För de försvunna: Ekots Alice Petrén, Stockholm.

Utrikeskrönikan 31 oktober 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag morgon.

Och om någon dag kommer många av er att vallfärda med ljus och blommor till kyrkogården för att hedra någon när och kär.

Men en del av er är kanske i samma situation som tusentals andra ute i världen - ni har ingen grav att gå till. Ni vet kanske inte ens vad som hänt er anhörig, er son, er dotter, er make. De försvann någonstans på vägen.

Tusentals flyktingar och migranter dör varje år och många bara försvinner helt enkelt.

Runt om Afrika, i Liberia, Ghana, Nigeria, Sydsudan sitter mammor och pappor och syskon och kusiner och mormor och .. och undrar varför de aldrig hör något ifrån han eller hon, som gav sig iväg.

Medelhavet brukar kallas Dödens hav. Flera tusen drunknar varje år. Sedan Italien och Malta i början av juni stängde sina hamnar så ingen ska kunna sätta i land flyktingar och migranter, som hittats i sjönöd, så har dessutom relativt sett ännu fler dött.

EU driver politiken att länderna i Nordafrika ska trycka tillbaka människor från att alls nå Medelhavet. Det har bland annat lett till att Algeriet dumpat tusentals människor söderut i landet ute i öknen och tvingat dem till långa vandringar i hetta och sandstormar. Vandra eller dö har varit alternativen för unga män, kvinnor och barn.

FN:s organisation för migration IOM uppskattar att på varje flykting eller migrant som drunknar i Medelhavet går det åtminstone två som redan har mist livet i öknen Sahara på väg mot havet. De senaste fyra åren handlar det om åtminstone 30 000 unga män, kvinnor och barn som aldrig kom fram genom öknen. Jag har hört många av dem som faktiskt klarade färden berätta om fasansfulla syner på vägen - människoskelett som ligger i sanden och barnkroppar som kantar vägen.

I den tunisiska hamnstaden Zarzis har en av fiskarna ordnat en plats där han begraver livlösa personer som flyter i land. De är namnlösa och okända men får som en grav. På den grekiska ön Lesbos finns också en kyrkogård för de som inte överlevde sin flykt eller sin resa i hopp om ett bättre liv. Men förutom döda kroppar som hittas och begravs är det också många som bara försvinner i havet, i öknen eller på andra sätt.

Jag undrar ofta hur det kommer att gå för vissa barn och tonåringar, som jag mött både en eller flera gånger. 11-årige afghanska Sahel som fick lämna familjen i Grekland och som numera är i Tyskland. 15-årige Monir i Tunisien som överlevde färden över havet till Lampedusa och som blev tillbakaskickad, men som nu bara har en enda tanke i huvudet - att försöka igen att ta sig till Europa. Rohingyaflyktingen Belal i Bangladesh, som lämnat lägret med en miljon rohingya för att pröva att driva en servering med en kusin på annat håll. Unga, mycket unga men med livet framför sig. Och de lever ju och har en tillvaro.

Så nu inför den kommande helgen tänder jag i tanken ett ljus för alla de på flykt som inte klarade sig.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent.
alice.petren@sverigesradio.se