Samhällsoro och mode: Margareta Svensson, Paris.

Utrikeskrönikan 15 november 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, torsdag

För ett tag sen skulle jag uträtta ett ärende i ett av de stora varuhusen här i Paris. I rulltrappan upp la jag märke till en grupp skyltdockor. Det var inte för klädernas skull, de var ordinära, även om en gul stickad tröja stack ut lite, nej det som fångade min uppmärksamhet var att skyltdockorna bar på plakat och banderoller.

Fortfarande förbryllad över vilket skyltdockornas budskap egentligen var, så upptäckte jag utanför på trottoaren att nån hade sprejat slogans direkt på asfalten vid en tunnelbaneuppgång.

"Girls can" stod det. Men det var inte nån ny systerorganisation till Metoo-rörelsen, utan ett klädföretag som genom nåt som väl kan ses som vandalisering – gjorde reklam för sina produkter.

Nåt är det som reklam- och modeindustrin har fångat upp här som inte bara har med den redan välkända franska protestviljan att göra, tänkte jag.

Att gatuprotester och manifestationer är vanliga här i Frankrike är inte konstigt. Det menar en svenskfransk väninna som säger att barnen lär sig i skolan att ständigt vara i opposition. Hon irriterar sig ofta på att många fransmän ständigt måste vara så kritiska.

Att demonstrera sitt missnöje eller protestera emot orättvisor är förstås en rättighet, men ibland under manifestationerna, lyser revanschlystnaden igenom, eller så är det klasshatet, eller bara hämndbegäret.

I helgen som kommer planerar människor över hela landet att dra på sig reflexvästar – och protestera. "Gilets jaunes" kallas de gula reflexvästar som ska finnas i varje fransk bil i händelse av olycka. Protesterna gäller höjningen av priset på energi och häromdan hade närmare 800.000 människor anmält sitt intresse för att delta. Det handlar om bland annat långsam snigelkörning på motorvägar och blockerade bensinstationer.

Initiativet kommer från en gräsrotsrörelse, alltså inte från fackligt håll eller från nåt politiskt parti. Men nu när protesterna ser ut att bli omfattande, så vill partier och fackförbund passa på att också protestera emot regeringen. Och risken finns att också de som söker bråk hänger på.

Att aktivister använder sig av likadana kläder för att understryka sitt budskap och visa på samhörighet har vi ju sett många gånger under de senaste åren; det har varit svarta kläder, knytblusar eller stickade skära mössor till exempel.

Men samhällsoro som modetrend – är det helt oproblematiskt? Är det kulturell appropriering?

Man kan ju i alla fall filosofera kring om det alltid är den som skriker högst och får mest uppmärksamhet som är den som är mest värd att lyssna på?

Margareta Svensson, Paris.
margareta.svensson@sverigesradio