Magin går förlorad utan människorna: Daniel Alling, London

Utrikeskrönika 23 mars 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, måndag.

“Det är människors närvaro som gör platser magiska”.

Den meningen poppade upp i mitt huvud när jag i helgen var ute på en lång löprunda i ett i princip stängt London.

Det var lördag sen förmiddag, strålande sol, vårligt milt ute och grönskan var på väg att slå ut.

Ni som känner London fattar: det hade i vanliga fall varit närmast överfullt på stadens berömda gator och torg i vanliga fall.

Men Lord Nelson där uppe på sin pelare, blickade ut över ett tomt Trafalgar Square. När han såg vidare ner mot regeringsgatan Whitehall, ner mot Downing Street och Parlamentstorget var det lika öde.

När jag tittade upp mot Nelson kunde jag inte låta bli att fråga mig, varför står det egentligen en gubbe i en lustig hatt på en pelare, 55 meter upp i luften? Det brukar jag inte göra.

På andra sidan Themsen, längst South Bank där man en vanlig lördag förmiddag knappt kommer fram stod pariserhjulet London Eye stilla och öde. Hjulet som annars skapar så mycket glädje, utsikt längst upp i hjulet som tar andan ur en och som annars lyser så suggestivt, lockande rött varje kväll såg nu mest ut om ett fånigt, stort och meningslöst cykelhjul.

När jag kom förbi Saint Pauls Cathedral var förstås kupolen fortfarande imponerande men det var något av det metafysiska med den stora byggnaden som hade gått förlorat när det inte längre stod många hundratals förväntansfulla, andaktsfulla turister och andra i kö för att få komma in.

Och när jag stannade upp vid ett tomt Leicester Square, själva hjärtat i nöjeskvarteren, så brusande, leende, rusigt och myllrigt annars, såg jag verkligen att torget, när man ser det bara som torg, egentligen är ganska intetsägande.

Det är alla människor som gör det speciellt.

Och när ingen såg dem, såg de stora elektriska reklamdisplayerna vid Piccadilly Circus, faktiskt mest lite sorgliga ut, utan publik var de lite som röster i öknen.

Jag ska kanske avslöja att jag är förtjust i turistplatser.

Under mina korrespondentperioder har jag ofta på lediga stunder, särskilt kvällstid, tagit en rejäl promenad till till exempel Times Square i New York, Pariser Platz i Berlin, vid Brandenburger Tor och här i London inte sällan till just Leicester Square med omgivande kvarter för att få energi av att uppleva glädjen och förväntan som uttrycks på världens alla språk på såna platser.

Jag inser förstås att det finns en rimlig debatt att ha om våra turistvanor, av alla möjliga skäl.

Och det är klart att det finns platser där det i princip är tvärtom, där det är frånvaron av människor som gör platser magiska. En vidsträckt fjällvidd, skogen under en svamplockningstur och för all del, som någon påpekade i går, även folktomma turistplatser som Fontana di Trevi i Rom en vårnatt, när det öde tillståndet bara beror på tid på dygnet.

Men när det folktomma kommer sig av ett yttre hot, den här gången från rädslan för ett virus, slog det mig på flera av världens mest kända platser i London att utan selfieleenden, trivsam trängsel och förnöjsamt mummel på otaliga språk, går något förlorat:

Magin!

Daniel Alling, London
daniel.alling@sverigesradio.se