Ryta på Resturang

Hej Somna. Vad jag har längtat efter det här, att bara få sitta ner, öppna käften och tala med dig. Som att vi är gamla kompisar. Som att vi är du med varandra. Jag vill slå ett slag för ordet du. Vad är det egentligen med att vi kallar varandra vi?

Jag var på restaurang häromdagen och en servitör frågade om vi hunnit titta på menyn. Jag var ju bara en av vi. Min vän tror att det beror på att man inte vågar säga ni, men inte heller vill säga du. Språket förändras, allting ändras, och kanske är vi bara det som blir kvar när ingen vågar välja.

Jag är annars en trevlig kund när jag är på restaurang. Men häromdagen åt jag med en kompis som vågar visa när han är missnöjd, utan att för den sakens skull vara otrevlig mot personalen. Bara rak och ärlig. Jag själv blir omedelbart nervös. Jag har en annan vän som helst vill stå kvar i hallen en stund innan vi sätter oss, för att känna av om restaurangen har rätt vibe. Jag menar inte att man ska dalta med serveringspersonal, de är ju vana vid att folk ställer krav. Men jag skulle aldrig kunna sätta mig i en situation där jag riskerar att göra någon ledsen. Jag vill vara en sån gäst som glöms bort samma sekund jag går ut genom dörren.

Efter middagen åkte jag Voi till bilen jag parkerat en bit utanför stan, rakt genom allt festfolk. Ett vemod smög sig på, över att jag inte svänger mina lurviga längre. Men jag kände också att det finns en ny mening i mitt liv nu, en som inte är avhängig lurvsvänget. Något större och djupare. Jag saknar lite det där med att ständigt träffa nya kontakter, hur man kunde hamna i samtal med någon i toakön. Det händer fortfarande, men jag är inte lika mottaglig längre, inte lika intresserad av att snacka strunt. Efteråt gick vi till en pub, och jag satt där med något alkoholfritt i en värld som i stort sett är byggd för alkoholens skull. Ändå kändes det förvånansvärt skönt.

Jag började fundera på de där sakerna som alltid är med i den här podcasten, de som har uppstått av bara slump. Hej Somna. Det är som det är, det som händer händer. Inget av det är uttänkt i förväg, ingenting jag bestämt att jag ska säga om och om igen. Det har bara blivit så, av en slump och i samspel med dig som lyssnar, år efter år. Det här rummet har vi byggt tillsammans, utan att vi någonsin pratat om det. Vi har vuxit ihop.

Sov gott.

Mer från Somna med Henrik: https://somnamedhenrik.se/

Mer om Henrik: https://www.henrikstahl.se/

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.