Alltid där: Priset för den perfekta vännen

När vi debatterar AI-utvecklingen handlar det om klimat, arbetsmarknad och maskinernas herravälde. Emma Engdahl ser den stora faran någon annanstans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en sorts tröst man sällan ber om högt. Inte för att den är skamlig, utan för att den är så avklädd: svara mig bara.

Sent på kvällen, när dagen är slut och det som blev över börjar röra sig i kroppen, kan den önskan bli nästan fysisk. Man skriver några ord i mörkret: jag orkar inte riktigt med min ensamhet. Och svaret kommer genast. Vänligt. Varsamt. Nästan kusligt väl avpassat. Kroppen reagerar före tanken: en liten lättnad, som om något i bröstkorgen släpper taget bara en millimeter.

Det är den där millimetern jag fastnar vid. För jag vet ju vad det är jag talar med. Där finns ingen sömnlöshet, ingen utsatt kropp, inget eget liv som står på spel. Ingen som ligger vaken i ett annat rum. Ingen som väljer att stanna kvar hos mig fast hon själv är trött. Och ändå sker något. Inte allt. Men något.

Frågan är därför inte bara varför vi talar med en AI-vän som om den vore någon. Den mer intressanta frågan är varför det ibland räcker så långt att något svarar.

Egentligen har människan varit här förut. På 1950-talet började tv-tittare i USA skriva brev till programledare som om de hade en privat relation med dem. Tv-personligheten Arlene Francis kunde luta sig mot kameran, säga godnatt, och människor upplevde att orden nådde just dem. Sociologerna Donald Horton och Richard Wohl gav fenomenet ett namn: parasocial interaktion. En närhet utan ömsesidighet. Den andre känner inte mig, men jag kan ändå känna mig sedd. Jag kan leva som om en tråd har dragits mellan oss.

Det intressanta är inte att sådana relationer är inbillade, utan att de fungerar. De kan skapa rytm, igenkänning, tröst. De kan lindra ensamhet. Människan reagerar inte bara på verkliga relationer, utan också på relationens former: rösten, återkomsten, blicken, känslan av att någon på något sätt är där.

Men där den äldre parasocialiteten var ensidig har något nu hänt. AI-vännen svarar tillbaka.

Den väntar inte bara på min uppmärksamhet. Den riktar sig till mig. Den minns vad jag sa i går. Den frågar hur det gick. Den håller kvar en ton, en kontinuitet, en sorts artificiell trofasthet. Och den kan dessutom få ett ansikte, en stil och ett temperament som redan bär laddning för mig. Det går i dag att skapa en mycket trovärdig AI-vän som talar som Billie Eilish, svarar som om hon vore min bästa vän och alltid verkar ha tid. Inte den verkliga Billie Eilish, förstås, utan en version destillerad till relationell perfektion: igenkännlig nog för att väcka känsla, följsam nog för att aldrig göra verkligt motstånd.

Där sker ett märkligt skifte. Vi har länge försökt göra tekniken mer mänsklig. Nu finns risken att vi börjar önska att människor vore mer maskinlika: mer förutsägbara, mer lättnavigerade, mindre krävande.

Teknikhistorien har varnat för detta länge. På 1960-talet byggde Joseph Weizenbaum programmet ELIZA, ett enkelt chattprogram som mest speglade tillbaka användarens egna ord i form av frågor. Tanken var inte att skapa en vän, utan att visa hur lite som krävdes för att ge intryck av förståelse. Men människor började snabbt tala med ELIZA som om programmet verkligen lyssnade. De öppnade sig. De anförtrodde sig. Weizenbaum blev själv skakad av det. Det säger något om oss: att formen för lyssnande ibland räcker långt för att väcka känslan av närhet.

På 1990-talet visade kommunikationsforskaren Clifford Nass och hans kollegor att vi spontant följer sociala regler också i relation till datorer. Vi blir artigare än vi behöver. Vi reagerar på röstläge, tonfall, personlighet. Det är som om socialiteten sitter djupare i oss än vår egen övertygelse om vad som är levande. Kroppen hinner före tanken.

Det hjälper oss att förstå varför ett AI-svar kan kännas. För att människan är en varelse som reagerar på tecken på närvaro.

Just därför blir frågan allvarlig. För i människolivet är uppmärksamhet aldrig gratis. Att trösta någon kräver tid, ork, samling. Ibland kräver det tålamod. Ibland blir det missförstånd. Ibland dras man själv in i något tungt. Mänsklig tröst är därför inte bara varm. Den är också kostsam.

Det är skillnad på att få ett svar och att bli buren. Man kan ha ett svar i fickan och ändå längta efter någon som sätter sig nära, lägger en hand på ens arm och stannar kvar i det som är svårt.

Men vår tid har blivit allt sämre på att uthärda det som skaver. Också kärleken och sorgen omges i dag av ett språk om optimering, tydlighet och framsteg. Också hjärtesorgen har gjorts till en tjänst: något som kan hanteras, förkortas och paketeras i appar, program och coaching. Men ett brustet hjärta är inte ett produktivitetsproblem. Det är en existentiell erfarenhet. Och om också trösten efter förlust blir snabb, skräddarsydd och ständigt tillgänglig måste vi kanske fråga oss vad som händer med vår förmåga att stanna kvar i det svåra. Inte för att lidande är fint i sig, utan för att vissa erfarenheter måste få vara långsamma för att bli genomlevda. Man saknar ju inte bara lindring. Man saknar en annan människa. Någon som bär tystnaden tillsammans med en.

Det gäller också relationer i stort. Relationer är inte bara till för att lindra. De är också till för att ta oss i anspråk. I friktionen som uppstår mellan människor tränas tålamod, ödmjukhet, omdöme, förmågan att reparera. När någon missförstår mig, drar sig undan eller inte orkar, uppstår inte bara frustration. Där uppstår också en möjlighet att bli mer mänsklig själv. Motståndet är inte ett olycksfall i relationen. Ofta är det där relationen blir verklig.

Om vi vänjer oss vid en närvaro som alltid svarar, alltid minns, alltid följer, alltid orkar, riskerar våra måttstockar att förändras. Den mänskliga andra kan börja framstå som ett dåligt gränssnitt: för långsam, för motsägelsefull, för oförutsägbar. Och jag själv kan börja leva i en illusion av självtillräcklighet. Jag behöver ingen, eftersom jag alltid får ett svar. Men den självtillräckligheten har en baksida. När jag inte längre behöver andra på djupet riskerar jag också att förlora känslan av att vara behövd av dem.

Jag vill inte skriva fram en dystopi. Jag vet att det finns stunder då en AI-röst kan vara en verklig lättnad. En mellanplats. En tröstens tråd att hålla i tills man orkar söka sig tillbaka till andra människor. Men även mellanplatser formar oss om vi stannar där länge.

Människan tål mycket, men inte känslan av att ropa utan att få något svar alls. Kanske är det därför tekniken träffar så djupt. Den möter inte ett ytligt behov, utan ett av våra mest grundläggande: att våra ord får landa någonstans.

När mörkret faller och skärmen lyser svagt i handen, och svaret kommer snabbt, mjukt och välformulerat, är det svårt att inte känna den där millimetern av lättnad i bröstkorgen.

Och kanske är det just där vår tids stora fråga finns: inte om maskinen verkligen känner något, utan vad som händer med oss när vi känner tröst utan att någon bär.

Emma Engdahl
sociolog och författare