Vi behöver inte katastrofturister: Ekots Peder Gustafsson. Bangkok

Utrikeskrönikan 1 november. Bangkok

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bangkok torsdag.

Många var det som hörde namnen Palu och Donggala för första gången för drygt en månad sedan då naturkatastrofen drabbade hundratusentals människor i Indonesien. Katastrofens omfattning gjorde att många av världens bistånds- och hjälporganisationer snabbt var beredda att komma med hjälp.

Drygt en vecka efter skalven och tsunamin bad dom indonesiska myndigheterna utländska hjälparbetare att så snart som möjligt lämna Indonesien. Undantagna var dom organisationer som redan var aktiva i landet.

Beskedet kom som en överraskning för dom utländska hjälparbetare som var på plats i Palu.

Indoneserna förklarade sig genom Katastrof koordineringsbyråns talesperson Sutopo att ett stort antal utländska medborgare hade blivit ombedda att lämna landet eftersom de inte hade den nödvändiga sakkunskap som krävdes. Sutopa sa att "Det finns ingen skada i att volontärer kommer, så länge de uppfyller våra krav. Men allt för många av dom är katastrofturister."

Det fick mig att haja till. Katastrofturister, för visst var det den typen av hjälparbetare som jag träffade på i staden Makassar när vi var på väg till Palu. Det var runt femton unga killar och tjejer som mer såg ut som ett partygäng än en grupp välorganiserade hjälparbetare.

På kvällen innan avresan mot Palu satt dom mest "erfarna" och skröt om vilka katastrofer dom hade varit med vid och vilka dom senaste tekniska prylar dom nu hade med sig. När jag ursäktande frågade om dom hade med sig eget vatten och mat till Palu så tittade dom på mig som att jag skojade. Svaret blev, nej. Det fixar vi på plats.

Och där försvann mitt förtroende för den gruppen. En professionell hjälparbetare vet att man tar med sina egna förnödenheter in i ett katastrofområde för dom första dygnen.

Den gruppen av hjälparbetare som jag träffade var naturligtvis där för att försöka hjälpa så gott dom kunde. Men såg kanske lite annorlunda på hur än vad som behövdes. Katastrof koordineringsbyrån har rätten att utöva kontroll över vilka som kommer för att hjälpa och för att ha koll på att rätt hjälp kommer fram.

Indoneserna gör det med stor erfarenhet av tidigare katastrofer.

2005 sammanställde man några exempel på vad som gick fel i Ache-provinsen efter tsunamin.

Ett båtbyggarprogram för lokala fiskare byggde båtar som var olämpliga att använda till sjöss.

För många hus byggdes av internationella hjälporganisationer.

Resultatet, ”Spökbyar” med hus som fortfarande stod obebodda 10 år efter tsunamin.

En stor del av de läkemedel som skeppades in 2004 blev snabbt gammal och gick inte att använda.

Internationella hjälporganisationerna rekryterade i stort all erfaren lokal personal. Det gjorde att lönerna sköt i höjden och att inflationen tog fart. Något som drabbade den redan hårt prövade lokalbefolkningen.

Det var mycket slöseri och tvivelaktigt beteende efter katastrofen 2004, vilket är vad Indoneserna vill undvika den här gången i Palu.

Hjälp gärna men fråga först hur vi vill bli hjälpt och undvik att skicka katastrofturister säger Katastrof koordineringsbyrån sammanfattningsvis.

Peder Gustafsson Bangkok
peder.gustafsson@sverigesradio.se