Kalken som delar Gotland

Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden. – När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid. – När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom. – We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us. Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss. Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza. – It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her. Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där. Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel. Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt. Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem. De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet. Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet. SOS-samtal: - SOS 112, vad har inträffat? - Hallo? - Hej. - Ambulans, ambulans. - Ja - Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly... Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan. – Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången. Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta. Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan. Nyheter P4 Blekinge: ”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ” Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden. – Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson. Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen. I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan. Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta: – Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd. – Vad hade hänt om den blivit läst? – Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon. – Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar? – Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman. Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet. – Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher. – Och när hittas det här PM:et då? – Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss. Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst? – Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher. – You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet. Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed. Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning. Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro. "Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp". Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen. – Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande. – Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal? – Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa. – Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det? – Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt. – Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen… – Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning. – Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv? – Det var ju ingen anmälan som kommit in. – Men ni får ju ändå kännedom om det? – Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra. – Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det? – Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson. Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro: Butiksanställd: – Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer. Åklagaren: – På vilket sätt? Butiksanställd: – Att barn tar inte riskakor, de tar godis. Åklagaren: – Vad var din slutsats? Butiksanställd: – Att hon är hungrig. I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året. – Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande. Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014. Lärare: – När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare. Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade. Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren. Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen: – Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel. Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka. Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen? Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor. – Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig? – Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen. – Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning? – Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan. – Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då? – Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen. - Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel.... - Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson. Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara. Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza. – Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande. – Vilket stöd då? – Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon... – Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan? – Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås. – Varför får just Yara inte någon vård? – Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen. – Men då tittar ni på lagen istället för barnet? – Ja och nu har vi ju ändrat detta. – Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det? – Den hade naturligtvis varit större. Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte. Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare. – They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed. Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska. Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft". I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav. – And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice. Reporter: Andrea Jilder Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

24 Mai 201529min

Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation. - Vart ska du nu? - Jag ska till Flemingsberg. - Och blir försenad? - Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången. - Har du drabbats av det här förut? - Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen. - Vad tänker du om att det blir så här? - Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt. Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år. - Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid. Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp. - Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket. Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen. - Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså. Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar. - Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen. - Du gillar det? - Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det. - Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är? - Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här. Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör. - Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt. Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”: - Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn. Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll. - Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden. Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med. - Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall. Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats. - Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet. Fungerande maskiner skrotas I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör. - Är det den här? - Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog. Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar. - När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop. - En stor gulgrön maskin kan man säga. - Ja, det är en ballastplog helt enkelt. - Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde. Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket. - Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner. Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner: - Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner. - Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem. Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan: - I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete. - Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna? - Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så. - Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs? - Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll. Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl: "Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga." Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten. "Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem." Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet: - Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om. Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet. - Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas. Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor: - Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad? - Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet. Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner. Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner. I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun. - Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt. - Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig. - Varför behöver de satsa mer? - Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde. - Varför tror du det? - Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det. - Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt. Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen. - Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet. - Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer? - Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra. - Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring? - Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning. - Vad skulle de behöva göra? - Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra. Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare. Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna. - Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till. - Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling? - Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om. - Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre? - Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet. - Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida? - När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat. - Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också? - Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi. - Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista? - Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag. Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet. - Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag. - Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det?? - Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder. - I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande. - Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare. Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt. - Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit. - När har ni kommit dit tror du? - Det vet jag inte, det är svårt att sia. - Vad är din målsättning? - Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste. Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom. - Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända? - Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst. - Vad ska man tänka som resenär? - Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg” - Av dina kollegor som jobbar med järnvägen? - Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag. - Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det. Tina heter i verkligheten något annat. Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

17 Mai 201529min

I två program granskar Kaliber Trafikverket och hittar felräkningar, planeringsproblem och upphandlingsmissar som gör att slutnotorna hamnar långt över det avtalade priset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. “Ja, det var föraren, vi stannar till vid stoppsignal. Det är enkelspårsdrift här framme på grund av byte av kontaktledning. Så vi blir stillastående här ett par minuter innan vi fortsätter. Tack.”Järnvägen är i stort behov av upprustning - växlar går sönder och gamla ledningar glappar och orsakar signalfel så att tågen stannar. Problemen med järnvägen utreds och utreds och Trafikverket kritiseras gång på gång för att ha dålig koll på anläggningen. Varken Riksrevisionen eller den senaste regeringsutredningen har ens lyckats följa hur skattepengarna för underhållet används. Underlaget har varit för dåligt. Trafikverket å sin sida hävdar att det där är gamla problem och att de nu har bra koll, både på pengarna och rälsen. I Kaliber idag undersöker vi vad som kan gå snett i avtalen mellan Trafikverket och entreprenörerna. Och vi hittar felräkningar, misstag och utdragna tvister om vad avtalen egentligen innehåller - tvister som har lett till att de två största järnvägsentreprenörerna har stämt Trafikverket i domstol på sammanlagt 326 miljoner kronor.Invigningen av Botniabanan “Hans majestät ska med en slägga på gammaldags rallarvis sammanfoga de här två bitarna” Det är slutet av augusti 2010 och kungen är i Umeå för att inviga Botniabanan. Med en slägga hamrar han symboliskt ihop två rälsbitar och förklarar Botniabanan öppnad.Amanda Jenssen underhåller från scen och stämningen är på topp - 19 mil järnväg har byggts från Nyland i Kramfors kommun och hela vägen upp till Umeå. Efter 11 års byggande ska tågen äntligen börja rulla. Men gjorde de det?Det hade uppstått ett par problem - eftersom järnvägen snart ska byta signalsystem byggde man Botniabanan för det nya systemet från början. Men de flesta lok och vagnar hade ännu inte anpassats för det nya systemet. Det fanns helt enkelt inte så många tåg som kunde köras på Botniabanan. Ett annat problem var att arbetet med att rusta upp den anslutande Ådalsbanan hade blivit försenat, där hade det uppstått en flaskhals. Det här ledde till att trafiken inte alls kom igång som det var tänkt - många tåg fick istället fortsätta köras över inlandet på norra stambanan. Och det ledde i sin tur till att entreprenören som hade åtagit sig underhållet på den banan inte kunde låta sina banarbetare jobba som planerat - för de blev avbrutna av tåg hela tiden. Dessutom blev slitaget på den banan mycket större än entreprenören hade räknat med. Den här förklaringen läser vi i en stämningsansökan som lämnades in till tingsrätten för två och en halv vecka sen, där statliga entreprenören Infranord, kräver 120 miljoner kronor extra av Trafikverket för arbetet på norra stambanan.Arbetstiderna i spåret är en stor orsak till konflikt mellan Trafikverket och entreprenörerna just nu - Det här målet har precis börjat så vi kommer inte kunna följa det - men vi har hört talas om en annan stämningsansökan mot Trafikverket som kom in redan 2012 och den kommer vi att titta närmare på om en liten stund…Trafikverket, som tidigare hette Banverket, upphandlar upprustning och underhåll av järnvägen för drygt 7 miljarder per år och även om avtalen är invecklade så är uppdraget tydligt: Trafikverkets ansvar är att för våra gemensamma skattepengar se till så att tågen kan gå och resenärerna komma fram i tid:Resenärer: “Absolut att man vill veta hur man använder pengarna. Särskilt när man ser att det kan bli sådana problem som det har varit på sistone. Vi har ju varit stolta förut över vår punktlighet och allt och nu känns det som att det är något helt annat.Då när man är väldigt intresserad är ju när man sitter fast på något tåg någonstans och undrar vad det är som händer. Då är man ganska insatt. Det är väl mera pengar som ska till. Vi skattebetalare måste hosta upp mer pengar helt enkelt. Det är väl så. Men har du koll på hur dina skattepengar används på att sköta tågbanan? Nej, det har vi väl inte. Det där är väl över våra huvuden så att säga. Var man lägger pengarna osv. Nu kom tåget här...” Det är svårt att veta hur pengarna för järnvägsunderhållet används. Kontrakten som upphandlas är komplexa - Men just därför är det extra viktigt att avtalen är noggrant utformade och grundar sig på riktiga uppgifter, säger Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi på statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI: – Vi tror att det finns mycket att göra med kontrakten för att få ner kostnaderna och kanske allra mest aktuellt för att få kvaliteten att bli den som den borde vara, det vill säga att tågen ska gå. I ett stort tekniskt system uppstår det fel, det är oundvikligt. det händer i alla länder och i alla tider, men det gäller att se till så att felen och störningarna blir så små som möjligt samtidigt som inte kostnaderna drar iväg och vi tror att det finns mycket kvar att göra där. Exakt hur mycket Trafikverket skulle kunna spara genom att skriva bättre avtal kan ingen svara på men när slutpriset gång på gång hamnar betydligt högre än man räknat med är det svårt att göra en långsiktig planering, säger Jan-Eric Nilsson. För järnvägens del kan det handla om att miljonsatsningar måste skjutas upp eller till och med avbrytas mitt i, när pengarna plötsligt har tagit slut:– Om du hela tiden drar över en budget så får du mindre pengar över. Du måste hastigt lappa och laga. Du kan inte fixa några långsiktigt kloka beslut om vilka åtgärd som är mest angelägna att göra, säger Jan-Eric Nilsson.Som i fallet med Botniabanan påverkar arbeten som görs på en del av banan ofta andra delar. När nybyggen försenas eller avbryts kan det leda till ökade kostnader i underhåll någon annan stans.Ur SVT Västnytt:“Meningen var att det skulle dras 35 km nytt spår på sträckan Skövde - Töreboda i år. Men i somras insåg Trafikverket att pengarna inte skulle räcka till. Verket hade inte räknat med kraftigt fördyrade kostnader för miljösanering och frakter. Hela konceptet blev alltså dyrare och därför var vi tvungna att dra i handbromsen här under sommaren för att säga att vi är inte säkra på att vi kommer att genomföra det. Hur kommer det sig att ni räknade fel? Vi har inte räknat fel utan det är kostnader vi inte hade med från planeringen i början.”Inslaget är hämtat från Västnytt i november 2012. Under hösten hade spårarbetet mellan Skövde och Töreboda legat nere i flera månader på grund av att pengarna hade tagit slut. I slutet av 2012 återupptogs arbetet, men fick avbrytas igen eftersom det hann bli för kallt. Tågresenärerna fick fortsätta åka ersättningsbussar och spårbyteståget fick ställas av i Falköping för vintern. Och det var här på BS Verkstäders bangård som spårbyteståget stod den vintern - företaget lagar och underhåller arbetsmaskiner för järnvägen. Just nu är en ballastvagn på väg in i verkstaden - och Fritiof Schiller som är VD, säger att han också märker av att Trafikverket ibland ändrar sina planer med kort varsel:– Ja, det är inte helt ovanligt. Vi har ett aktuellt exempel, vårt dotterbolag hyr ut personalresurser till entreprenörer och vi hade en kille som skulle vara uthyrd från v12 till v 48 på ett arbete i Dals Rostock som blev stoppat 7-8 veckor före projektstarten på grund av brist på medel. Det är flyttat ett år framåt och det kan jag tycka är ganska kort varsel på ett så långt projekt.Vad var det som skulle göras?– Det var kontaktledningsarbeten som skulle göras, vi hade en eltekniker som skulle jobba där. Så det är ett väldigt ojämnt flöde som jag upplever är ganska onödigt för tilldelningen kommer varje år och med en bra planering skulle man kunna hålla ett jämnt flöde och veta ungefär vilka resurser som behövs.” I det här fallet behövde Trafikverket inte betala nåt för el-teknikern vars jobb ställdes in, men avbrotten i spårläggningen mellan Skövde och Töreboda ledde till extrakostnader. Exakt hur mycket kan inte Trafikverket uppge eftersom flera avdelningar har varit inblandade. Såhär långt har vi hittat två orsaker till att slutnotorna för järnvägsarbeten kan hamna högt över det pris Trafikverket hade räknat med från början - Missar i planeringen som i Skövde-Törebodafallet - och brist på tågfri tid för banarbetarna att jobba - som i stämningsansökan från Infranord. Nu åker vi till Dalarna. För det är i Falu tingsrätt som stämningarna mot Trafikverket handläggs och vi åker dit för att titta på en konflikt mellan Trafikverket och en annan järnvägsentreprenör. I slutet av november 2012 lämnade privätägda Strukton Rail in en stämningsansökan mot Trafikverket på drygt 206 miljoner kronor. Vi får med oss 9 tjocka pärmar från tingsrättens reception och lånar ett rum att sitta i…Den här tvisten handlar om underhållet av södra stambanan - alltså den del av järnvägen som går från Järna och Katrineholm förbi Lund och fram till Arlöv. Kontrakten som den här tvisten handlar om, banan är uppdelad i två delar, gäller underhåll mellan 2007 och 2012. Tillsammans var kontrakten från början värda 303 miljoner kronor. Men år 2012 stämmer alltså Strukton Trafikverket och kräver ytterligare 206 miljoner. När Trafikverket gör upphandlingar måste lagen om offentlig upphandling följas - och det innebär bland annat att det ska finnas tillräckligt med uppgifter i underlaget för att entreprenörerna ska kunna räkna och lämna ett anbud. Precis som Infranord skriver i sin stämning menar Strukton att det har varit mycket mer trafik på banan än de räknat med, men i första hand bygger den här stämningen på att Trafikverket har lämnat felaktiga uppgifter om banans skick. Trafikverket använder ett besiktningssystem som kallas för Bessy - i det registreras anmärkningar på banan - ungefär som i ett besiktningsprotokoll för en bil. Strukton anklagar Trafikverket för att ha lagt in felaktiga uppgifter ur Bessy i förfrågningsunderlaget. Det har de sett när de själva har gått in och tittat i Bessy i efterhand. Men Trafikverket bestrider det här, de svarar att de att de inte har lämnat felaktiga uppgifter, och trafikökningen tycker de att Strukton borde ha räknat med.Ord står alltså mot ord - och längre än så här kommer vi inte på tingsrätten i Falun - i den 9:de pärmen läser vi att parterna efter två års domstolsförhandlingar har ingått förlikning - vad de kommit överens om står inte. Vi begär ut förlikningsavtalet men vill också se själva hur det kan se ut i underlaget - så vi åker tillbaka till Statens väg- och transportforskningsinstitut. Kristofer Odolinski forskar i transportekonomi och är inte insatt i tvisten mellan Trafikverket och Strukton, men har fått ett förfrågningsunderlag för en del av den här banan av Trafikverket i ett annat sammanhang för sin forskning. Vi ber honom titta på det tillsammans med oss..– Absolut, då ska vi se… I underlaget hittar vi två filer om Bessy med samma namn - men som visar två olika bilder - den ena filen är en enkel sammanställning medan den andra innehåller information om varje anmärkning: – Då har vi excelfilen. Excelfilen innehåller ju bra mycket mer detaljinformation om de här anmärkningarna. Här har vi många rader av uppgifter samtidigt som pdf-filen är en sammanställning för varje bandel och år. Så man kan tänka sig att vill man som entreprenör gå in och titta hur det ser ut i detalj så går man in i excelfilen? Ska man hitta detaljinformation om exakt varje anmärkning, då är det en excelfil som man främst bör titta på, det tycker jag. Och i en jämförelse med de uppgifter som finns där så kan jag se att den här sammanställningen i pdf-filen som jag har fått i ett annat sammanhang stämmer inte överens med den information som finns i excelfilen som jag har fått. Det är en ganska stor skillnad mellan de två uppgifterna. Vi räknar efter och kommer fram till att filen med detaljerad information bara innehåller knappt 1000 av de 2200 anmärkningar per år som finns med i den översiktliga filen - alltså färre än hälften. Kristofer betonar att han inte vet om filerna han har fått är samma som fanns med i underlaget till Strukton - men för den här delen av banan stämmer siffrorna överens med de som Strukton anger i sin stämningsansökan.Men entreprenörerna har också ett ansvar att undersöka banans skick innan de lämnar ett anbud.Vi åker för att träffa Robert Röder VD på Strukton Rail:– Stämningen i sig handlade om våra merarbeten vi hade gjort i flera år. Vi hade prissatt en järnväg som såg ut på ett sätt, men när vi började jobba så såg vi att det var ett helt annat skick. Det krävdes mycket mer arbeten. Hur länge hade ni haft diskussioner om det här innan? – Oj, vi hade haft det länge, nästan i två år. Vi hade diskussioner med Banverket för det var ju Banverket före 2010. Då var vi nästan överens med Banverket att det här var ett faktum och det var inget konstigt med det. Men sen bildades Trafikverket. Det blev en ny myndighet. Det blev ny ledning och då tog det tid för vi hade ingen att diskutera med vid den här tiden. Sedan när vi kom igång med diskussionen igen 2011 så hade de inte samma syn som Banverket hade före 2010 och där hamnade vi. Men ni har ju också en skyldighet att undersöka banans skick innan ni lämnar ett anbud. Hur kunde ni också räkna så fel?– Problemet är att när vi granskade underlaget så var det den statistik man får ur BIS och Bessy, besiktningssystemet. Det hade varit skillnad om vi hade haft kontraktet några år innan då hade vi ju varit där och sett det men det här var ett nytt kontraktområde för oss så vi måste utgå från den här datan. Vi kan inte gissa. Vad kom ni överens om till slut med Trafikverket? – Vad det gäller vår stämningsansökan och den förlikning vi gjorde? Det vi kom överens om väldigt tydligt, det var att när upphandlingen gjordes så gjorde man ett stort fel. Man glömde att ange rätt antal besiktningsanmärkningar i verkligheten. Det var grundfelet, problematiken. Det vi sedan lärde oss under resans gång, det var hur de här trafikökningarna, i kombination med järnvägens förslitning, alltså livstidsperspektivet som vi nu pratar om även i järnvägsutredningen börjar nu slå igenom. När järnvägen är ny så händer inte så mycket och när den är i medelåldern så börjar man se effekter, men när man kommer till slutet av den här cykeln så händer saker så fort att man inte riktigt kan överblicka. Södra stammen är i vissa delar i den cykeln, på slutet, och det var väl både för oss och Trafikverket en tydlig tankeställare, att oj det händer grejer nästan på dagligbasis. Trots att man gör mycket så räcker det inte. Enligt Robert Röder saknades det ännu fler besiktningsanmärkningar i upphandlingen av det andra kontraktet på södra stambanan som gjordes ett halvår senare. Båda entreprenaderna som hade förlängts i ett och två år, var avslutade när Trafikverket och Strukton slutligen förlikades.När vi får förlikningsavtalet som undertecknades i augusti förra året läser vi att Trafikverket ska ersätta Strukton med totalt 131 miljoner. I avtalet står det att: “Trafikverket har vidare kunnat konstatera att det i förfrågningsunderlaget förekommit felaktiga uppgifter om historik avseende järnvägsanläggningarna.” För den som står på perrongen och väntar är upphandlingar och avtal kanske avlägsna men samtidigt är det ju det allt handlar om - att upphandlingarna ska bli så bra som möjligt så att tågen kan gå och att Reine och Marianne Andersson som ska åka från Falun till Göteborg - ska kunna räkna med att komma fram i tid: – Ja, inte vet jag om det är så över sig heller. Vad tycker du? Nej man räknar nästan med att det ska bli förseningar och krångligt. Varför då? – Därför att det har varit så mycket. Nu såg jag i dag, då var det någonting, var det Mjölby eller? Det var Borås. Ja Borås och jag kände liksom att oj, nu ska jag förbi där. Men blir du orolig då eller? – Nej, Ja det fattas väl pengar för att få det att rulla. Är det det som är problemet?” Avtalen om underhåll mellan Trafikverket och Strukton skrevs för länge sen men varför dröjde det ända till 2014 innan Trafikverket medgav att de hade lämnat felaktiga uppgifter? Och varför dubbelkollade man inte uppgifter som låg till grund för avtal värda flera hundra miljoner? De enda som kan svara är Trafikverket. Vi har mejlat i förväg om att vi vill fråga om avtalet med Strukton. Anna Lundman kom till Banverket 2002 och sedan ett år tillbaka är hon underhållschef på Trafikverket:– Vi har ersatt Strukton för jobb som vi har beställt, för åtgärder som har utförts i anläggningen. Anledningen till att vi hamnade i en tvist var att vi var inte överens om vad som ingick i kontraktet.Men var det inte så också att det fanns felaktiga uppgifter ur det här registret Bessy?– Vi lägger inte medvetet med några felaktiga uppgifter i ett förfrågningsunderlag, men det var den bedömningen vi bedömde var rätt att lägga med då. Sen har det visat sig att det blev inte en korrekt bedömning och rätt uppgifter och det har vi justerat efteråt och tagit ansvar för.Men har ni inte undersökt hur det gick till?– I det här läget när vi har suttit i diskussionen med Strukton så har det handlat om att lösa ut, vi har sett att vi har ett ansvar kopplat till att ersätta Strukton och det har vi gjort. Sedan jobbar vi hela tiden med att förbättra vår kvalitetssäkring och vässa arbetet i förfrågningsunderlaget för att undvika det här. För vårt mål är ingenting annat än att vi ska komma med ett korrekt förfrågningsunderlag som är enkelt och begripligt och som entreprenörerna kan prissätta och förstå vilka risker de tar och vilka risker Trafikverket bär.Men om ni inte har undersökt vad som gick fel, hur kan man då veta att det inte händer igen?– Vi undersöker hela tiden vad som var fel, men jag kan inte svara på exakt vad som gäller de här filerna. Jag är inte insatt i det så då måste vi få återkomma, men det är många år sedan det här förfrågningsunderlaget togs fram, det var 2007.Men det är 2012 som Trafikverket i sitt svaromål säger att ni inte har lämnat felaktiga uppgifter fastän ni har gjort det?– Ja och det är i början på processen som vi sen har vi insett att vi har ett ansvar. Vi har haft ett underlag som inte har varit bra. Därför har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för det.Men kan du förstå att det kan uppstå en osäkerhet hos skattebetalare om pengarna används på rätt sätt när det blir upprepade felräkningar av Trafikverket?– Alltså om man hör att vi har ersatt Strukton med 130 miljoner så förstår jag att man studsar för det är ohyggligt mycket pengar och det är skattepengar. Jag har full respekt för och också förståelse för att man tänker tusen tankar kring hur det här hade kunnat användas. Men jag vill också säga att det är ju för att vi är rädda om skattepengarna som vi hamnar i de här diskussionerna. För om vi bara skulle gå med på entreprenörernas krav okritiskt, då skulle vi slösa med skattepengarna. Så jag tycker också att det här är ett kvitto på att vi är rädda om skattepengarna.Fast vi har ju kunnat ge flera exempel på när det kostar skattebetalarna pengar för att det har varit felräkningar. En sådan här tvist kostar ju pengar till exempel. Och när arbeten måste stoppas för att Trafikverkets budget plötsligt har överskridits. Kan du förstå om man är orolig för att pengarna inte tas om hand på ett bra sätt?– Ja, det kan jag förstå eftersom vi hanterar så ohyggligt mycket pengar. Och det är en av våra absolut viktigaste uppgifter att ta hand om de här skattepengarna och vi jobbar stenhårt på det. Jag tycker att vi har en bra koll på pengarna. Jag tycker att man kan lita på att vi värnar skattepengarna. Trafikverket tycker att de har bra koll på pengarna och att de stora problemen ligger långt tillbaka i tiden - men det var i augusti förra året som Trafikverket fick ersätta Strukton med 131 miljoner och enbart i advokatarvoden har den tvisten kostat verket 1,8 miljoner.Och nu väntar nya förhandlingar i tingsrätten. Vi har försökt få en intervju med Infranord om deras stämningsansökan som de lämnade in den 23 april - där de kräver 120 miljoner - men de vill inte uttala sig. Trafikverket vill inte heller kommentera den stämningen.Vi har fortfarande inte fått reda på hur de felaktiga uppgifterna i hamnade i förfrågningsunderlaget eller varför tvisten behövde gå till domstol. Professor Jan-Eric Nilsson på statens väg- och transportforskningsinstitut säger att det idag i princip är omöjligt att följa hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. – Den fråga som ofta är ute i press och i den allmänna debatten, hur många miljarder extra behövs? Jag skulle vilja säga att ingen egentligen vet. Ingen har svar på den frågan. Därför att underlaget för den typen av analyser är otillräckligt. Det går inte med hjälp av nuvarande underlag att svara på en sådan fråga. 2012, två år efter kungens högtidliga invigning av Botniabanan började snabbtågen och regionaltågen äntligen rulla - för den som reser mellan Umeå och Kramfors har restiden kortats med ungefär en timme jämfört med när man var tvungen att åka bil eller buss. I nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av järnvägsunderhållet - då svarar också Trafikverkets generaldirektör på kritiken om att verket har dålig koll på anläggningen och skattepengarna. – Påståendet att vi inte har koll på anläggningen är fel. Jag skulle vilja säga så här att Trafikverket som alltså har 85% verksamhet utöver järnvägsunderhåll är en mycket duktig och skarp beställare. Vi har ordning på torpet.Reportrar: Micha Arlt och Anna IversenExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

10 Mai 201527min

Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. — Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet. — Kommer vi ut till djurstallarna här då. — Det är väl inhägnat ändå här... — Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida. I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren. Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013. — Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val. — Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren? — Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet. Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren. — De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då. — Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då? — Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då. Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige. Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord: — Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer! I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades. I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg. — Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt. — Och hur lång tid innebär det? — Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid. Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb. — Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt. Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna. Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre. Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades. Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen: “Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav. Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.” — Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det. Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem. — Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men… det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget. — Hur reagerade din mormor på detta? — Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det. I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält. Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde. Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren. Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor. — Här var garaget. — Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån? — Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop. En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas. — Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden. Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde. — De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer? — Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman. — Hur allvarligt ser du på den här typen av brott? — Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt. — Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning? — Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser. Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri. Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig. En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev. I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss: “Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.” Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här: “För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.” Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt: "Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.” De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet. Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”. Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom. Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn. Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören. Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet. Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige. Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200. Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna. Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand. Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter. — I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities. De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört. Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister. Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys. — Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för. — Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav? — Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket… — En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande. Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget: ”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.” Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss: ”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.” Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm. Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar. I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan. — Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg. Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson. — I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har. — Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga? — Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera. På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta. — Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar. Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister? Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete. — Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder? — Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna. I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet. — Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete. Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom. — Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar. — Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder? — Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden. Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod. — Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända? — Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då. — Du viker inte dig? — Jag tänker aldrig vika mig. Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig. “Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.” Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin. Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

3 Mai 201529min

På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen. För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

26 Apr 201529min

Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får, antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998. En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag - om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård. Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten – och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011: En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande, börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen, blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då, som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till, och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. – I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra. Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. – Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20 sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan. Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat. En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där. Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men, där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i. Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion - om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då, de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter. Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla. Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal. Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare, det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra. Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård, eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare. Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. – Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen, menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. – Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? – Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året. Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­– Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? – Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008 är det inte dags att revidera den! – Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på. Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa, ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

19 Apr 201531min

Alla vill flyga billigt men till vilket pris? Sedan avregleringen av flygmarknaden började i Europa i slutet på 80-talet har konkurrensen mellan flygbolagen blivit stenhård. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär om flygbolaget Avies, ett bolag där prispressen skulle få allvarliga konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Ja, vi bara satt och höll varandra i handen och bara tittade rakt ner och bara tänkte, ska det sluta så här? Så säger Lina Andersson, som den 3 maj 2013 skulle flyga från Sveg till Stockholm. Bolaget som trafikerar sträckan är det estniska flygbolaget Avies, och hon minns att det hela började med att planet var sent till start: – Ryktesvägen hörde man ju att det varit problem redan dagen innan, med dem som kom in med det planet som hade landat. Så det var ju lite spekulationer då, men sen så lyfte vi och det gick ganska snabbt, men sen så märkte vi att det blev tystare på höger sida av planet, och sen så började vi luta. Det lutade ju så att min medpassagerare som satt bredvid mig lutade sig med väldig kraft på mig. Och jag tryckets ju mot fönstret. Och man såg ju trädtopparna alldeles, alltså rakt ovanför, det var vidrigt. Man tänkte bara, ska det sluta så här? Är det bara detta? Det här är historien om flygbolaget Avies. Ett bolag där prispressen gått så långt att inte bara personalen, utan också passagerna skulle komma att märka av konsekvenserna. Ett bolag som satsade stort, men där affärerna i Sverige skulle sluta i uppsagda avtal och skulder hos Kronofogden. Kaliber nyhetsdokumentär - idag om flygbranschen. Vi börjar med att prata med några flygresenärer på Arlanda i Stockholm. – Jag ska resa till Malaga. – Vilket bolag flyger du med då? ­– Norwegian. – Hur tänkte du när du köpte biljett från just det bolaget? – Att det var billigast, och passade mina datum, säger Jenny Forsberg. – Jag ska till Budapest. – Vilka flyger du med då? – Norwegian. Jag tänkte att det var en av dom billigaste. Jag valde mellan Norwegian och något polskt flygbolag, säger Vidar. – I´m going to Istanbul. – Which company do you fly with then? – Turkish airlines. I rate all of them, I try to see which one is cheapest, sager Alina Martinova. Det handlar mycket om priset för flygresenärer idag. Och just priset var också det som avgjorde när Trafikverket skulle handla upp flygtrafiken på ett antal linjer i norra och mellersta Sverige. Eftersom det inte är så mycket folk som flyger från små orter som Sveg, Pajala eller Torsby måste staten gå in och täcka upp kostnaderna om det över huvud taget ska kunna finnas nån flygtrafik där. Och linjerna Pajala-Luleå, Arlanda-Sveg och Arlanda Torsby/Hagfors ansågs som samhällsnyttiga. Flera bolag lämnade anbud på att få uppdraget och vann det gjorde det lilla estniska flygbolaget Avies, just för att de var billigast. 165 miljoner skulle Trafikverket få betala för att Avies skulle trafikera linjerna från 2011 till 2015. Redan från början hade Avies problem med att få igång trafiken, men det var först 2013 som det började komma rapporter om allvarliga incidenter. Nyhetssändningar Sveriges Radio: ”Det estniska flygbolaget Avies utreds av Haverikomissionen efter flera incidenter.” ”I februari förra året kanade ett Avies-plan av banan i Pajala.” ”Ett flygplan tvingades i morse nödlanda på Svegs flygplats. Planet var på väg från Sveg till Stockholm när varningslarm från planet inkom till flygplatsen.” Just planet som tvingades nödlanda i Sveg den 3 maj 2013 var det som Lina Andersson var med på. Men trots att Avies varit med om flera incidenter börjar det svenska bolaget Direktflyg samarbeta med dem. Vid årsskiftet 2013/2014 säger Direktflyg upp sina egna piloter och gör sig av med sina flygplan för att istället sälja biljetter till och hyra flygstolar hos utländska operatörer. Däribland Avies, som nu kommer att trafikera ytterligare linjer i norra Sverige i samarbete med Direktflyg. Och det är nu som P4 Dalarna får in ett tips om att allt inte står rätt till med Avies och börjar granska det estniska bolaget. Det mesta av underhållet på Avies flygplan utförs i Estland, men sen dom börjat samarbeta med Direktflyg har det svenska bolagets egna tekniker fått hjälpa till, framför allt på plats i hangaren i Borlänge. Och flera av flygteknikerna här är oroade över att Avies inte sköter underhållet av planen. Så här berättar de i ett inslag som sänds i P4 Dalarna den 3 juni förra året: ”Vi får en beställning på en specifik åtgärd som vi ska utföra, men när vi börjar kolla upptäcker vi ofta fler saker som borde rättas till. Men när vi påpekar det så säger de nej, det vill de inte betala för.” ”Vi har hittat häpnadsväckande fel, alltså riktigt skarpa brister som skulle kunna leda till katastrofala följder.” ”På ett plan gick det inte att dra ut handtaget som ska nödavstänga motorn. Tänk om det blivit en motorbrand och nödavstängningen inte funkat, det är ju så allvarligt att det planet borde inte ens fått flyga hit.” Dessutom berättar teknikerna om att piloterna som kör planen är anställda på osäkra villkor och inte vågar rapportera fel som de upptäcker: ”Normalt ska piloten göra en anmärkning i planets loggbok när de upptäcker något som borde kollas eller åtgärdas. Men det vågar de inte för de är rädda att de kommer få sparken då. Istället får vi tekniker höra på omvägar att vi kanske borde kolla närmre på vissa grejer.” Att det finns brister i underhållet av Avies flygplan och att bolaget mörkat fel framgår sen också av Haverikommissionens utredning efter nödlandningen i Sveg, som publiceras några dagar senare, den 9 juni. Haverikomissionen skriver i sin utredning att Avies undviker att anteckna fel i planets loggbok med det uttalade syftet att minska risken för att flygplan ska bli stående på marken och att det ur säkerhetssynpunkt är anmärkningsvärt. Bland felen som tekniker här i Sverige uppgett att de hittat på Avies plan är bland annat: ”Lösa och isärfallande motorreglage, feljusterade motorer, felinstallerade landningsställ, underliga om ens godkända reparationer på vingarna, att det saknas reservdelar när något måste bytas, med mera.” I samband med P4 Dalarnas granskning uttalar sig flygsäkerhetsanalytikern Hans Kjäll om bristerna, och han säger att flera av de här felen kan leda till allvarliga konsekvenser, till exempel de feljusterade landningsställen. – Ett feljusterat landningsställ innebär att flygplanet kan dra snett när man landar eller även när man startar på banan, och det kan alltså få allvarliga konsekvenser. Om Avies ovilja att sköta underhållet på planen säger Hans Käll så här: – Ja, där trycker du på en väldigt viktig komponent i det hela. Nämligen att ekonomin är styrande och inte flygsäkerheten. Det är alltså ytterst allvarligt. I samband med granskningen får bolaget motta kraftig kritik från dom svenska fackförbunden. Pilotfacket och teknikerfacket riktar även kritik mot Trafikverket som handlat upp bolaget. Och Konsumentverket går ut och riktar kritik mot svenska Direktflyg för falsk marknadsföring, eftersom det inte framgår på deras biljetter eller hemsida att det inte är de själva, utan Avies, som kör planen. Kort efter P4 Dalarnas granskning, och Haverikomissionens rapport, går svenska Transportstyrelsen den 13 juni ut och säger att Avies flygtillstånd bör dras in. Men eftersom Avies är ett estniskt bolag, så är det bara myndigheterna i Estland som kan ta det beslutet, och de delade inte den bedömningen. Så här sa Kaupo Toodu, chef för den operativa verksamheten på den estniska luftfartsmyndigheten, ECAA, då: – Currently I don´t see any reason for that. For the last two months there hasn´t been any occurrences. Things happen….. Just nu ser jag ingen anledning till det, de senaste två månaderna har det inte varit några incidenter, inget är någonsin 100 procent säkert, säger Kaupo Toodu. Avies flygplan har alltså varit inblandade i flera incidenter vid den här tidpunkten, flygtekniker som utfört underhåll på planen har gått ut och varnat för att planens tekniska status inte är bra, och den svenska tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen har sagt att de tycker att Avies flygtillstånd bör dras in. Men Avies fortsätter att flyga i Sverige som om inget hade hänt. Och under sommaren tystnar kritikstormen mot bolaget. Men under hösten förra året får den nytt liv. Den 24 oktober går Statens haverikommission nämligen ut och varnar för bolaget. Haverikommissionen har upptäckt att det finns stora brister i det system som piloterna använder för att beräkna längden vid start och landning, något som är extra viktigt inför vintersäsongen. Kort efter det här går Härjedalens kommun, polisen i Jämtland och flera företag ut och meddelar att de inte tänker flyga med Avies. Och svenska Direktflyg avbryter samarbetet med bolaget. Men Trafikverket håller fast vid att de inte kan bryta avtalet med Avies, så länge bolaget har ett giltigt flygtillstånd. Den 20 november sker ytterligare en incident med ett av Avies plan. Den här gången på Arlanda och Haverikomissionen startar ytterligare en utredning. Trots allt som skett står det i januari 2015 klart att Avies vunnit Trafikverkets nya upphandling (12 januari) för inrikestrafiken på två sträckor för fyra år framöver - ett beslut som gör att myndigheten får motta kraftig kritik från flera politiker. Sedan tidigare var redan också fackförbunden och lokala företagare kritiska. Björn Gillberg, VD på Värmlands metanol, var en av dem. – Det måste bli stopp på det här bolaget. Det är farligt att flyga med dem. Kort därefter, kommer det fram att Avies har flera obetalda räkningar som gått till Kronofogden. Och Trafikverket bestämmer sig för att ge Avies ett vite på 725 000 kronor för att bolaget ställt in flera turer. Men myndigheten tycker sig fortfarande inte kunna säga upp några avtal med Avies. Den 3 mars i år får Johan Holmér, enhetschef för trafikutredningar och avtal på Trafikverket, i P4 Norrbotten frågan hur mycket ett bolag kan missköta sig innan ett avtal sägs upp och svara så här: – Ja, det är väldigt svårt att ge ett konkret svar på det. Avies VD Allan Soll har hela tiden hävdat att det är säkert att flyga med dem och ställer samma dag upp på en ny intervju: – Avies is safe to fly. – Even though no one has been hurt there has been incidents, how do you explain that? – We are almost the only one flying in to those tiny airports… Det är säkert att flyga med Avies, vi har kört statliga uppdrag i 23 år. Att det har varit incidenter beror på att vi är de enda som flyger till de där små flygplatserna, som borde kategoriseras som svåra flygplatser, säger Allan Soll. – Also I understand that there are unpaid bills? – Well the economy of the company..if you listen to the sizes of the fines… Angående vitet från Trafikverket och de obetalda räkningarna säger han att i slutändan så kommer bolagets aktieägare skjuta till mer pengar om det skulle behövas. – And this is business as usual! Bara en dag efter att den här intervjun gjordes, den 6 mars, går Trafikverket ut med att de bryter alla avtal med Avies med omedelbar verkan. Myndigheten skriver att anledningen är de inställda flygturerna, men hänvisar också till flygsäkerheten. Vi har kontaktat Allan Soll upprepade gånger efter det här och också mailat honom de frågor som vi vill få svar på, men inte lyckats få någon ny intervju eller skriftliga svar. En av orterna som Avies flög till var Mora. Vi går runt på flygplatsen där tillsammans med flygplatschefen och Moras kommunalråd Anna Hed (C). Just nu står Mora utan flygtrafik efter att Trafikverket brutit avtalen med Avies, så Anna Hed är inte odelat positiv till myndighetens beslut. – Ja, det fanns ju en anledning till att Trafikverket valde att säga upp avtalet. Så det är ju klart att det…finns det brister, att man inte följer det som avtalet säger då har jag full förståelse för att Trafikverket gör som de gör. Samtidigt så ställer det ju Dalaflyget och kommunen i en sits att försöka hantera den uppkomna situationen, säger hon. På andra håll i landet har beslutet tagits emot mer positivt. Också fackförbunden är glada, även om de tycker att beslutet kom för sent. Och så här säger två av de flygtekniker som från början var de som varnade för bristerna i flygsäkerheten hos Avies om Trafikverkets beslut: ”Det var bra att de gjorde det…dels för flygsäkerhetens skull. Lönedumpningen de sysslade med var också fel. Ett svenskt bolag kan ju inte konkurera med villkoren som de hade.” ”Det var bra att Trafikverket sa upp avtalen! Men det satt ju långt inne. Tur att de åkte ut, Avies. Men det är ju knepigt i hela branschen. Alla försöker kapa kostnader och det går ju ut över säkerheten, så är det ju. Det går inte att ha samma kvalitét till ett lägre pris.” Avies hade alltså varit med om minst fyra incidenter på kort tid våren 2014. Flygtekniker hade varnat för brister i underhållet av planen, Statens haverikommission hade konstaterat att Avies mörkade tekniska fel, och den svenska tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen ville att bolagets flygtillstånd drogs in. Trots det kunde Avies flyga vidare, eftersom det bara är myndigheten i landet där ett flygbolag är registrerat som får utföra omfattande kontroller och dra in tillstånd. Från det att P4 Dalarna i sin granskning avslöjar den bristande säkerheten skulle det dröja hela tio månader innan Avies fick sluta flyga i Sverige. Enligt Ola Blomqvist, som är ordförande i Svensk flygteknikerförening, så är Avies inget enskilt fall. I den allt mer pressade flygbranschen, så finns det fler företag som är villiga att tumma på säkerheten för att kapa kostnader, menar han. – Fallet Avies var ganska exceptionellt ändå, det var riktigt illa. Men ett av problemen är att det sällan rapporteras. Vi får ju höra det från medlemmar, men det är ju sällan som det är någon som vågar eller vill rapportera de värsta avvikelserna. Detta trots att flygtekniker har en skyldighet att rapportera, både till sin arbetsgivare och myndigheter om de upptäcker brister. ­– Ja, man är orolig för att bli av med jobbet helt enkelt. Jag har exempel både från England, och Tyskland och Sverige, även om det känns lite nära, man vill ju inte gärna komma in på enskilda fall. Men pågående fall där det bara är så att arbetsgivare både varnar och säger upp personer som agerar utifrån flygsäkerhet i första rummet. På Arlanda träffar jag Martin Lindgren, ordförande för Svensk pilotförening. Vi sätter oss på ett kafé inne på Sky city. Utanför glasfönstren rullar de stora flygmaskinerna sakta förbi medan resenärerna här inne stressar fram och tillbaka med sina resväskor. Också Martin Lindgren är oroad för att den allt hårdare konkurrensen bolagen emellan får konsekvenser för flygsäkerheten, i takt med att fler piloter får allt osäkrare anställningar. – Piloter som inte har trygga anställningar vågar inte rapportera om tekniska fel, man vågar inte rapportera om misstag, man tar beslut som inte grundar sig i flygsäkerhetsmässigt tänk, utan som istället grundar sig i ekonomin för sin uppdragsgivare, flygbolaget. En pilot som har egna erfarenheter av det här är Erik. Idag jobbar han på SAS, men han började sin karriär, precis som många andra unga piloter, på Ryanair. Men han var inte anställd av flygbolaget utan fick starta ett eget företag som fakturerade ett brittiskt bemanningsföretag, som i sin tur tog betalt av Ryanair. Och när han jobbade fick han bara betalt för de timmar han flög, i motsats till de piloter som har en fast anställning med fast månadslön: – Så oavsett hur mycket eller hur lite man flög så fick man betalt för det som man var schemalagt för den månaden eller den veckan. – Hur tänker man då om man ska in och jobba och sen så är det något litet tekniskt fel på flygplanet, men man kan flyga, hur tänker man då? – Det är ju inte svårt att tänka sig att det finns ett visst incitament till att åka iväg med ett flygplan som inte är hundraprocentigt, eller hundra procent tekniskt gångbart, om man nu känner att man inte får betalt för den flygningen. Eftersom Erik, som egentligen heter nåt annat, var anställd på det sätt han var kunde han också förlora jobbet väldigt lätt. Han säger att han aldrig var med om något som direkt hade kunnat vara en risk för flygsäkerheten. – Däremot känner jag kolleger som har varit med i olika typer av händelser och som har tänkt att om det på något sätt har kunnat spåras tillbaka till deras insats, så har de hellre valt att försöka dölja det, därför att skulle det inte kunna läggas på någon annan, så hade de en känsla av att det skulle läggas på dem själva. Det finns över 300 flygbolag som kör passagerartrafik i Europa idag, enligt siffror från AEA, Association of European airlines. Hans Sjögren är professor i ekonomisk historia och har forskat i vad som hänt med flygmarknaden sedan avregleringen, och han säger att branschen är inne i en svår period just nu. – Ja, det är väl uppenbart att den mår inte så bra. Strejkerna är ju ett exempel på det. Det är en facklig kamp som pågår mellan arbetsgivare och arbetstagare som handlar om att ska man överleva på marknaden så måste man få ned kostnaderna. Så strejkerna är ett synligt exempel på att den här branschen är under en omvandlingsfas kan man säga. Och det blir allt vanligare att piloter anställs på osäkrare former. Det framgår av studien ”Atypical employment in aviation” som forskare vid universitet i Gent i Belgien gjort på uppdrag av EU-kommissionen. Studien bygger på enkätsvar från över 6000 piloter inom EU. Där ser man att det fortfarande är 79 procent av piloterna som är direkt anställda av bolaget de jobbar för, men bland yngre piloter, framför allt i lågprisbolag, så förekommer det alla möjliga former av anställningar. Allt från att piloten måste vara egenföretagare, till jobb via bemanningsföretag eller det mest extrema, så kallat ”pay to fly”, att piloten måste betala för att jobba. Studien visar också att de här mer osäkra anställningsformerna skulle kunna påverka flygsäkerheten negativt. Professor Yves Jorens är en av dem som gjort studien. – And that is kind of a risky thing that we noticed. If we are in a precarious employment relationship… Och det var en rätt farlig sak som vi kunde se, att en osäker anställningsform kanske gjorde så att man tog mer ekonomiska beslut då och då, säger professor Yves Jorens. Vi ställde frågan direkt till piloten, berättar han, men också indirekt då vi frågade: ”Tror du att din kollega kan vara är påverkad av detta?” och vi fick då svar från piloter att – JA, piloter kan bli påverkade i sina beslut beroende på hur man är anställd. I rapporten kan man läsa citat från olika piloter, några av dem låter så här: ”Den här industrin är en skam. Jag antar att vi måste vänta på att en till stor olycka händer för att det ska bli någon förändring.” ”Jag har flugit när jag varit sjuk och när jag varit stressad. Det är för lätt för dem som sätter reglerna och för flygbolagen att säga att jag bara ska jobba när jag är i form, men samtidigt ignorera pressen vi är under. Som samtal från arbetsgivaren som gör det klart att sjukdom inte tolereras.” ”Problemen med allt sämre arbetsvillkor beror på att allt fler privata flygskolor utbildar för många piloter. Flygskolorna säljer en dröm till en 18-åring, men sanningen är att det finns allt för många piloter på allt för få jobb. Och när du har 100 000 euro i skulder efter din utbildning blir du desperat och börjar jobba gratis i hopp om att få in en fot på marknaden.” Eller ännu värre, man börjar betala för att få jobba. Det här fenomenet kallas ”pay to fly” och är vanligare än man tror, säger Professor Yves Jorens, som i rapporten föreslår att den här arbetsformen ska förbjudas. – I think in a normal employment relationship I think you perform work and you get paid… Det här är inte normalt, vanligtvis så utför man ett jobb och får betalt. Jag kan inte se varför man ska betala för att jobba, säger professor Yves Jorens. Att köpa sig ett jobb som pilot kostar flera hundra tusen kronor. Det går oftast till så att man kontaktar en förmedlare som i sin tur har kontakt med flygbolag som använder sig av den här anställningsformen. Piloten i fråga skriver kontrakt med förmedlaren om att betala en viss summa pengar för att få flyga ett antal timmar. I en dom från Stockholms tingsrätt där två piloter stämt ett företag för att de inte fått flyga alla de timmar dom betalat för kan man se att priset ligger på över 30 000 euro för att få flyga 300 timmar. Ibland kan piloten få lön för jobbet, ibland inte. Hur som helst så är det en minusaffär för piloten. Företagen som sysslar med det här kallar det för utbildning, men det är inte utbildning det är frågan om säger Martin Lindgren på pilotfacket: – Det handlar alltså om att flygbolagen ser att det finns så pass många arbetslösa piloter ute på marknaden att man skapar sig en affärsidé att sälja ut sina arbetsplatser till högstbjudande. – Men som pilot, varför går man med på att betala för att jobba? – Ja, konkurrensen om jobben är stenhård idag, det finns extremt mycket fler piloter än det finns arbetstillfällen. Och piloter som har dragit på sig stora skulder efter sin utbildning, man kan sitta med upp till 1,3 miljoner kronor i blancolån som måste betalas, och då är man villig att göra vad som helst för att få erfarenhet och få in en fot på marknaden. För alla som utbildar sig till pilot är det alltså inte så lätt att få ett jobb. Och vissa är alltså beredda att betala för att få in en fot på marknaden. Något som inte ens arbetsgivarna här i Sverige gillar. Jan Olov Bergling är branschchef på Svenska flygbranschen. – Förr i tiden skedde det oftast att man flög åt något taxi-flygbolag till exempel, eller något större företag som hade eget flygplan, så att man kunde skaffa sig timmar. Kanske få ihop 1000 timmar flygtid eller något i den stilen, och sen söka arbete hos de större flygbolagen. Det här har blivit svårare. Och det gör att ibland så nästan betalar piloterna för att få flyga, för att kunna logga timmar. – Men tycker du att det är ett problem att det är så? – Ja, visst är det det, absolut. Men tvärtemot fackförbunden så håller han inte med om att försämrade villkor för personalen skulle äventyra flygsäkerheten, eftersom det finns lagar och regler som bolagen måste följa och myndigheter som kontrollerar dem. – Det där tror inte jag på, säger Jan Olov Bergling. – Så du menar att fackförbunden överdriver det här? – Ja, de vill ju inte gärna tala om vilka lönenivåer man utgår ifrån, vilka förmåner man har i form av tjänstgöringstider, pensionsförmåner med mera. Det kommer sällan fram. Det kommer inte ut i media att det här är en kategori arbetstagare som har mycket gynnsamma villkor. Så det här är lite grann en skröna som man gärna tar till då för att få fram sitt budskap. Martin Lindgren på pilotfacket får bemöta: – Majoriteten av Europas piloter är anställda av det flygbolag man jobbar i och man har kollektivavtal. Problemet är att många nystartade flygbolag använder sig av vad man då kallar ”Atypical forms of employment” i Gentrapporten. Det är alltså en trend som är oerhört accelererande, och väldigt, väldigt allvarlig och väldigt oroande för framtida flygsäkerhetsarbetet i Europa. – Det här med att anställningsvillkoren skulle påverka flygsäkerheten, borde inte det visa sig i statistiken över antal incidenter om det faktiskt är så? – Vi ska komma ihåg att flygsäkerheten är extremt bra i Europa. Det som nu är extremt oroande är att vi tror inte att vi får in alla de uppgifter vi behöver längre, vi tror att det finns ett stort mörkertal därute, för att piloter inte längre vågar rapportera om incidenter, om händelser, och om bristande rutiner. Vi har sett det på svensk inrikes med det estniska bolaget Avies, som har haft extrema brister i sin flygsäkerhet. I slutändan så är det EU:s politiker och myndigheter som reglerar flygtrafiken i Europa. Och det kommer hända saker i den här frågan i höst. Det säger Jens Nilsson (S) som sitter i EU-parlamentets utskott för transportpolitik. – En översyn av EASA:s mandat och resurser ska göras i höst. Den europeiska myndigheten måste få ett starkare mandat, och det måste vara tydlig att om, i det här fallet, den svenska myndigheten konstaterar efter ett antal incidenter att de här borde få flygförbud, då är det också de som borde fatta beslutet, säger Jens Nilsson, som också säger att det borde göras ännu mer. – Det behövs helt enkelt en helt ny handlingsplan för flyget i Europa. – När det kommer till oss konsumenter, resenärer, då, hur ska man tänka tycker du när man ska välja vilket bolag man ska resa med? – Man måste fundera på, står det här riktigt rätt till? Om jag nu betalar 350 spänn för taxin från Stockholms central till Arlanda, och sen betalar 69 kronor för flygbiljetten till London, kan det vara så att det är något fel? Och det är faktiskt inte bara priset resenärerna tänker på när man köper en biljett. Så här säger ett par resenärer på Arlanda i Stockholm. – Jag tänker faktiskt att det ska passa mig bäst tidsmässigt, så jag spar lite tid, säger Mikael Hagnér. – Det är svårt, det är många som tycker att man inte ska välja lågprisbolagen, att det är omoraliskt, på något sätt eftersom de kanske inte har lika bra jobbvillkor eller så, så man skulle ju kunna välja bort de billigaste av den anledningen, säger Linda Laibe. Och Lina Andersson som var med om när Avies plan tvingades nödlanda i Sveg vet vad hon tycker är det viktigaste när hon bokar en flygbiljett framöver. – Det här vill jag inte vara med om något mer, och jag har flugit väldigt mycket och aldrig varit rädd. Jag menar det här handlar ju om säkerheten, det är ju det viktigaste inom flygvärlden. Det är ju det de lever på, att transportera folk, och då måste det ju vara säkert. Reporter: Matilda Eriksson-Rehnberg Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

12 Apr 201530min

20-årige Robin Lodalen dog när han försökte snedda över Kville bangård i Göteborg. Han fick 15 000 volt genom kroppen. Trafikverket sa att hela bangården hade stängsel och varningsskyltar. Men det stämde inte. Och när Kaliber undrar varför, skyller myndigheterna på varann. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är två dagar före nyårsafton 2014. Klockan är strax innan fem på eftermiddagen. Det är mörkt och kallt. Två tjugoåringar är på väg till en datorbutik i ett industriområde på Hisingen i Göteborg. De har bestämt sig för att gena över en bangård. En av dem kommer inte överleva. Ett par timmar senare kommer han plockas ner från taket på en godsvagn. Nio år tidigare dog en annan ung man på samma plats. Då föreslogs att säkerheten skulle höjas efter dödsfallet men allt genomfördes inte. Och två dagar före nyårsafton 2014 förlorar alltså ytterligare en ung man livet på bangården. Du lyssnar på Kaliber i P1 och en granskning av Spår som dödar. – Så fel och så sjukt. Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död. – Det är jätte svårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst. Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår. – Det hade inte behövt bli så här. – Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort. Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december. De ska till en datorbutik som ligger i ett industriområde på andra sidan trafikleden. Ingen av dem har någon bil. De kollar på sina mobiltelefoner där de har en karta. De går i en gångtunnel och kommer ut på andra sidan trafikleden. Upp till vänster ligger en liten dunge med träd. Bäst skulle vara om de genade upp just här. – Så vi började gå. Bakom träden ligger Kville bangård med sina 25 spår. – Vi stod och kollade in och att vi bara kan ta oss rakt över snabbt och enkelt. Så vi kollade in och tänkte efter lite så det inte kommer några tåg och så och sen bara gick vi in liksom. Robin och Johan går över de första spåren. Men vid spår 11 står ett godståg parkerat. Det har stått här i två timmar och om nio timmar ska det köra vidare. De cylinderformade vagnarna är lastade med farligt gods. På vagn nummer två finns en stege på sidan. – Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag. – Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom. Robin har fått en så kallad ljusbåge i sig. Han har inte nuddat kontaktledningen ovanför vagnen, men får ändå 15 000 Volt genom kroppen. – Det första var att chocken kom och paniken. Så ringde jag 112 ganska fort då. Några timmar efter Robin klättrar upp på taket på vagnen knackar det på en villadörr i ett samhälle utanför Ulricehamn. 10 mil från Göteborg. Susan Lodalen öppnar dörren. Där står två poliser. De har kommit för att berätta att hennes yngste son dött på en bangård i Göteborg. – Jag sa fel person, fel dörr. Det är inte Robin. När jag träffar Susan har det gått nästan två månader sedan den där kvällen. Hon sitter i den stora soffan i familjens vardagsrum. På ett bord fyllt med blommor och ljus står samma bild av Robin som den som finns på graven. En leende Robin som höjer glaset mot kameran. - Och han har kostym på sig... - Ja, alltid. Varje juldag klär vi oss alltid fint. Det var här i vardagsrummet utanför Ulricehamn som mamma Susan tog den där sista bilden på Robin. Robin, som precis börjat jobba som bartender, som tyckte om att resa och hade massor av vänner. Fem dagar efter att hon tog bilden kommer poliserna för att berätta att han nu ligger död på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Susan plockar fram en liten plastpåse. I den ligger en plånbok, en mobil och ett armbandsur. Det luktar bränd plast. Det var det här Robin hade på sig, när han dog den där kvällen uppe på godsvagnen. Men klockans sekundvisare tickar fortfarande framåt som om inget hänt. – Det går inte att beskriva att han är borta. Nio år tidigare var det en annan förälder som fick en liknande dödsbud. Från Ekots nyhetssändning: ”Nu är klockan två och det är nyheter från Ekot. I Göteborg omkom en 18-årig pojke och hans kamrat fick livshotande skador sedan de fått 16 000 volt genom kroppen.” Den 13 november 2005 tar sig två tonåringar, in på samma bangård som Robin. De är där för att ta häftiga bilder på varandra. Även de klättrar upp på en godsvagn som har en stege. Plötsligt smäller det till. När ambulansen kommer till platsen hittar de en17:åring som är allvarligt brännskadad. 18- åringen är redan död. Dåvarande Banverket, det som nu är Trafikverket, säger i intervjuer efter olyckan 2005 att de ska se över säkerheten vid Kville bangård för att se om det finns några brister. Men nio år senare sker alltså samma sak igen. Nyhetssändning från P4 Göteborg: ”Dödsolyckan igår på Kville bangård då en ung man omkom efter att han klättrat upp på ett tåg är den andra dödsolyckan på 10 år på Kville bangård. ” Även Robin Lodalens död uppmärksammas stort i lokal media. Och frågorna kommer såklart snabbt om hur ytterligare en ung person kunnat gå bort på samma plats som nio år tidigare. Efter olyckan 2005 gjorde bland annat dåvarande banverket och elsäkerhetsverket utredningar. Där framkom att stängsel saknades norr om bangården där tonåringarna kom in 2005. Sträckan utan stängsel var några hundra meter lång. Utredaren från Banverket liksom utredaren från Elsäkerhetsverket föreslår att man ska se över behovet av stängsel. Och Räddningstjänsten skriver i sin insatsrapport att man kan förhindra att en liknande olycka sker igen genom att inhägna hela området. Och i intervjuer efter Robins död 2014 säger företrädare för Trafikverket att stängsel har satts upp och att det finns varningsskyltar. Dessutom bevakas området av vakter. ” Efter det såg vi självfallet över så vi har åtgärdat och stängslat bättre med betydligt tjockare och bättre stängsel, skyltat upp tydligare att det är förbjudet att vistas i området och att det är livsfarligt och att ledningarna är farliga.” Så här säger Helga Valdimarsdottir från Trafikverket i flera intervjuer. Jag hittar tre radio och tv-intervjuer som gjorts dagen efter Robin dog. ”Om vi tar Kville som exempel så har vi bra med stängsel runtom Kville, vi har grindar som är låsta, du behöver vara behörig för att komma in på området men igen, vill du ta dig in så kan du ta dig in.” ”Det är inte mycket annat vi kan göra än att stängsla, låsa, vakta. Det är tyvärr det vi kan klara av” Men Kaliber kan visa att det Trafikverket sagt i flera intervjuer strax efter Robins död inte stämmer. På Kville Bangård finns än idag inget stängel och inga varningsskyltar där Robin och Johan gick in. Och de gick alltså in på samma sida som de två tonåringarna tog sin in 2005. – Det är väldigt lätt att ta sig in. Och inga skyltar ser man ju heller. Johan, Robins kompis står och tittar ut över bangården där hans vän förlorade sitt liv för bara ett par månader sedan. Det är jobbigt säger han, men han vill berätta. Han vill inte att samma sak händer igen och han tycker inte det Trafikverket sagt i media stämmer. – Alltså hade det varit stängsel så hade vi tänkt efter noga, om det stått livsfara eller högspänning eller vad som helst. Så det var inget som fick oss att tänka att det var farligt. Men det är ju inte tillåtet att vara på bangårdar. Dessutom är det ju farligt. Och Johan och Robin var ju ändå 20 år gamla. – Man tänker att det var dumt gjort av oss, men så tänkte vi inte just då. Robin syster Mian Lodalen lägger några snittblommor precis intill Kville Bangård där hennes lillebror dog för två månader sedan. Jag berättar för henne vad jag vet, att det tvärtemot vad Trafikverket sagt i intervjuer inte finns något stängsel och inga skyltar där Robin gick in på bangården. – Jag tror man säger det för att man tror man kommer undan med det. Det är vad jag tror. Det låter för dumt för att vara sant eller det låter för osannolikt att det är flera hundra meter helt öppet mot en gångväg till en plats som är fullständigt livsfarlig. – Men Robin var ju 20 år. Borde han inte förstått att det var farligt att vara så nära de här ledningarna? Att man inte ska klättra upp på tåg? – Var och en har ju ansvar för varje steg han, hen tar och vad man gör och att man ska skaffa sig information och kunskap absolut. Men den här platsen är inte ett ställe där man tror att det är fara. Och särskilt därför att det är så inbjudande och tillåtande att gå in eftersom det inte finns stängsel. Och praktiska stegar som man kan klättra upp på de här tågtaken. Jag träffar Helga Valdimarsdottir, enhetschef på Trafikverket i väst, som uttalat sig i media efter Robins död. Vi träffas på Trafikverkets kontor som ligger bara några minuter från Kville bangård. Och nu har hon ändrat sin berättelse. - Nej det saknas, jag trodde faktiskt det fanns runt hela om jag ska vara helt ärlig. Det är den delen som kommer när det kommer en skogsdunge där är det inte stängslat. - För det är ju typ 300 meter? - Ja. Det stämmer. Jag trodde faktiskt det var hela vägen, jag har ju vart mycket på Kville och man ser framför sig att jag vet att där är det stängsel, men sedan är det ju den delen som inte finns som är längre bort så det stämmer. Det är inte stängslat hela vägen. - Men varför sa du så då i flera intervjuer fast du inte visste säkert? – För jag var väldigt övertygad om att så var fallet. Sedan olyckan 2005 har stängslet på andra sidan bangården rustats upp och man har satt upp ett cirka en meter högt staket vid den nordvästra sidan av bangården. Men längst med runt 300 meter norr om bangården finns varken stängsel eller staket och det var där Robin och Johan gick in. - Vad tänker du om det i dag att du ändå uttalande dig så säkert i flera intervjuer att det fanns massa stängsel och skyltar? Det finns inga skyltar på den sidan heller, vi har varit och tittat. – Nej det är klart det är dumt. Så är det ju, men när saker händer så snabbt och man blir intervjuad så går man ju från det man tror sig veta. Och det trodde jag mig veta då. - Men ska man inte kunna lita på vad en representant för Trafikverket säger i intervjuer? – Självklart. Robins syster Mian tittar ut över bangården. Hon kan inte förstå hur det kan saknas flera hundra meter stängsel mellan en gångbana och en bangård. – Hur är det möjligt att denna plats får vara så här tillgänglig för allmänheten det är helt otroligt. Och helt skandalöst. Tycker jag. Två unga personer har dött på Kville bangård. Än idag saknas det stängsel och varningsskyltar för flera hundra meter längs med bangården. Samtidigt är ett av Trafikverkets mål att ingen ska dö på svenska spår. Så hur kommer det sig då att stängsel inte sattes upp efter olyckan 2005? I utredningar efter olyckan föreslogs ju att man ska se över stängselfrågan. Jag träffar Björn Sundberg. Idag jobbar han på Trafikverket och 2005 var det han som gjorde utredningen för Banverket. – Nu när man tittar tillbaka är det ju nästan ett parallellfall. – Varför föreslog du i din utredning att man skulle se över behovet av staket då? – Jo men vi konstaterade ju att man har ju forcerat eller gått vid sidan av befintligt staket och vi noterade nu att det är för lätt att komma in här då tyckte jag i min utredningsrapport. Och en ganska enkel åtgärd är ju att se över skalskyddet. – Men vad tänker du, det är ju ändå 10 år sen snart och det finns inget staket här än i alla fall. – Nej det gör det inte. Det är synd att det ska ta 10-15 år innan det händer något ordentligt. Ja det är tragiskt. Björn Sundberg säger alltså att man borde satt upp stängsel för länge sedan runt hela Kville Bangård. Och i trafikverkets eget rapporteringssystem hittar jag ett tjugotal händelser där personer sprungit på spåren de senaste fem åren. Obehöriga på spåren är alltså ett problem på Kville Bangård. Trots det så är alltså en stor del av norra sidan av bangården, som vetter mot en cykel- och gångbana, utan stängsel. Jag träffar Christer Ahlin, chef för underhåll på trafikverket i väst. Men han menar att ansvaret inte ligger på Trafikverket. – Ja du, det är faktiskt så att det är kommunen som beslutar och har ansvar för att sätta upp staket, så den frågan får du ställa till kommunen i så fall. Han pratar om stängsellagen, och att det är kommunens ansvar. Och det visar sig att det finns en lag från 1945 som reglerar just stängsel vid järnväg. Där står det att det är kommunen som ska besluta om stängsel som ska skydda människor. Kommunen ska alltså besluta och sedan ska Trafikverket genomföra beslutet. Enligt Christer Ahlin har Trafikverket varit i kontakt med Göteborgs stad för att påpeka spårspring på Kville Bangård sedan början av 2000-talet. – Ja det har det gjorts och det finns tjänsteanteckningar på att så har skett också. Även utredaren Björn Sundberg minns att han var i kontakt med Göteborg stad efter olyckan för nio år sedan. - Ja jag fick ju ingen respons eller ja, det var ingen som högg på kroken om man säger så. Ibland annat tjänsteanteckningar kan jag se att dåvarande Banverket varit i kontakt med Göteborg Stads fastighetskontor just om spårspring på Kville Bangård. Fastighetskontoret ska också enligt ett mötesprotokoll varit inbjudna till ett möte om spårspring redan 2004, men inte kommit. Jag träffar Martha Sandoval, chef för förvaltningsavdelningen vid fastighetskontoret, men hon har svårt att svara på varför de inte gått på mötet. De hittar inte någon dokumentation. – Jag kan inte svara på det alls, jag fanns inte i organisationen, och det är inga medarbetare här som kommer ihåg om kallelsen kom och varför man inte var med. Så jag kan tyvärr inte svara på det. Den tjänsteman som ska ha varit inbjuden till mötet 2004 säger till mig att han inte gick på mötet, eftersom han att ha frågat kollegor och fått veta att han inte var rätt person. Men detta är inget Martha Sandoval känner till. Trots att hon pratat med tjänstemannen i fråga inför vår intervju. Fastighetskontoret förvaltar mark mellan gångbanan och Kville bangård och 2009 satte de tillsammans med banverket upp det ungefär en meter höga staket som idag finns vid nordvästra bangården. Men när jag undrar varför inte de sista 300 meterna har varken staket eller stängsel visar det sig att en helt annan del av kommunen har ansvar för den marken. Den mark där Johan och Robin kom in. Det är park- och naturförvaltningens mark. Men Martha Sandoval vet inte om fastighetkontoret varit i kontakt med park och naturförvaltningen om Kville Bangård. – Det finns inget ärende kring det och jag kan inte svara på om informationen fördes vidare till en annan organisation. Det vet jag inte. - Vad tänker du om det att informationen verkar ha fastnat här? – Återigen jag vet faktisk inte, jag kan inte återskapa det som skedde 2004-2005. - Men du måste ha en åsikt? Ska det vara så? – Jag har ingen åsikt i frågan för det som hände 2004. Det verkar alltså som att Banverket har haft kontakt med fastighetskontoret medan det är park- och naturförvaltingen som förvaltar marken där det idag inte finns varken staket eller stängsel. Där Robin och hans vän alltså gick in. Jag ringer Jakob Andreasson, Verksamhetschef för Förvaltning och Planering på park- och naturförvaltningen. Han säger att de inte fått någon information från fastighetskontoret om Kville Bangård, och vid vårt första samtal menar han först att det är Trafikverkets ansvar att sätta upp stängsel. – Den som har någonting att skydda eller vill hålla ute någon är den som har ett uppdrag att sätta upp ett staket. - Men jag har pratat med Trafikverket också och de säger att det finns en lag som heter stängsellagen… Han börjar googla på stängsellagen när jag tar upp den. – Nej det var faktiskt en nyhet…jag googlar runt på den här direkt för att se vad som står där. När jag träffar honom några dagar senare har han läst på om lagen. Men han säger att de inte fått någon information om spårspring och dödsfall vid Kville Bangård och att någon borde informerat dem. – Jag tänker det här är ju en yta på omkring 300 meter som är er mark där då. Där det inte finns något som helst staket. Om man läser om en sådan olycka, borde man inte fundera i alla fall, kan de ha tagit sig in den vägen? – Som sagt, olyckan var inne i bangården och olyckan har ju kommenterats i media av Trafikverket och då utgår man från att de har gjort egna bedömningar vad olyckan beror på och Trafikverket har inte i något läge kontaktat oss och signalerat att det här skulle vara något som behöver åtgärdas. Men jag hittar en riskanalys från 2013 som Göteborg Stad beställt inför att en spårvagnsdepå ska byggas vid Kville bangård. Den beskriver både problem med spårspring och dödsolyckan från 2005. Men trots att park- och naturförvaltningen har svarat på förslaget om spårvagnsdepån som gått ut på remiss har de inte läst riskanalysen. Det hör inte till deras ansvarsområde menar Jakob Andreasson. – Vi har svarat på ett planärende, i närheten men där har vi bara beaktat våra ytor, alltså det som eventuellt är kommunala parkfrågor. Vi beaktar inte den här typen av säkerhetsinformation när vi svarar på våra planärenden. – Men den här informationen hade ju kunnat vara värdefull för er rent när det gäller just riskerna kring den här bangården just när ni har marken precis i anslutning. Vad tänker du kring det? – I grunden så har ju inte vi något ansvar för bangården och beaktar därmed inte några risker på själva bangården. Efter intervjun begär jag ut e-post från park- och naturförvaltningen. Jag får ut ett mail som skickades dagen efter mitt första samtal till Jakob Andreasson. Det har skickats till Trafikverket. Där skriver park- och naturförvaltningen . ”Hej. Vi har blivit uppmärksammade på att det saknas staket längs en del av sträckan vid Kville Bangård. Vi har också läst i lagen om stängselskyldighet att det är kommunen som ska åberopa insats. Efter senaste olyckan känns det angeläget att även denna del stängslas. Hur ser ni på frågan? ” Först efter jag hör av mig börjar alltså park- och naturförvaltningen undersöka om det behövs stängsel vid Kville Bangård. Då har två unga män dött. – Den här familjen till pojken som dog i december tycker ju att det borde funnits ett stängsel på plats med tanke på olyckan 2005. – Men det kan ju vara så att det borde finnas stängsel på fler ställen, men just nu finns det inget här. Trafikverket skyller alltså på kommunen och kommunen på Trafikverket. Robins syster, Mian Lodalen tycker att någon borde ta ansvar i stället för att bolla runt ansvaret mellan varandra. – Jag blir helt mörkrädd om jag tänker på, är det liknande på andra banvallar? Dels med den undermåliga säkerheten men också att det bollas runt på det här sättet. Ta ansvaret och sätt upp ett staket. Det är sådant som man som anhörig inte ens orkar höra nästan att ingen tar ansvar. Trafikverkets mål är att ingen ska dö på svenska spår. Och just nu pågår ett projekt som heter Säkra bangårdar inom trafikverket där man vid sju bangårdar i landet satt upp runt två meter höga stängsel med taggtråd. Bland annat vid en annan bangård i Göteborg. Projektledare Susanne Alemyr visar mig runt på Sävenäs rangerbangård. – Det är ganska kraftigt. Två meter högt och 40 centimeter snett med taggtråd. – Tycker du det är bra att man gjort det här projektet här då? – Ja det tycker jag, jag tycker det är jätte bra, det känns bra. Och trots att beslut om stängsel runt Kville bangård är kommunens ansvar enligt Trafikverket, så arbetar de nu ändå för att få ett likadant stängsel runt Kville Bangård som finns här runt Sävenäs. Nio år efter den första dödsolyckan. Jag berättar för Robins kompis Johan om planerna på stängsel vid Kville. – Ok, det var synd att de inte hade gjort det tidigare. Det är bara ren otur då. Jag visar honom bilder på hur det kommer se ut. – Det där hade vi aldrig kunnat ta oss över. Så då hade vi inte gått in. - Du tror inte ni försökt klättra över där? – Nej, det ser ju omöjligt ut liksom. Men det finns en sak till som jag reagerar på. Hur kunde godsvagnar med stegar stå parkerade under en kontaktledning? Enligt Trafikverkets egna föreskrifter ska den här typen av vagnar vara bevakade eller på annat sätt hållas under så kallad betryggande uppsikt om de står under en kontakledning. Kville Bangård uppfyller kraven enligt Trafikverket eftersom det ska finnas personal på bangården dygnet runt. Men Robin och Johan lyckades ta sig över halva bangården och dessutom klättrade Robin upp på en vagn och dog utan att någon på bangården reagerade. Hur kan det vara betryggande uppsikt? Det får Tommy Jonsson, biträdande planeringsdirektör på Trafikverket i uppdrag att svara på, men hans svar förvånar mig. – Nej jag menar att de föreskrifter vi har är egentligen föråldrade i förhållande till den trafik och de problem vi har. Eftersom föreskrifterna ändå inte förhindrar olyckor satsar Trafikverket på till exempel stängsel i stället säger Tommy Jonsson. Men trots att stängsel alltså saknas vid Kville bangård tycker han fortfarande bangården kan anses tillräckligt bevakad. – Ja det måste man ju säga, allt är ju relativt i det här perspektivet och den enda sak som hindrar det här är ju att få upp möjligheten att fysiskt hindra människor att faktiskt beträda spåren, obehörigt. Regler som inte förhindrar olyckor och en myndighet och en kommun som skjuter ansvaret mellan sig. Kaliber har kunnat visa att Kville Bangård saknar skydd eftersom ingen har tagit ansvar. Det kan ha kostat Robin livet. I kyrkan vid Robins grav i Göteborg är de en ny begravning, några andra som tar farväl av en anhörig. I ett rum bredvid sitter en familj i sorg. Bland dem en storasyster som förlorat en lillebror. – Jag kan inte, jag kommer inte runt det. Jag tycker det är oförlåtligt. Att de har undlåtit att ha säkerhet och jag tycker det är skandalöst att de uttalar sig på ett sätt som vilseleder människor. Som läser tidningar och lyssnar på nyheter. När man säger att säkerheten är god. Vi har gjort förbättringar sedan dödsolyckan 2005 då en pojke dog på exakt samma plats och en annan pojke skadades allvarligt. Nej jag tycker de borde skämmas faktiskt. Det tycker jag. Reporter: Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

5 Apr 201529min