Längtan till fjällen är inympad: Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönika 14 april 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Åh, vad jag längtar till den där sittgropen, renskinnet, elden som sprakar, pinnen med brödet som bakas, och termosen som ryker när man skruvar av locket.

De vita vidderna, den blå himlen, den gnistrande snön.

Jag längtar till de svenska fjällen – och det är vi nog ovanligt många som gör de här dagarna just i år, när det förfärliga viruset sveper över världen, myndigheterna säger stanna hemma – och sjukvården säger: kom inte hit!

Nej, det är klart vi inte kommer. Vi ska stanna hemma och se till att viruset slutar spridas.

Men längtan, den finns kvar. Den är liksom inympad sen barnsben, av alla vårvinter-veckor som tillbringats däruppe i det vita och blå med solen som injicerar D-vitamin, solkyssta kinder och ny energi efter ännu en lång, mörk vinter.

För ett tag sen sände jag ett av mina sista program efter tio år som programledare för miljöprogrammet Klotet. Temat var snöbristen som gjorde att många skidanläggningar i södra Sverige inte kunnat öppna i år.

En kollega vandrade runt i en backe med en äldre man som i många år jobbat frivilligt med att hålla anläggningen i skick. Han var ledsen. Där det brukade vara fullt av snö och glada sportlovsbarn, var det nu bara brun bark och några grässtrån.

Det högg till i magen.

Jag, som sänt så många reportage om mycket värre konsekvenser av ett klimat som förändras – om människor som förlorade hus och hem – blev plötsligt tårögd när det handlade om en skidbacke.

Men där var den igen. Längtan efter de vita vidderna, sportlovsveckorna då inhyrda bussar fraktade halva skolan för en heldag med kompisarna i snön och i pisterna. Skulle det kunna vara över?

Jag kollade snabbt in livekameran från hemmabacken och blev litet lugnare. Det fanns snö. Litet grått och disigt. Men inte barkbrunt.

Jag mindes vad jag lärt mig om klimatforskning, varför det är så svårt för oss att på djupet förstå vad det innebär att klimatet blir allt varmare.

Det händer för långt borta; vid slutet av århundradet, i Arktis – inte nära mig, inte där det viktiga i mitt liv finns, tänker vi. Och blir litet lugnare.

Där och då förstod jag att det här var en känsla jag vill ta med mig när vi alla en dag, då det förfärliga viruset har slutat att spridas, äntligen kan återvända till det liv, de platser och de människor vi älskar och jag ska börja möta och prata med människor i andra länder.

Då ska jag fråga dem: vad är det som får det att hugga till i magen hos dig? Hur förändras livet när klimatet blir varmare där du bor, i din vardag?

Berätta för oss så kanske vi också kan förstå.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se