Dödsstöten för kindpussen? Margareta Svensson, Paris

Utrikeskrönika 26 juni 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

När restaurangerna fick lov att öppna igen efter att ha hållit stängt i nästan tre månader, så blev det tillåtet att utöka platserna för uteserveringarna tillfälligt. Följden är att minsta lilla bar har ställt ut bord och stolar på gator och torg, och om inte trottoaren räcker till, så ställer man några bord på gatan också.

Kanske kan det kompensera för en del av de förlorade inkomsterna under karantänstiden, för på många håll är restaurangerna och barerna fulla nu.

Att folk är glada att kunna umgås igen märks även längs stans kajer, där vi har picknick eller tar ett glas vin. Några dansar salsa också. Det är skönt att se staden full av liv och skratt igen, efter månader av tomma gator och sammanbitna ansikten.

Men samtidigt som gatorna fylls så minskar avståndet mellan människor och även kindpussarna börjar komma tillbaka.

Det var en fransk läkare som jobbar med coronapatienter som sade det först: att han hoppas att kindpussandet skulle få ett slut i och med epidemin. Läkaren menar att kindpussandet har gått till överdrift. Det är en rätt ny företeelse, sa han.

En tradition som tidigare bara gällde i familjen inkluderar nu även ytligt bekanta och de som ses för första gången. Numera kindpussas även man och man emellan, också det är relativt nytt.

Jag kommer att tänka på sommaren när jag bodde tillfälligt hos en fransk familj och hela familjen och barnaskaran radade upp sig för kindpussar varje morgon före frukost; fyra barn och fyra vuxna. Det var lite för mycket intimitet lite för tidigt på morgonen, tyckte jag.

Ändå är det långtifrån alla som kindpussas. För något år sedan när jag skulle säga tack och hejdå till en kvinna i Spanien som jag hade hjälpt mig med några intervjuer, så sträckte jag fram min kind. Den gången var det hon som backade.

Hon hade varit utbytesstudent sade hon och när man träffar folk från andra länder så inser man att det inte är normalt att kindpussas, slog hon fast. Det finns ju andra sätt att hälsa på, även om det är lite kantigt att hälsa med armbågen eller med skon. Och mindre intimt än att röra vid varandras kinder.

I den lilla enkät jag har gjort så verkar ändå kindpussar om de alls förekommer nu, vara reserverade för familj och nära vänner.

Men två italienska tonårstjejer ryggade förskräckt tillbaka när jag frågade hur de skulle reagera om det aldrig skulle bli möjligt att kindpussas igen. Det skulle vara hårt, sa tjejerna och de skulle göra motstånd. Det är omöjligt att inte hälsa på sin bästa vän som man inte har sett på två veckor på nåt annat sätt än med kindpussar, sa de.

Bisous! Puss och kram!

Margareta Svensson, Paris
margareta.svensson@sverigesradio.se