Fängelsebesök väcker tankar: Paloma Vangpreecha, Bogotá

Utrikeskrönika den 8 augusti 2019. Bogotá.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá torsdag.

I tolv dagar har jag varit här ändå har något som jag rapporterade om min allra första jobbdag stannat hos mig.
Fängelsemassakern i Altamira i delstaten Pará i norra Brasilien.
Fängelser har alltid intresserat mig. Själva anstalten i sig, de som sitter där och situationen för deras anhöriga. Jag har besökt två fängelser i Latinamerika, det ena var ett ungdomsfängelse i Tonacatepeque i El Salvador och det andra var Lurigancho i Lima. Båda ruffiga. I ungdomsfängelset satt tonårskillar som mördat i sina gängs namn. I en liten skolsal i fängelset kom de in en och en och berättade sina livshistorier.

I det peruanska fängelset Lurigancho träffade jag en man som var dömd för knarksmuggling. Han hade köpt sin cell för 20 000 och hackade lök till tonfiskröran med en stor kökskniv. Han hade ett kök i sin cell. När larmet gick var det för att varna de intagna att vakterna var på väg in i paviljongerna. Mannen m kniven hade varit borgmästare för en fängelsepaviljong. Jag hade inte med någon inspelningsapparat men kunde ringa honom senare på hans telefon och spela in en hel intervju. Många därinne hade insmugglade telefoner.
Allt det där for genom huvudet när jag läste telegrammen om det överfulla fängelset där ett bråk mellan fångar ledde till att totalt 62 personer dog. 16 av dem fick huvudet avhugget.
Tidningen Folha de Sao Paulo publicerar en bild där över tio huvuden och några lemmar ligger ovanpå en svart soppåse.
Unga mansansikten. Det ser ut som om de sover.

I ett kort inslag på den brasilianska tv-kanalen Globo intervjuas några anhöriga. Den ena får jag tag på. Jag säger att jag är journalist från Sverige och vill prata med henne. Hon säger ja på en gång.
Det är ju så otroligt att det funkar. Att man bara kan höra av sig till vem som helst i världen och bara fråga om man kan snacka. Hon heter Maria och hennes mans syskonbarn var en av dem som dog. Han brann inne när fängelsepaviljongen sattes i brand. Maria säger att det var svårt att identifiera hans kropp då den var så förkolnad. På Whatsapp skriver jag det jag undrar och hon spelar in ljudmeddelanden med svaren och skickar till mig. Man hör en tupp i bakgrunden, ibland åker en bil förbi. Hon berättar att han hade tre barn. Den yngsta var ett halvår. Hon säger att gravsättningen i förra veckan gick så himla fort. Bårhus och sedan direkt till kyrkogården där en massa grävmaskiner grävt 32 gropar.

När hon skickat det sista inspelade svaret ringer jag upp henne igen. Jag hör tuppen där i bakgrunden. Bor du på landet frågar jag. Hon berättar att hon och hennes man föder upp nötkreatur och odlar kakao i Medicilândia. Känner du till kakao undrar hon. Jag berättar att jag bott i Para, nära Parauapebas. Okej vi bor ovanför säger Maria. Samtalet har helt plötsligt gått över till någonting annat. Det är som att ingen av oss vill lägga på. Okej då tack för att jag fick prata med dig säger jag. Vi säger hejdå typ fem gånger innan vi lägger på.

Paloma Vangpreecha, Bogotá
paloma.vangpreecha@sverigesradio.se