Butikspersonalen har skyddsdräkter: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönika 26 februari 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, onsdag.

Smöret var slut och det var fint väder.

Vintersolen sken mot en klarblå himmel och nordostvinden hade blåst bort smogen.

Jag såg fram emot att komma ut ur lägenheten. Likt de flesta Pekingbor höll vi oss inne, jag och min fru, så mycket som möjligt.

Men nu var smöret slut och det var dags att proviantera.

Först byta byxor. Vi har utebyxor och innebyxor nu för tiden, för tänk om coronaviruset fastnar på byxorna när vi är utomhus och sedan sprider sig i lägenheten.

På med munskydden och skorna, som vi numera har stående utanför ytterdörren.

Jag känner efter i bröstfickan så jag har mitt tilldelade rosa passerkort. Utan kortet kan det bli problem med vakterna vid huvudingången. Bor du inte här får du inte komma in längre.

Vi går ut. Ytterdörren till trapphuset är tapetserad med informationsblad, kungörelser och en lista över vilka sjukhus som tar emot coronaviruspatienter.

På innergården hejar vi på portvakten, som bakom sitt munskydd nickar tillbaka. Han trycker på låsknappen för grinden, för att vi ska slippa röra den med våra händer. Jag petar vant upp gallergrinden med högerfoten och behåller händerna i fickorna.

Ute i bostadsområdet är det som vanligt glest med folk. Det bor tusentals människor i höghusen här, men numera finns bara en öppen väg in. De övriga är stängda med taggtråd och polistejp.

Vid huvudingången kontrollerar vakter iklädda vita fladdriga infektionsdräkter temperaturen på alla som vill in. Vi är på väg ut, så oss kollar de inte.

Det är en dryg kilometers gångväg till matbutiken. Ett fåtal bilar susar förbi och det är en ovanlig känsla att ha trottoaren mestadels för sig själv. I normala fall får man kryssa mellan folkmyllret i Peking.

Vi är framme vid matbutiken. Fram med handleden. Temperaturen kontrolleras. Vi släpps in.

Matbutiken är den enda platsen där det är mycket folk. Personalen som jobbar har alla grå skyddsdräkter, skyddsglasögon, masker och plasthandskar. Mer lika sjuksköterskor på en infektionsavdelning än butiksarbetare.

Snabbt rycker vi åt oss några paket smör och mjölk och ställer oss i kön till kassan.

Det är då det händer. Mannen framför mig i kön nyser. En gång. Två gånger.

Jag hajar till och styrs av reptilhjärnan som säger: byt kö. Alla tittar bort. Låtsas som ingenting. Men spänningen i luften går att ta på.

Vi kommer hem tillslut. Tvättar händerna. Byter byxor. Desinficerar smörpaketen.

Men minnet av nysningen dröjer sig kvar. Jag tänker fortfarande på den ibland.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se