Med glass som ideologisk vapen: Pablo Dalence, Havanna

Utrikeskrönikan 31 juli. Havana.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Havanna, onsdag.

Trots att klockan snart är fem på eftermiddagen är det fortfarande mer än 30 grader varmt i kubanska huvudstaden. Det är i princip vindstilla och den lilla svalkan som kom med en minimal regnskur som drog igenom stan för ett par timmar sen, är för länge sedan borta.

Vid en liten park, i närheten av legendariska hotellen Habana Libre och Hotel Nacional så står hundratals människor och köar vid olika platser som leder in i parken. Många av dem har solfjädrar som de försöker fläkta sig med, andra trängs under stora paraplyer som de använder för att skydda sig från solen.

Med jämna mellanrum kommer en vakt fram och ropar ut olika siffror…
"Fem stycken! … två stycken. Fyra!"

Då går de fem, två eller fyra som står längst fram i kön fram och tar sig in mot torgets mitt.

För en besökare som jag kan det verka underligt att folk står i vad som verkar flera timmar långa köer i den här värmen. Men för kubanerna tillhör detta vardagen och är det helg, så kan köerna vara ännu längre.

I parkens mitt finns nämligen den berömda glassbutiken Coppelia, som av kubanerna själva kallas för Glasskatedralen. Restaurangen har plats för upp till 1 000 personer på en gång och serverar enligt uppgifter cirka 15 000 liter glass till mellan 30-35 000 kunder om dagen.
Den enorma glassrestaurangen och dess fabrik, som såklart ägs av kubanska staten, invigdes 1966.

Det sägs att Fidel Castro själv kom på idén att starta fabriken, för att visa omvärlden och speciellt då den fientligt inställda mäktiga grannen i norr… att kubanerna kunde producera och servera världens bästa glass. För att lyckas med detta köpte han bland annat in glassmaskiner från Sverige.

Mitt under kalla kriget skulle allt användas för att vinna den ideologiska striden över fienden – och bara några få år efter revolutionen så verkade allt möjligt för kommunistledaren - till och med att en liten karibisk ö som Kuba skulle lyckas få fram en glass och ge folket som var bättre än alla andra i världen.

Men det var för över 50 år sedan. Och det som skulle blivit en revolutionär ideologisk fjäder i hatten har idag kanske omvandlats till motsatsen. Glassbutiken tvingades stänga i över 50 dagar för renovering och öppnades åter för bara någon månad sedan. Men ska man tro det kunderna skriver på sociala medier så är glassbaren en besvikelse.

Folk klagar på allt möjligt: på att köerna blivit längre, på att priserna gått upp, på att glassen inte är smakar lika gott längre, på att det inte finns lika många smaker att välja på som tidigare, på att personalen är otrevlig och på att glasskulorna är ihåliga.

Ja – ni hörde rätt: Tydligen har de som jobbar där kommit på ett sätt att skopa upp glassen så att kulan bara blir som ett tomt skal och på så sätt lura kunderna.
Undersökande journalist som jag alltid velat vara så bestämmer jag mig såklart för att testa själv.

Glassen är extremt billig om man orkar stå i kö – varje kula kostar cirka 60 öre och tar man den dyraste kombinationen med olika smaker och över 100 gram glass så hamnar slutnotan på cirka tre kronor.
Men för turister eller andra som har råd så finns en speciell kö där glassen är ungefär tio gånger dyrare. Jag väjer att ta den kortare kön och beställer tre kulor i olika smaker för totalt motsvarande cirka 25 kronor.
Personalen är trevlig och hjälpsam och glassen serveras efter bara nån minut.

Men först måste jag ju såklart testa att dela kulorna på mitten för att se om de verkligen är ihåliga eller inte. Hmmm… Inga av de jag fick eller några av de som serverades de två vännerna som jag hade med mig var ihåliga.

Smaken då?
Jag är ingen expert, men smaken är enligt mig minst lika god som glassen där hemma eller någon annanstans – kanske till och med lite godare… men kanske är all glass jättegod när det är 30 grader varmt ute?

Pablo Dalence, vid glassbaren Coppelia i Havanna
pablo.dalence@sverigesradio.se