För minnet råder inga reserestriktioner: Anders Wennersten

Radiokrönikan 8 juli 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Vasastan i Stockholm, onsdag.

Medan kampen fortsätter mot det dödliga coronaviruset här i Sverige, förs liksom i övriga världen, också kampen i Indien, med nu över 700 000 smittade. Det är ett land för vilken den journalistiska bevakningen för min del får ske här hemifrån nu till följd av reserestriktioner och karantänsregler.

Men för minnet råder inga restriktioner. Till exempel till ett besök i Indien och ökenstaden Bhuj i delstaten Gujarat, där nuvarande premiärminister Narendra Modi tidigare var guvernör.

Jag hade rest dit 2001 för att rapportera om ett jordskalv några dagar tidigare som närmast förvandlat den gamla staden till grus och dödade runt 20 000 människor, ungefär lika många som nu omkommit i landet i covid-19.

I den starka stanken som ibland kom med den heta vinden västerifrån träffade jag bland andra Mr Jadia. En man med ett stort allvar men också med värme i blicken och med ett leende som spred sig över hans ansikte när han berättade om den samling av mungigor som han hade byggt upp. Under åratal. Men hans leende blev stramt när han pekade på resterna av hans raserade ockrafärgade hus där dem nu låg någonstans under bråten. Dem. Alla hans kära mungigor.

Jag minns intervjun med läkaren i samma stad som från sin lilla raserade dammiga veranda där i Bhuj berättade hur han slagits till marken av jordskalvet och liggande där redan efter någon minut såg hur människor började komma mot honom från alla håll. De visste ju att där bodde läkaren. Stapplande, kånkande på döda och skadade, från precis alla håll kom dem sa han och gjorde en gest med handen ut mot rasmassorna omkring oss.

Om det funnits en drönarbild tagen uppifrån hade den visat honom, läkaren vid huset som ett nav till vilket det strömmade människor från alla håll. Han berättade hur han timme efter timme kämpade som i en mardröm för att med enkla förband lägga om svåra sår, spjäla benbrott och stoppa blödningar. Hans ögon var insjunkna, blicken tom, hans röst var matt.

Men jag minns ytterligare en sak: hur Mr Jadias beslutsamhet att åter bygga upp en ny samling mungigor och hur läkarens villkorslösa vilja att hjälpa till, hur det när jag lämnade den förstörda ökenstaden Bhuj lämnade kvar något väldigt hoppfullt, mitt i all bottenlös tragedi, alla tusentals döda och generationers kamp för ett bättre liv. Hur det lämnade kvar en ökad tro på vad vi som människor faktiskt klarar av – en tro som var större än när jag kom dit.

Och dem positiva minnena därifrån finns kvar, även under dessa coronatider, under den dödliga spänningen vid gränskonflikten i Himalaya mellan kärnvapenmakterna Indien och Kina och även här när jag ser bort mot det närliggande Karolinska sjukhuset dit helikoptrar flyger in och landar på taket med svårt sjuka.
Jordskalvet i Bhuj är historia nu.

En dag kommer även coronakrisen att vara historia. Minnena av den kommer bli mer otydliga i konturerna - på gott och ont. Medan tron och kampen och förmågan att resa sig alltid kommer att vara nutid.

Anders Wennersten, Stockholm
anders.wennersten@sverigesradio.se