Lädermunskydd ingen bra idé: Sanna Drysén, Istanbul

Utrikeskrönikan onsdag 30 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, torsdag.

När jag nyligen åkte hit till Turkiet var det första gången jag reste utanför Sverige sedan coronapanedmins utbrott.

Det skulle bli första gången jag fick uppleva kontrasterna mot, vad som allmänt blivit känt som, Sveriges lite ”udda” coronastrategi. Nu skulle jag äntligen få se hur ordning och reda såg ut.

Känslan av att befinna mig utomlands infann sig redan på Arlanda där resenärer påbjuds att, i enlighet med internationella flygplatsregler, ha på sig munskydd.

De första minuterna bakom det ljusblå papperstyget var lätt paniska, den ovana känslan tycktes påverka alla sinnen – herregud vad varmt och klibbigt – jag kan inte andas, jag kan inte se…. Och det här alltså efter jag haft på mig munskyddet i några minuter, inte som personal inom vård och omsorg, efter ett 12 timmar långt, och intensivt arbetspass.

Det fortsatte vid ombordstigningen där en kvinna från det turkiska flygbolaget, kontrollerade att ingen av passagerarna hade feber, genom att skjuta en röd ljusprick mot våra pannor.

Jag intog ett säkert avstånd, man vill ju inte framstå som en oansvarig svensk. Plötsligt ser jag hur en man helt sonika går om och förbi mig i boardingkön. ”Hallå, du trängde dig”, utbrister jag, och känner mig genast svenskare än någonsin. Kvinnan med feberpistolen tittar upp: ”Jamen stå inte så långt borta då”.

Väl ombord på planet var det bara att ge upp alla ambitioner om att hålla avstånd. Vi vet ju alla hur rymliga flygplan är, och någon princip om ”varannan plats ledig”, eller liknande, det tillämpades inte på den här flighten.

När det sen var dags för maten att delas ut informerade förvisso en röst i högtalarna om att det kanske inte var så lämpligt om alla på samma rad tog av sig munskyddet samtidigt. Men det verkade ingen bry sig om.

Och väl framme, i kön till den turkiska passkontrollen, tror jag faktiskt att jag var den enda som ens försökte följa de prickar i golvet som markerade vad som var ett lämpligt avstånd. Men vad spelade det för roll? För varje förflyttning jag gjorde i kön kom kvinnan bakom mig närmare och närmare, tills jag nästan kunde känna hennes andetag i nacken, trots hennes munskydd.

Och så var det här med munskydd… här i Istanbul är det tvång på att bära dem överallt, så fort du lämnar ditt hem. Jag ska inte trötta ut er med ännu ett inlägg i debatten om deras vara eller inte vara, jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men däremot kan man väl fundera över hur effektivt ett munskydd är om man, som många Istanbulbor, bär det på eller under hakan. Eller, vilket också är en vanlig syn här – runt armen.

När jag i början av sommaren var på middag hemma hos vänner visade min kompis Cristian mig ett munskydd han tillverkat själv, i läder. Cristian gör en del läderarbeten, som en hobby. Jag vet inte hur många av er som har sett filmatiseringen av ”När lammen tystnar”, om kannibalen och seriemördaren Hannibal Lecter, men Cristians lädermunskydd påminde lite om den mask som Anthony Hopkins karaktär tvingas ha på sig i en scen, för att han inte ska kunna bita någon. Cristians barn hade förbjudit honom att någonsin bära lädermunskyddet utanför hemmet, och helst inte alls.

Efter att jag nu snart ha tillbringat två veckor bakom ett munskydd kan jag konstatera att man vänjer sig, även om det fortfarande är väldigt oskönt. Men ett lädermunskydd, det tror jag inte är en bra idé.

Sanna Drysén
sanna.drysen@sverigesradio.se