorna. Han berättar också att kommunen har ett bra samarbete med föräldrarna, som i flera fall är aktiva i det lokala föreningslivet och är en god resurs för kommunen i arbetet mot våldsbejakande extremism. Och när Magnus Ranstorp, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, och en av författarna bakom regeringsrapporten "Förebyggande av våldsbejakande extremism i konfliktzoner", ska välja ut ett land som Sverige borde studera särskilt - så är det just Danmark. – I Danmark har man en mjukare modell, den är mjukare på så sätt att det både är polisen och socialtjänsten som arbetar tillsammans med civilsamhället. Man har väldigt bra kopplingar till och är lyhörda för civilsamhället. Så jag tror att den danska modellen är mer användbar i ett svensk kontext än exempelvis den brittiska, säger Magnus Ranstorp. Samtidigt säger han att Storbritannien har längre erfarenhet, mer kunskap och fler sakkunniga i frågan om våldsbejakande islamism. Något hans norska kollega Tore Bjørgo instämmer i: – Jag tror nog att på många sätt har Storbritannien kommit väldigt långt i det att de har haft det här problemet länge och de har utvecklat en helhetlig strategi för att driva helhetlig arbete -både med förebyggande och efterföljder som gör att de har vart mest systematisk på detta. Då är det samtidigt så att man kanske har haft variationer i de olika europeiska länder på hur mycket man har satsat på förbyggande eller straff på det sättet har väl britterna varit mer strafforienterad än till exempel vad man har varit i Danmark som har varit mer rehabiliteringsorienterade, säger Tore Bjørgo. Så mer rehabilitering än strafforienterat. Och det gör att Bjørgos svenska kollega Ranstorp pekar på Danmark som en bra förebild för Sverige. Men det finns mycket kunskap och kompetens att hämta från Storbritannien också. Vad gäller Norge säger Tore Bjørgo att myndigheterna sen många år sökt samarbete med de muslimska samfunden och det kommer till användning nu. - I alla fall har vi i Norge positiva tendenser för att man har fått ett gott samarbete mellan myndigheter, poliser och moskéer i Norge och det har man haft många år på att bygga upp. Så man har en god tillit, ett kapital där, säger Tore Bjørgo. Och han tycker liksom Yassin Ekdahl att myndigheterna borde satsa mer på ett samarbete med frivilligorganisationerna i arbetet med att stävja extremism. - Och när det handlar om militanta islamister så må man uppenbart alliera sig med muslimska organisationer för det är de som känner ungdomarna och deras ideologier och har det sociala nätverken till att få dem tillbaka men samtidigt behövs en allians både på statlig och kommunal nivå, säger Tore Bjørgo. När jag har ställt min sista fråga till Tore Bjørgo, som har bråttom hem den här fredagseftermiddagen i slutet på januari, är det nästan tomt i polishuset i Oslo. Det slår mig att alla som jobbar med de här frågorna har bråttom och är på språng. Och det är bråttom – för medan svenska myndigheter fortfarande funderar över hur man ska arbeta åker unga européer till Syrien varje vecka. Enligt forskningsinstitutet ICSR har nu 4 000 personer från Västeuropa anslutit terrorgrupper som IS. Också Hanif Qadir i London hade bråttom när jag var där redan för ett halvår sen. Han skulle springa iväg till nästa intervju. Men innan det sa han så här: - In Europe, specially in Sweden, programs like this need to be developed very quickly. You may not have the right people, but I’m more than happy to go to anywhere to train people to give the experience. We are more than happy to cross over and help. Ja, Hanif Qadir träffar trots allt gärna svenskarna fler gånger - fast han är trött på att Sverige bjuder in till konferenser, men inte går till handling som han sa tidigare. Och så sent som i januari i år åkte faktiskt den nationella samordnaren Mona Sahlin tillsammans med representanter från Sveriges kommuner till just London för kunskapsutbyte igen. Maryam som vi träffade i början av programmet och vars dotter åkte till Syrien, sitter vid köksbordet och visar bilder på andra mödrar vars barn rest till IS. Medan svenska myndigheter fortfarande jobbar med att samla kunskap, har några av de föräldrar vars barn åkt till Syrien organiserat sig själva här i Sverige. Och det finns också internationella nätverk. Maryam åkte, som representant för det svenska nätverket, till Wien innan årsskiftet, där mödrar till Syrien-resenärer från hela Europa och Nordamerika träffades för att dela erfarenheter. - Vi träffas mest för att prata om hur vi kan få hjälp, motverka terrorismen, men mest för hur kan vi få hjälp att få tillbaka våra barn. Men mammorna som har förlorat sina barn behövde ett avslut, eftersom de inte har fått veta var deras barn dog. Vi hade olika problematik, säger Maryam. Maryam har inte lyckats få någon direktkontakt med sin dotter. Men via några av dotterns vänner, som hon åkte till Syrien med, vet hon att dottern lever. - Varje gång man hör på nyheterna att man har bombat hit och dit….De bor tillsammans med civila, alltså tjejerna är oftast inte i själva kriget alltså, de flesta är inomhus. Hon tycker att det är jobbigt. - Speciellt på kvällarna när vi kommer tillbaka i hemmet och sitter ensamma och tänker, hur har de haft det och vilken typ av fruktan som väntar, avslutar Maryam. Reporter: Sara Moein Producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

15 Feb 201529min

Enligt Säpo har mellan 130 och 300 ungdomar lämnat Sverige för att strida i Syrien och Irak. Kaliber idag handlar om unga svenska IS-rekryter och kommuner som saknar beredskap att förebygga, bemöta och bearbeta våldsbejakande extremism. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det verkade bli en grå, regnig eftermiddag, som vilken som helst. Men så drog två män i Paris på sig svarta masker, grep sina vapen och rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris elfte arrondissement. Vad som hände sen det vet vi. De dova tonerna från Notre Dames klockor berättar att det är landssorg och vi vet att unga människor som radikaliseras till våldsbejakande islamism är ett växande problem också här i Sverige men är det någon som vet vad man ska göra åt det? Mellan 130 och 300 unga män och kvinnor har rest härifrån, beredda att riskera sina liv och delta i fasansfulla grymheter som varje dag skördar liv i Syrien och Irak. I en mellanstor svensk stad, besöker vi en av alla föräldrar som oroas över barn som har åkt till IS i Syrien. Katarina, som vi kallar henne, är mamma till två söner. För ett halvår sen försvann hennes äldsta son som är 19. – Han har precis slutat skolan, jobbat sommaren, skulle fortsätta jobba där, flytta till sin lägenhet några dagar efter. --Vi fick ett sms där det var bara att: jag är i Syrien så ni vet. Då vet man att den dagen klockan kvart över tolv så levde han. Det kom på hans pappas telefon sen dess ingenting. --Vänta jag ska hitta: Katarina tar fram sin plånbok. Och visar en bild, en bild på sin son. – Han är väl 12 år där. Hur var han som pojke? Han var jätte… lugn det viktigaste för honom var att alla var nöjda. Han kunde göra saker som han inte själv ville, bara alla andra blir nöjda... Ja, som alla andra barn det var skolan och små problem och inget speciellt så. Sen som tonåring lika problem som alla andra, kom berusad hem någon lördag som alla andra och körde moped utan hjälm som nästan alla andra och kompisar... Katarina säger att hon inte såg några tecken på att hennes son radikaliserades. På det sättet skiljer hon sig från andra anhöriga som Kaliber har pratat med men som inte vill höras i en intervju. När sonen försvann hade Katarina inte en tanke på Syrien eller IS. – Jag själv tänkte att det har hänt någonting, han är påkörd någonstans, kan inte meddela sig, kan inte ja… Så du hade inga andra misstankar om att han skulle ha åkt till Syrien eller Irak? – Inte då alltså jag kunde inte fatta att det kunde… Det var så lång ifrån mig det var inte i… Det hörde inte till min värld att något sånt kunde hända mig. Katarina säger att den hjälp och det stöd hon, som anhörig behöver inte finns där hon bor. Vi ska återkomma till det men först backar vi tiden. Sverige agerar nyvaket konsteras på en konferens innan jul En månad innan terrorattacken i Paris hålls en konferens i i Göteborg som ska sätta igång arbetet mot den våldsbejakande extremismen, samtidigt kommer det till pressens kännedom att ännu en ung person som lämnat Sverige för att ansluta sig till terroristorganisationen IS - har avlidit i strider i Syrien. – En 17 åring från Göteborg som har stridit tillsammans med islamister dödades förra veckan. Han är vad man vet den hittills yngste svensk som stridit för IS och andra jihadistgrupper, skriver gp.se. Konferensen anordnas av Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, som började sitt arbete i somras och leds av Mona Sahlin. Syftet med konferensen är att dela kunskap om det höger- vänster och religiöst extremistiska våldet. Trots att svenskar enligt Säpo i nästan 10 år åkt till terrororganisationer som al-Qaida och al-Shabaab i Somalia, att Sverige julen 2010 fick sin första självmordsbombare och att hundratals ungdomar nu reser till IS i Syrien och Irak, har Sverige till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. – Det är ett ganska nyligt uppvaknande att vi ska möta de här 100-300 ungdomarna som åkt ner till Syrien och krigat. Några kommer aldrig komma tillbaka, några kan vi fortfarande förhindra att de åker, andra kommer behöva hjälp när de kommer tillbaka. Christer Mattsson, en av deltagarna på konferensen har under många år jobbat med högerextrema ungdomar. Under nittiotalet, efter det uppmärksammade mordet på högstadieeleven John Hron startade han en verksamhet som vände utvecklingen i Kungälv utanför Göteborg. Men precis som många andra här på konferensen konstaterar Christer Mattsson att när det gäller just den våldsbejakande islamismen är Sverige nyvaket. – Man har nog inte en riktigt klar bild av på vilket sätt man kan lära sig utav det som vi har gjort gentemot de som hamnade i våldsbejakande högerextremistiskt: förebyggande modeller, avhopparstöd, stöd och långsiktigt stöd osv, så det är i sin linda ännu. – Det är faktisk så att det finns svenska unga pojkar i Syrien som nyligen har dött och kommer och dö och jag tycker att situationen är akut. Johanna Lihagen är muslimsk själavårdare på anstalter och häkten och hon tycker att det är dags att ta frågan om de unga människorna som ansluter sig till t.ex. IS på större allvar: – Alltså jag är oroad över situationen och har varit det länge. Det har dött för många och när det finns personer i samma familj som reser då tycker inte jag att man har gjort tillräckligt… Om en person reser och sen så är det ytterligare en som reser då tycker jag man har misslyckats och det gör mig både ledsen och upprörd. Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till folkmängd har flest IS-rekryter. Men många andra EU-länder arbetar mer aktivt för att förhindra unga människor från att ansluta sig till islamistiska extremistgrupper. Storbritannien och Danmark framhålls i internationella sammanhang som länder som kommit långt i det arbetet, och förra året, i brist på liknande verksamheter här i Sverige, slog flera svenska imamer larm och efterlyste hjälp med att förhindra personer att lämna landet för att strida med IS. Också de moskéföreträdare Kaliber har talat med säger att de är redo att ta teologiska diskussioner med radikaliserade ungdomar - men de tycker att myndigheterna måste få igång ett mer organiserat arbete som förhindrar unga människor att åka till IS. Göteborgs moské tycker att kommunen borde ha satsat tidigare Bönen ska snart börja i Göteborgs moské. Snö som blir till regn får människor att skynda sig in och blöta skor fyller snabbt hyllorna innanför porten den här fredagsförmiddagen. En stor andel av de svenskar som anslutit till IS har åkt från Göteborg. Mohammad El-Alti som är informationsansvarig på moskén säger att kommunen borde ha satsat mycket tidigare på att hjälpa folk som har extrema tankar – Jag förväntar mig en tydlig plan där det framgår väldigt tydligt att det här ska göras de här kommande 2-3 åren. Satsningar i utsatta områden, satsningar för att få ungdomar som är i utanförskap att bli aktiva i samhället osv det vill jag se. Mohammad El-Alti säger att moskén vill samarbeta med kommunen för att stoppa rekryteringen. Och han säger att det behövs konkreta satsningar på ungdomar som är i riskzonen. – Där är det ju väldigt viktigt att det finns någonstans att kunna vända sig när man känner att man klarar inte av det här längre eller när man vill hoppa av helt enkelt. Varför säger du att det är ett samhällsproblem, varför är det inte ett problem för de familjerna som det gäller? Som har barn, eller ungdomar som åker? – Det är ju ett problem för familjerna definitivt men det här är ju ett samhällsproblem det är ju inte så att en viss grupp kan lösa det här utan det är ett samhällsproblem, ett samhällsansvar som man har på samma sätt som det är för de andra extrema grupperna där samhället har kommit in och visat sitt stöd och så att säga kunnat motverka. Man måste förena krafterna och hjälpas åt för att kunna komma åt det här problemet, säger El-Alti – Man kan faktiskt titta ut lite grann på andra länder och se hur andra länder har gjort och Storbritannien är ett väldigt bra exempel där det finns organisationer som jobbar mot extremism, all form av extremism så att säga. Ibland sägs det att församlingar, moskéerna måste ta ett större ansvar vad säger du om det? --Jag menar jag kan inte säga att moskén inte gör sitt arbete utan självklart gör vi vårt arbete och vi är beredda att vara med, liksom kommunen om det är ngn satsning som man gör. Eller behöver hjälp med teologisk argumentation, så finns vi ju där. Men det är ingen som har hört av sig till oss. Många kommuner saknar verktyg visar Kalibers enkät För att få en bild av hur Sveriges kommuner jobbar med att förhindra och förebygga våldsbejakande islamism har Kaliber frågat, socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Av de 132 som har svarat anser 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. 8 procent säger att man har det. Andra kommuner svarar att de här problemen ska fångas upp av skolan och det socialtjänsten redan gör. Och i en av de kommunerna blickar Katarina ut från sitt vardagsrumsfönster. Hon minns hur det var första tiden efter att hennes son plötsligt var borta. -- Han försvann. Vi visste inte var. Försökte polisanmäla men eftersom han råkar vara vuxen så måste man vänta i en vecka. En vecka av helvete sen… Efter att jag har anmält och inte hört något från polisen så var jag på nätet och letade efter telefonnummer till en annan myndighet som kan hjälpa, för de svarade aldrig på polisen… Så ringer Eva från Säpo, säger Katarina. Katarina och hennes familj behöver få stöd. Hon behöver hjälp med att hantera ilskan över sonens beslut att ansluta sig till IS och samtidigt - saknaden efter honom - hon har också många praktiska frågor. Det myndighetsstöd som Katarina fått hittills kommer lite oväntat från en tjänsteman på Säpo, säger hon: – Hjälp som jag har fått då var det från Eva från Säpo. Genom att verkligen känna att den här människan bryr sig och hon vet vad jag pratar om och hon tycker inte att jag är ute någonstans och cyklar. Hon kom hit för att sitta här och prata och berätta hur det brukar gå till och ja då berättade hon att det är flera som blev rekryterade till kriget med att kriga med ISIS… Det är fler föräldrar än Katarina som har svårt att veta vart de ska vända sig när deras barn lämnat Sverige för IS. Som Kaliber har berättat idag saknar många kommuner beredskap att både förebygga islamistisk radikalisering och möta anhöriga. – Det var mitt i semestern det är den här situationen vi behöver din hjälp det var lite som att släcka en brand, säger Yassin Ekdahl Yassin Ekdahl som är psykolog i Lund har regelbunden kontakt med flera föräldrar, mest från Stockholm, vars barn åkt till Irak och Syrien. Föräldrar som behöver hjälp. Han träffade dem första gången när han höll en föreläsning om psykiska sjukdomar - det visade sig att de som var där hellre ville tala om IS. – Några av dessa föräldrars barn hade åkt då till Syrien. De var förtvivlade naturligtvis och visste inte.. Uppgivna och ville ha hjälp som de visste inte var de skulle vända sig till. Yassin Ekdahl kan erbjuda föräldrarna psykologisk stöd - men det hänger på att han gör det på sin fritid. Också han tycker att det borde tas ansvar för de här föräldrarnas problem på kommunal nivå. -- Det är en övergripande fråga som skulle egentligen hamna på högsta kommunstyrelsen där man skulle fatta beslut. Men så vitt jag vet… Det har inte hänt så mycket. Jag vet i alla fall i Stockholm där jag varit inkopplad och jobbat med de här föräldrarna… Jag vet att de har haft en utbildning i Järvaområdet men vad de gör själva har jag inte sett. Inget som har sipprat ner på gräsrotsnivå, föräldrarna ringer fortfarande mig… Nu sitter jag och i Skåne och ska jobba med förädlar i Stockholm och dessutom på frivillig basis så det är… Utifrån det kan jag säga att det inte är mycket som har hänt. Det saknas specialister dit oroliga kan vända sig I vår enkät har vi också frågat Stockholms fjorton stadsdelsförvaltningar om det finns specialpersonal eller någon särskild enhet, som personer kan vända sig till om de vill få hjälp med en omyndig anhörig som har planer på att åka till terrorverksamhet i Irak eller Syrien. Det är bara Bromma och Rinkeby- Kista som säger att de har det. --Du lyssnar på eftermiddagssändningen i P4 Värmland och jag heter Malin Kling Uddgren och jag har fått Peder Hyllengren i studion… Efter terrorattentatet i Paris 7 januari, har forskare med inriktning på terrorism hörts och setts i otaliga sändningar. När Peder Hyllengren som är forskare på Försvarshögskolan satt i studion på Radio Värmland i somras var det lugnare, men det var samma kritik då som nu – kritik som vi också har hört från deltagare på konferensen i Göteborg och från Göteborgsmoskén, att Sverige borde ha vaknat för länge sen. --Alltså det här problemet har funnits i flera år känns det som. Känns som man skulle mycket väl ha kunnat göra ngt. Man har legat lågt från politiskt håll, man har också legat lågt på lokal nivå att ta tag i förebyggande åtgärder därför att där har vi inte heller kommit någonstans i Sverige. Dels så är det en tragedi för de familjer som drabbas men det är också en oerhörd brutalitet och grymhet som de här personerna utsätter civila och andra för, nere i Syrien och Irak och att få stopp på det här är oerhört centralt. --Vi får se vad som händer helt enkelt och hoppas att det händer någonting… Det som har hänt sen Peder Hyllengren satt där i studion i somras är att regeringen har tillsatt en snabbutredning om möjligheten att förbjuda svenska medborgare att delta i träning och strida med FN-listade terrorgrupper. Men arbetet med att förebygga radikalisering och med avhopparprogram och anhörigstöd - det går som vi har pekat på i dagens Kaliber, inte lika snabbt. Vi har frågat Sveriges socialchefer om de anser att det i deras område finns tillräcklig med kunskap om ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgrupper. 6 av de 132 svarar ja. Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin: – Och om det är så tycker jag inte att det är bra, därför är en av mina stora uppgifter att se till att alla kommuner skaffar sig en strategi och utser inte bara personer utan också hur samarbetet i en kommun mellan till exempel polis, skola, socialförvaltning, civilsamhälle ska se ut. Och här finns också en naivitet hos många kommuner tycker jag, därför att har man inte problem med extremister så kanske man får det. Så antingen väntar man tills problemen är där eller också inser man att argumentationen för demokratiska lösningar är så pass svår och viktig att det är ett uppdrag som alla kommuner måste ha för det är väl det och inget annat som egentligen är arbetet mot extremist. Så det finns en stor brist här. Göteborg som sägs var bäst i landet ägnar sig fortfarande åt att leda metod Göteborg brukar framhållas som den kommun i Sverige som kommit längst när det gäller att ta fram en strategi för att arbeta med frågor kring våldsbejakande islamism – det som Mona Sahlin efterlyser - men trots att kommunen har sett problemen sen slutet av 2012, vet de inte riktigt hur de ska jobba. Sven-Johan Dahlstrand som är enhetschef på socialresursförvaltning i Göteborg säger att man ser på frågan ur fyra perspektiv. --Det finns främjande perspektiv och det handlar mer om att hur kan vi jobba med processer som gör att alla känner innanförskap och tillhörighet i staden. Sen finns förebyggande, eller förperspektiv innan någon person hamnar i de här grupperingarna eller reser iväg och deltar i strid och där måste vi göra aktiviteter ihop med civilsamhället och trossamfund och försöka påverka personerna i rätt riktning kanske ihop med våra tjänstemän också. Sen finns ett underperspektiv och det är när personen har rest och då måste vi fundera på vilket stöd kan vi bistå med till anhöriga och de frågorna som uppstår under tiden de har rest. Och så finns det ett efterperspektiv och det är de som kommer hem och då måste vi fundera på hur kan vi hjälpa dem att fungera i samhället igen och finnas med stöd och vård för de personerna också. Det är liksom strukturerna men du säger att ni måste fundera på och lära er mer… Vad gör ni konkret? Just nu handlar det mycket att försöka hitta aktörer att arbete ihop med, så det är ett slags detektivarbete att hitta de här. Titta på andra städer och länder hur man jobbar, vi har inte så mycket uppbyggt… Och det finns nog ingen riktig beredskap i Sverige hur vi ska bemöta det i ett bra arbete. Och just nu så vet vi inte vilka insatser som är de bästa så vi är sökande i våra insatser. Vad säger du till de som tycker det tar lång tid? – Vi måste ta oss den tiden att fundera… Vilka insatser som är bäst och se till att de blir bra också. Du tycker inte att det är problem att det går långsamt? – Det är alltid problem att medborgare från Göteborg och Sverige dör oavsett anledning och det är klart att det är bråttom att hindar det men vi har inga bra svar på hur vi ska göra i den här frågan just nu. Det är på ett sätt bättre att inte göra något än att göra fler saker. Men om facit är att så många har dött i strider? --Jo absolut så ska vi göra rätt saker det är målet vi måste bara hitta hur det ska gå till. Jag tänkte på det när jag var på den här konferensen i Göteborg som hölls i 4 städer, att det var väldigt viktigt att fokus skulle vara på alla 3 former svensk extremism, men samtidigt så har vi situationen med de unga som åker till ISIS eller Syrien och Irak som är ganska akut. Och vi har avhopparverksamheter för högerextremister och flera andra länder har avhopparverksamheter och vi har fortfarande liksom bara kunskapsinhämtning? – Nu är det så att uppdraget jag har fått av regeringen handlar om alla former av våldsbejakande extremism och det är också ett faktum att vi också har framförallt killar från Sverige som åker till Ukraina, nazister och krigar så att problemet är bredare än så. Men annars har du rätt i din fråga och det är också därför jag också har sagt till regeringen nu att jag vill ha resurser för att bygga upp avhopparverksamhet därför att det fattas. Vi har avhopparstöd för nazister eller de som lämnar högerextrema grupper det har vi ju därför att det här har varit ett akut och stort problem sen 80 och 90-talet i Sverige men det är annorlunda med de här religiösa grupperna och därför måste det steget tas nu. Så att kunskapsinsamling är inte det stora, det stora är att sprida den kunskap som finns, att banka in det i huvet på alla delar av Sverige att ni har också ett ansvar. – Jag heter Greta Berg och är ansvarig utredare, och ansvarig för brottsförebyggande frågor på Sveriges Kommuner och Landsting. Till dem så då säger att det är lite nyvaket i Sverige när det gäller den frågan, vad säger du om den bilden? – Jag tycker att kommunerna har uppmärksammat frågan och jag tycker att de också visar tro på att de vill lära sig mer och ge det stöd de behöver. Men det här är inte en helt lätt fråga eftersom kommunerna inte alltid får den här kunskapen det första de får. Alltså det måste ju vara någon som uppmärksammar kommunerna på att det är någon som är på väg att åka eller någon som har kommit hem. Så här krävs ett samspel mellan olika aktörer i samhället. För du säger att det finns ett intresse för frågorna att man liksom börjar tala om det men i vilken mån finns de här akuta insatserna som också efterfrågas? – Det här området skiljer sig inte åt från annat stöd utan det är liksom det vanliga kommunala stödet som man här får. Sen behöver man mer kunskap om hur man ska bäst bemöta de här individerna, hur man ska kunna påverka dem, och hur man ska få dem att inte vilja åka eller hur man ska hjälpa dem när de kommer hem och vilka erfarenheter de har då. Det behöver vi mer kunskap om men det är inte som att socialtjänsten i Sverige säger att vi hjälper inte individer som har den här problematiken det gör vi ju vi ska hjälpa alla individer som står inom socialtjänstens försorg, även fast vi inte har någon jättebra plan för det så gör vi ändå mycket, men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss. I Kaliber idag har vi hört om svenska kommuners brist på beredskap och kunskap kring ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgruppen IS. Minst 130, kanske så många som 300 unga svenskar har åkt till Syrien och Irak och vi har hört röster från flera delar av Sverige som säger att det finns ett akut behov av både förebyggande arbete, avhopparverksamhet och stöd till anhöriga. På konferensen i Göteborg som vi besökte i början av programmet töms salen sakta på folk. Christer Mattson som har jobbat med högerextrema ungdomar i många år säger att problemet med att stävja de unga våldsbejakande islamisterna är större än att det bara går långsamt: – Om jag då får vara väldigt krass så tror jag det finns en vithetsnorm i detta som man inte kan blunda för. Vi vet att en handfull svenska ungdomar har stupat men jag tror att det finns en ganska stor risk att vi inte ens betraktar de som svenskar utan som hemmahörande i det här området eller andra delar av världen. Hade vi fått nyheter om att si och så många från Arvika har åkt iväg och stupat här och där ute i världen så hade vi nog förhållit oss på ett annat sätt. Så först och främst måste vi tillstå att det är ett problem eller vakna upp och känna att detta är ett problem. När tror du att han kommer hem? – Igår, jag vill att han kommer hem igår, jag vill att han inte ens åkt…. När jag tror att jag får hem honom. Det vet jag inte… Kaliber är slut. Nästa vecka hör vi hur man arbetar med radikaliserade ungdomar i länder utanför Sverige. – I certainly think that in Europe, especially in Sweden programs like this need to be develop very quickly - we´re more than happy to cross over to help. Reportar: Anna Maria Höglund och Sara Moein Producent Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

8 Feb 201529min