En röst på piskan: Ekots Lotten Collin, Bogotá.

Utrikeskrönikan 16 oktober 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, tisdag morgon.

Just hemkommen från Brasilien flyger samtalen fortfarande runt i huvudet. Jag har nog sällan pratat så mycket politik, med alla människor jag mött, som de senaste tre veckorna. Paradoxalt nog i staden som jag delvis lämnade just eftersom jag saknade politik i vardagen. Under mina fyra år i Rio klagade jag ofta över den fattiga samtidsdebatten: Att samtalen oftast gled in på fotboll, vädret, eller ibland korruptionen, men då med svepande generaliseringar om att ”alla politiker är korrupta, en bomb i Brasilia är vad som behövs!”

Slut på den diskussionen.

Nu är det plötsligt tvärtom. Men samtalen börjar som ett pokerspel: Ingen vill säga vilka kort de har på handen innan de vet vad motståndaren tycker. För eller mot Jair Bolsonaro? Den högerradikale ex-militären och presidentkandidaten har delat Brasilien med sitt öppna hat mot feminister, hbtq-personer och svarta slavättlingar.

Den transsexuelle mannen bredvid mig på restaurangen som fruktar för sitt liv. Bolsonaro är en stolt homofob, som sagt att minoriteterna måste underordna sig majoriteten. Det gravida paret som vill flytta, för ”vem vill uppfostra ett barn i fascism?” Kompisgänget som diskuterar vilka släktband som behövs för ett portugisiskt pass. Och så finns de som lovar att stanna, demonstrera, göra motstånd. Trots alla rapporter de senaste dagarna om politiska diskussioner som lett till slagsmål, ja, till och med mord.

Reporterrollen blir en brygga i polariseringen. Jag diskuterar hela tiden. Med taxichauffören som säger att det behövs en ledare med fast hand och piska. Med kassörskan som bara röstar efter sin frikyrkopastors instruktioner. Med mannen i flygstolen bredvid, som säger: ”Militärdiktaturen var inte så dålig ändå, det var säkert att gå ut på kvällen då, till skillnad från nu.” Jag frågar: ”Säkert för vem? Militären torterade ju, mördade oliktänkande.” Det blir ett mumlande svar, något om behovet av att sätta hårt mot hårt.

Vänner tar bort vänner från sin digitala värld. De orkar inte. Jag känner själv att jag snart inte orkar, särskilt när föraktet för de korrupta politikerna i Brasilia förbyts i ett hat mot den andre. När en röst på Bolsonaro inte längre är en proteströst mot etablissemanget, utan just en röst på piskan. Så länge den inte viner över mig.

Efter den första valomgången, när Bolsonaro fått 46% av rösterna orkar ingen längre mötas ansikte mot ansikte. I kvarteret där jag hyrt en lägenhet hörs desperata skrik rakt ut i natten. En kvinna skriker från sitt fönster: ”Inte han. aldrig han”. En mansröst några höghus bort svarar: ”Börja jobba istället för att skrika, din jävla slampa.” Det pågår i säkert en timme, ropen kommer och går. Sedan börjar det spöregna, och rösterna tystnar.

Imorgon kommer vi prata om vädret.

Lotten Collin, för P1morgon, i Bogotá.
lotten.collin@sverigesradio.se