Ovisshet i vårskrud: Johan-Mathias Sommarström, Stockholm

Utrikeskrönika 11 maj 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

För första gången på många år möter jag våren i Sverige. Jag ser skiftningarna i grönskan, ser hur häggen slår ut, hur blåbärsriset får först blommor och sedan ljuslila knoppar som snart blir till söta, saftiga bär, ser hur små yngel kläcks från slemmiga grodägg och hör fåglarnas sång likt naturens solister – sorglöst tävlandes om att höras högst och vackrast.

Jag saknar Bosporens delfiner i Istanbul, stadens överdåd i tulpaner, resorna till de utsatta barnen vars ögon ändå tindrar när de pratar drömmar. Saknar det stabilt soliga vädret men myser mellan regnskurar.

Men där i den svenska skogen möter jag nu våren, där tar jag min morgonpromenad. Okammad, skäggig, gubbrund och lätt haltande, en förfärlig syn.

Det låter och är idylliskt, förpliktigar till uppskattning men samtidigt finns där sorgen och en gnagande oro hela tiden.

Det känns som att leva i en parentes vars bortre ände inte kan skönjas.

Lever vi i ett undantag nu eller är det redan en ny värld?

En värld där det skoningslösa när som helst kan slå till och göra sköra ännu skörare men också förvandla friska och starka till sköra, utsatta.

När kommer vi att kunna träffas som förut igen? Middagar, kalas, träffa sina äldre vänner och släktingar, om vi haft turen att ha dem kvar. När kan vi resa, titta på fotboll, ta i hand?

När kan man jobba som vanligt kommer det ett nytt ”vanligt”.

Och världens ekonomi som inte bara rasar, utan krossas.

Det är inte bara viruset som dödar – ovissheten stryper långsamt – föder uppgivenhet och desperation. Tär på människors tålamod och psyken.

Vi blir mer måna om oss själva, eller kanske egoistiska.

Viktigt att se om sitt eget hus, bunkra, hamstra. Om ett vaccin släpps fritt lär köerna ringla långa.

Samtidigt läggs en skugga över andra problem, vem orkar höra om konflikter hundratals mil härifrån, vem orkar bry sig om barnen som hamnat i kläm i strider, svälter och dör i sjukdomar utan att någon kan hjälpa. Vem orkar bry sig om andras desperation när vi har vår egen.

Men allt är inte nattsvart.

I helgen såg jag en kvinna från en kvinna från ett boende för vård i livets slutskede. I en park nära mig ser man patienter därifrån ibland. De rullas ut i rullstolar av sina anhöriga för att en sista gång innan den slutliga vilan få kyssas av solen. Kvinnan i helgen huttrade i solen i sin täckjacka, men hennes son - jag tror det var son - bjöd henne på ett glas champagne.

Hennes trötta anletsdrag piggades tillfälligt upp av den kittlande drycken, hon fick njuta livet, kanske en sista gång. Det gav hopp om att det faktiskt finns värdiga slut.

Den döende kvinnan och fåglarnas ihärdigt sorglösa sång fyller mig med värme och gör det till en vår att aldrig glömma - och även om jag inte kan se Bosporens delfiner tröstar jag mig med att vattnet de nu simmar i är det renaste vatten de någonsin sett.

Johan-Mathias Sommarström
johan-mathias@sommarstrom@sverigesradio.se