Ett par skor i karantän: Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönikan 3 juli 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm fredag morgon.

Jag provar ett par beigea skor i storlek 39. De är för trånga, för smala. Expediten står bredvid avvaktande i det tysta varuhuset.

– Nej tack de är för små, säger jag och drar först av mig skorna och sedan skyddssockorna som jag fått.

Jag ser inte expeditens ansiktsuttryck bakom masken, bara att hon nu rengör skorna noggrant och sedan lägger tillbaks dem i kartongen och märker den med ett datum.

De sätts i karantän 24 timmar.

Jag tillåts att prova en klänning först efter att ha spritat mig, men den passar inte heller utan läggs in i ett fodral, som försätts med kod och datum för en karantän på 72 timmar innan den hängs ut i affären igen.

Nej, jag har inte själv upplevt detta, men enligt brittiska Sunday Times har varuhuset Harrods i London öppnat igen med skyltar om att kunderna helst ska titta men inte röra.

Och jag tänker – hurra! För det är i alla fall fysiskt och verkligt.

Här på min fönsterbräda står tennfigurer som jag, jo, jag har faktiskt köpt dem själv i Rangoon i Burma. Här är Aung San Suu Kyi under ett rosa parasoll, en buddistisk munk som skriver i en bok, en tidningsförsäljare som viftar med senaste nytt högt i luften och många fler. De är små och ytterst välgjorda. Här står ett Eiffeltorn, ett buddhahuvud, en dervish från Istanbul och andra figurer och skulpturer.

De är alla förknippade med starka minnen och gör mig glad, men mycket vill ha mer.

Jag vill ut i världen igen. Jag vill möta människor. Jag vill se dem i ögonen, höra berättelser och ljud. Känna lukterna, även om fler intervjuer kan genomföras digitalt.

Kroppsdiplomati talade FN-veteranen Staffan di Mistura om i sitt lyssningsvärda Sommar i P1 den 1 juli. Värdet för honom som sändebud i Syrien av att kunna spänna blicken i Rysslands president Putin hade varit stort när de möttes. Och när han kunde breda ut sin famn för att lugna en åldrad man på flykt från Kosovo som kom orkeslös synlig för prickskyttar.

Jag tänker på hur skrattet blev länken när jag före jul mötte en gäng killar i Centralafrikanska republiken som skapade musik ur några trädrötter. Och på hur blickar något lugnade det uppjagade syriska paret på Lesbos som jag stannade upp hos och drack kaffe.

Korridorsdiplomati gör sig inte heller digitalt. I Elfenbenskusten på toppmötet mellan EU och Afrikanska unionen såg jag med egna ögon hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel bara några meter bort virvlade runt mellan Afrikas potentater för korta, snabba och förmodligen effektiva möten - öga mot öga.

All extra information, som man bara råkar få vid personliga möten, hur får ni den nu, frågade jag nyligen en person i EU-kommissionen.

"Skvallerdiplomati" menar du, svarade hon skämtsamt, men lade till att under våren har stats-och regeringscheferna haft många, långa telefonsamtal på tu man hand med varandra.

I fysiska möten uppstår de extra oförutsedda värdena - uppslag och idéer.

Jag längtar dit, men först nu semester.

Alice Petrén, Migrationskorrespondent
alice.petren@sverigesradio.se