Kanske bor det en anglofil även i mig: Daniel Alling, London

Utrikeskrönikan fredag 18 oktober

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, fredag.

Trots att jag i stort sett varje dag sen jag började jobba här i London för snart två månader sen har hörts radio om Storbritannien och brexit så är jag inte anglofil i klassisk mening.

Visst har jag följt brittisk fotboll alltid sen jag var liten, lördagseftermiddagar, tipsextra, leriga planer, 80-talsstjärnan Cyrille Regis, Arsenal, Ipswich, Barnsley och Middlesbrough är namn och företeelser som är inristade i mig för alltid.

Men det var faktiskt först på sommaren 2016 som jag blev intresserad av Storbritannien på allvar. Efter lämna-beslutet i folkomröstningen, som gick så stick i stäv med vad många runt om I Europa och världen räknat med.

Nästan med ens efteråt tänkte jag att ”hm, London, det vore ändå ganska spännande”.

Men jag har aldrig varit en sådan som alltid druckit afternoon tea, ätit scones eller plumpudding på jul eller som har haft full koll på den brittiska kunga- och drottninghistorien eller som varje år åkt på bed and breakfast i Sussex eller eller älskat pomp and circumstance och så över allt annat. Som anglofiler bör.

Men, sen fyra år tillbaka bär jag i stort sett alltid kavaj och slips på jobbet och med slipsen och kavajen och skjortan på plats och med putsade skor har jag som ett pansar och en uniform på mig som alltid håller.

På vissa platser hemma är dock en sådan stil i det närmaste som att gå naken på stan, samma förundran och förvånade blickar kan det ge, eller komplimanger, eller frågor, “ska du på fest” eller, “har det hänt något” eller “du ser ju ofta ut som en clown”.

Och så flyttar man till London och går ut på stan.

Grårutig kavaj, blå skjorta, mörkblå slips, brun slipover, bruna byxor och välputsade kastanjefärgade skor, man går gatan fram och se, inte en blick, inte en kommentar, inte en fråga, överallt massvis med välklädda män i samma stil, välsittande kostym, välknuten slips, välputsade skor och ibland rätt djärva men ändå inte tokiga utan ofta harmoniska färgkombinationer.

Och de som inte är klädda så är i alla fall vana vid att se det, så de reagerar inte.

En känsla av att passa in, ja, nästan som att komma hem.

I min förra krönika uttryckte jag min önskan om att lära mig att kunna bli arg på brittiskt, mer elegant vis. Jag tränar för fullt, det går ganska bra och jag har faktiskt också inrett en liten afternoon tea-hörna i tjänstelägenheten här.

Och när jag sitter där i min kavaj, slips och välputsade skor och smuttar på earl grey-teet så tänker jag att kanske bor det en anglofil även i mig.

Och en sak till tänker jag, i nästa teklunk:

På lördag kan ett historiskt beslut fattas. Världens femte största ekonomi, landet som på så många sätt präglat och påverkat Europa under århundraden kan då fatta det avgörande beslutet att som första land någonsin lämna EU.

Det är verkligen ingen liten händelse, vare sig man är anglofil eller inte.

Daniel Alling, London
daniel.alling@sverigesradio.se