Jag vill bli arg på brittiskt vis: Daniel Alling, London

Utrikeskrönikan fredag 4 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London fredag.

På de konservativas partikonferens i Manchester häromdagen råkade jag springa på den nu så välkände politikern och ministern Jacob Rees-Mogg, en av de tyngsta brexitförespråkarna som också blev välkänd i hela internetvärlden efter att nonchalant elegant ha vilat halvliggande på en av de gröna parlamentsbänkarna mitt under en av de mest intensiva debatterna i parlamentet häromveckan.

Jag frågade:

– Hello, Mr Rees-Mogg, skulle jag kunna få ställa några frågor från Swedish Radio?

Han tittade på mig med en blick som signalerade “aldrig i livet” men hans omedelbara nej lät ändå trevligt, på något sätt.

– Oh, hello, Swedish Radio, I'm afraid you have to go through my pressoffice.

Okej, det var vart värt ett försök iallafall, sa jag och Rees-Mogg svarade, på väg bort “of course it was”.

Jag hörde sen förstås aldrig av pressavdelningen.

Men denna vänliga men ändå tydliga sågning av min spontana intervjuförfrågan underströk något för mig.

Nämligen att en av de bästa sakerna med att bo i ett annat land under några år är att man måste eller kan om man vill, ödmjuka sig inför det faktum att i det landet man är i så gör man på ett annat sätt en hemmavid.

Och kanske kan man då också lära sig något nytt i sitt eget agerande.

Ta det här med tonläget och ur man uttrycker sig här i Storbritannien. Man kan förstås häpet, oroat eller roat följa de ofta högljudda debatterna i det brittiska parlamentet. Man kan skaka på huvudet och tycka de är tokiga.

Men de är ju inte det, de har bara ett annat sätt att debattera en politisk fråga än hemmavid.

För en vecka sen blev det dock, till och med för många brittiska politiker smak, för högt tonläge i debatten när parlamentet återöppnades efter den olaglighetsförklarade stängningen.

Och igår debatterade man Boris Johnsons nya förslag till utträdesavtal med EU på ett så mjukt sätt att den berömde talmannen på slutet berömde hela underhuset, inklusive premiärministern.

Men det slående i debatterna i parlamentet är att, oavsett om tonläget är högt eller lågt, även när känslorna svallar, så håller sig alla till talesreglerna ändå.

Även då måste man börja sin attack med “my Right Honourable gentleman”, min högt ärade gentleman eller högt ärade lady eller högt ärade vän.

Det låter, även när tonläget är uppskruvat, ack så elegant och ändå på något sätt trevligt hur arg man än blir och här tänker jag att jag kan vara ödmjuk och lära mig något.

För ibland kan ju även jag, erkänner jag, blir sur och brusa upp och tänk om jag kunde lära mig det avväpnande brittiska sättet att bli arg på istället. Tänk om jag kunde lära mig uttrycka mig som Jacob Rees-Mogg när jag blir irriterad:

“I'm afraid I was asleep”, när redaktionerna ringer på konstiga tider av ingen anledning eller “I'm terribly sorry, men den frågan kanske inte var den allra bästa”.

Eller varför inte helt enkelt: “min högt ärade kollega, skulle ni kunna kunna prata med någon annan i just det ämnet?”

Daniel Alling, London
daniel.alling@sverigesradio.se