Den ljuva halvtimmen utanför hemmet: Caroline Salzinger, Berlin

Utrikeskrönika 1 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, onsdag och vi är inne på den femtonde dagen av utegångsrestriktioner, stängda skolor och affärer.

Eller om det är dag sju.

Eller 24.

Inte vet jag, för jag kan då inte skilja den ena dagen från den andra längre.

Tillsammans med majoriteten av tyskarna, ja kanske majoriteten av européerna, befinner jag mig i en kollektiv måndag-hela-veckan-upplevelse. Undantaget är förstås de som jobbar mer än någonsin, de i livsmedelsaffärerna eller i sjukvården.

För oss andra är det enda som skiljer den ena dagen från nästa de obönhörligt ökande siffrorna över pandemins utbredning.

Varje morgon när jag vaknar tror jag i några ljuva sekunder att den surrealistiska isoleringen för att gäcka en osynlig fiende bara var en dröm. Sedan börjar jag nästan genast längta efter dagens absoluta höjdpunkt: att gå ut och handla. Den ljuva halvtimmen utanför hemmets fyra väggar, att få komma ut i det fria, gå med snabba steg mot en plats som känns normal, mataffären, och dra in den märkligt avgasfria Berlin-luften i lungorna.

Det luktar annorlunda i stan nu, mer vår liksom, och fågelkvittret slipper konkurrensen från bilar. Väl i mataffären är det nästan så att jag köper en liter mjölk för lite, bara för att få veta att jag får komma ut och handla i morgon också.

Men bara nästan.

För för varje dag har fler människor i affären munskydd, vi går i slalomsvängar i gångarna för att hålla säkerhetsavståndet på minst 1,5 meter.

Normaliteten har flytt mataffären, tillsammans med toapappret.

Skolbarnen därhemma hanterar isoleringen och hemskolningen så fint att jag blir rörd, men för treåringen är det svårt att förstå varför systrarna plötsligt får tillbringa hela dagarna framför skärmar och inte han. Inte får han gå ut heller, trots att vädergudarna bestämt sig för att lägga vårens samtliga soltimmar nu, när det är strikt förbjudet att njuta av dem med en glass på en parkbänk.

I måndags diskuterade Berlins senat på allvar hur länge man egentligen ska få sitta på parkbänkarna. Kortvarigt, kom de fram till.

Det är klart att det inte är synd om oss, inte på riktigt. Vi är friska allihopa, vi tillhör ingen riskgrupp, mitt jobb ligger inte i farozonen och det här kommer att gå över, det vet vi ju. Tillståndet vi befinner oss i må kännas fel och onormalt men i jämförelse med många andra icke-normaltillstånd som tyskarna tvingats genomleva så är det här åtminstone ingens fel, ingen maktgalen människa har åsamkat världen detta lidande. Tvärtom jobbar alla klotets kloka krafter mot ett gemensamt mål, att begränsa virusets spridning och skydda de mest utsatta och aldrig tidigare har mänskligheten haft sådana resurser att möta en pandemi. Och dessutom, den här gången kan vi alla, var och en av oss, vara med och bidra.

Även om det, för de flesta av oss, innebär att sitta helt olidligt still i båten, distrahera oss med dagens andra höjdpunkt, nämligen att äta upp det vi handlat,

Och framför allt, ta en dag i taget, trots att man knappt kan skilja den ena från den andra.

Caroline Salzinger, Berlin
caroline.salzinger@sverigesradio.se