Gaza vs Sviden: Cecilia Uddén, Stockholm.

Utrikeskrönikan 21 november 2018.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Stockholm, onsdag.

När jag skulle lämna Gaza senast, var det plötsligt jättelång kö vid vändkorsen, de massiva metallsnurrorna, där man väntar på sin tur som en kamel vid ett nålsöga för att en och en passera in till nästa säkerhetskontroll, bodyscan, kamera, röntgenmaskin för bagage och genomlysning. Det var ovanligt många palestinier som just den dagen fått tillstånd att resa in i Israel från den terrorstämplade Gazaremsan. Affärsmän, patienter, gazabor som skulle vidare till Västbanken.

Kaos och trängsel i kön – en kö för män, en för kvinnor, barn och sjuka. En liten pojke med gul hy hade syrgasslangar i näsan och en kvinna med pärlor av kallsvett i pannan satte sig på golvet.

Lampan ovanför vändkorset lyste röd, när den blev grön släpptes fyra personer igenom. Klick, klick, klick, en och en, klick. Så plötsligt anslöt flera av männen från den andra kön. Männen trängde sig, de motade bort protesterande kvinnor och sjuka, de sa att den israeliska säkerhetspersonalen där innanför sagt att affärsmän skulle gå före.

Då vaknade både Pippi Långstrump och Bamse i mig. Jag kände att jag hade kraft att lyfta bort männen en och en som Kling och Klang, jag kilade in mig i kön och började svära åt männen som trängde sig. Ni borde skämmas, som försöker tränga er före kvinnor och sjuka, ni kom ju fram sist, vi har redan väntat i 45 minuter här vid vändkorset.

De palestinska kvinnorna nickade uppmuntrande, men männen bara fliande åt mig och sa "det var de som sa åt oss att vi skulle gå före". Jasså bravo, sa jag, nu passar det att lyda israelerna. DET hörde de. En av dem sa med låg röst, hon har rätt, vi har ingen självrespekt kvar, men majoriteten av de palestinska männen blev bara provocerade och när det lyste grönt ovanför vändkorset pressade sig männen fram så hårt att kvinnorna backade. Som en svensk barnbokshjälte kastade jag mig fram för att stoppa dem. Med ena armen spärrade jag vändkorset, med den andra armbågade jag dem vasst i magen. Men strax var också jag, den skrikande utlänningen, bortknuffad.

Fyra män passerade vändkorset. Vakten på andra sidan kom fram o vrålade åt mig att gå o sätta mig, o att jag skulle få vänta en timme extra på att passera för att jag bråkat. Om du inte går o sätter dig kommer ingen igenom.

Jag vände mig mot kvinnorna för att få stöd, men de flesta tittade bort. Och där stod jag som en idiot och tänkte det här är en film, det är nu jag ska ställa mig upp och låta som en biståndsarbetare från världsförbättrarsvergie och säga: Vell in Sviden vi don't behave like this, you know in sviden men and vimen ar ikvall. Och det vore mycket bättre för er alla om ni uppförde er som i Sverige. I filmen som spelade upp inför näthinnan trädde då en av palestinierna in, luttrad och lugn, och sa: Vell sviden is not Gaza.

Cecilia Uddén för P1morgon på tillfälligt besök i Sviden.
cecilia.udden@sverigesradio.se