Ett gyllene tryne och guldgula mangos: Anders Wennersten, Stockholm

Utrikeskrönikan torsdagen 23 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm torsdag.

Men, tänker jag, den är ju i rent guld.

Mitt i floden av nyheter från mitt bevakningsområde i sommar, Asien, mitt i strömmen av nedslående coronarelaterade artiklar och bilder som jag skummar av nätet från Indien, Indonesien, Kina och andra länder, så glittrar det plötsligt till.

Som från en solreflekterande hoppande lax i en Norrlandsälv.

Men det glittrar till bokstavligt talat, inte bildligt. Av guld.

För där, mitt bland all coronastatistik, fastnar min blick på ett foto med en man som tittar mig rakt i ögonen. En indisk man från staden Pune. Som flera andra omkring honom har han en ansiktsmask. Där, liksom här, har det varit en bristvara och där, mer än här, också en fråga om privatekonomi. Där 250 miljoner människor lever på mindre än tjugo kronor om dagen och där de allra fattigaste prioriterar att försöka köpa mat framför försöken att köpa en ansiktsmask, må vara mot en aldrig så dödlig sjukdom.

Men den här mannen har uppenbarligen inte haft några problem att få tag på en mask. Han har specialbeställt den läser jag. Vilket är fullständigt uppenbart för den som ser den.

Ansiktsmasken är nämligen gjord i solitt äkta guld. Helt rund är den, som ett hårt toppigt lock. Till synes flätad av gyllene strama band med små hål emellan. Passformen verkar i och för sig vara sisådär eftersom nedre delen av hans solglasögon är under masken men en del talar väl för att han prioriterar utseende framför funktion.

Förundrad läser jag en intervju med mannen som säger till lokala medier att han låtit en juvelerare tillverka den. Åtta dagar tog det. Priset inklusive material blev 300 000 rupees, omkring 36 000 kronor. Men då ingick tydligen också de vita gummibanden att sätta bakom öronen.

En tanke fladdrar förbi om det vore jag som gick med masken över näsan på de smala gatorna och de livliga marknaderna i indiska Pune, där social distansering närmast är en omöjlighet, och hur min oro då inte alls så mycket skulle vara att bli smittad som att bli rånad på min ansiktsmask. Jag menar, den är ju faktiskt värd lika mycket som en sprillans ny indisk minibil, som tata nano – med extra utrustning!

Samtidigt ser masken, åtminstone i mitt tycke, ut lite som ett tryne. Må vara ett gyllene sådant, så tanken att jag skulle bära den är helt hypotetisk eftersom jag om inte annat så av ren fåfänga aldrig skulle ta på mig den, medan det för maskens ägare, snarare kanske är tvärtom.

På en annan bild ser jag en försäljare som står vid ett marknadsstånd med prydligt staplade guldgula pakistanska mangos. Som saftiga söta solar. En välklädd man står och känner på dem, doftar på dem koncentrerat, och ser ut att vara på väg att köpa några. Kanske att han först nu efter coronakrisen har börjat handla sin frukt själv sedan hans kock och hemhjälp på grund av karantänsregler inte längre kunnat komma hem till honom och hans familj för att utföra hushållsarbete.
Medel- och överklassen sägs för övrigt mer uppskatta andras arbete i deras hushåll nu efter att de ser vad de själva måste göra när ingen kunnat hjälpa dem, oavsett lönenivå.

Mannen vid mangoståndet har rikedomens många attribut i form av stilig kostym, perfekt frisyr, dyra skor, om än ingen ansiktsmask i guld, trots att han möjligen skulle ha råd med en. Men kanske att vitaminerna i de guldgula frukterna ändå är ett bättre skydd mot sjukdom än ett runt lock framför näsan. Må vara om än aldrig så snyggt designat i guld.

Att döma av hur mangoförsäljaren ser på sina frukter uppskattar han nog deras skönhet mer än han skulle uppskatta utseendet på den gyllene ansiktsmasken. Trots att den masken betingar ett ekonomiskt värde motsvarande åtskilliga vagnslass på torget av hans saftiga söta solar.

Som är av en annan slags guld.

Bildligt talat.

Anders Wennersten, Stockholm
anders.wennersten@sverigesradio.se