Revolutionen och dess behov av leksaker, Jesper Lindau i Jerevan

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Jerevan måndag.

Vad händer med hoppet - om verkligheten på ett brutalt sätt alltid ska brotta ner det.

Jag har jobbat här i den armeniska huvudstaden Jerevan nu i några dagar, det är parlamentsval, och ett viktigt sådant.

Det är valet som avslutar revolutionen.

I våras gick folk ut på gator och torg för att förändra landet. Den gamle ledaren kunde inte få nog av att sitta vid makten.

Konstitutionen var ändrad, nu ville han byta från presidentposten till premiärministerstolen.

Då brast något i ett land som stått ut med mycket genom åren.

Efter några dramatiska dagar fick ledare gå och de oerhört fredliga revolutionärerna tog över.

Men parlamentet kontrollerades fortfarande av den gamla eliten, så mycket reformer har det inte blivit. Så därför vikten av detta val, folk fick tillfället att visa om revolutionen bara var något tillfälligt eller om den var bestående.

Därför har det varit några dagar av hopp och enorma förväntningar.

Som en äldre dam sa i en mataffär: ”Nikol Pashinyan, det är alltså ledaren, han är en rak och stolt person, han kommer att flytta på våra berg om han behöver det, och så är han väldigt snygg”.

Eller som en yngre kvinna som jobbar som sjuksköterska sa: ”Det finns ingen annan väg. När jag gick ut i revolutionen stängde jag alla andra dörrar bakom mig, om det här misslyckas så lämnar jag Armenien”. Hon var så trött på korrupta killar, som hela tiden, och oupphörligen gjorde sönder allt i hennes land.

Men i tider av explosivt och omfattande hopp - då kan trögheten komma inrullande. En av demokratins viktiga små egenskaper, det tröga, långsamma, orubbliga berget av arbete – som definierar vägen framåt, ramarna och som till slut får ta ansvar.

Beslut, kommittéer, utskott, remisstider, allt det där som gör demokratin noggrann, som garanterar kvalitet - men kanske inte så snabb.

Jag har sällan mött så mycket hopp och förtroende som de här dagarna i Armenien. Alla tycker inte lika, men alla jag pratar med har hopp om allt från fred, till höjda pensioner, ett slut på korruptionen, att alla miljoner armenier i exil ska komma hem OCH att dagis ska bli bättre med mer leksaker.

Och så vidare. Många talar faktiskt också om behovet av tålamod.

Men hopp och verklighet de finns där tillsammans i en ständigt pågående vals.

Det är först efter de där åren, efter att ha passerat förbi de där demokratiska årens långsamma malande utsträckta kropp, som folk kommer att veta om revolutionen lyckades, om deras behov av hopp och förändring, lyckades sammansmälta med verklighetens långsamma själ.

Jesper Lindau, korrespondent i Moskva
jesper.lindau@sverigesradio.se