Mörka moln och ljusglimtar i en melonman: Johan Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 2 september 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Istanbul, onsdag.

Mannen med melonen är irriterande och faktiskt lite läskig.

Han går de smala gatorna i kvarteret med en skarpslipad kniv i högsta hugg, en sökande blick som en målstyrd robot - sedan har han melonen förstås.

Alla han träffar är presumtiva offer, eller kunder kanske han skulle kalla dem.

När han får syn på en människa skär han blixtsnabbt upp en bit av en melon och bjuder för att sedan övernaturligt ihärdigt få oss att köpa meloner.

"Jag är för världsvan, jag står emot sådant" tänkte jag med överdriven självgodhet när han igår mer eller mindre tvingade in en melonbit i munnen på mig.

Sedan var jag såld.

Det var som att jordens alla behagliga smaker exploderade någonstans i trakterna av gommen och tungroten.

Smaklökarna gjorde vågen av glädje och tänderna njöt av den fulländade texturen.

Det var melonen från himlen.

För en femma köpte jag sedan en melon lika stor som magen på en kvinna gravid i nionde månaden.

Den såldes från en flakbil som åkt från de lantliga utkanterna av Istanbul där melonfälten finns.

Det känns bra att vara tillbaka.

För trots all dysterhet, alla övergrepp, krigshot, trasig ekonomi, sorger och storhetsvansinne så finns här också alltid ljusglimtar.

Som det finns överallt.

Grannarna hälsade glatt när jag var tillbaka, ryktet spreds snabbt och plötsligt var jag omringad och förhörd av grannskapet med en kopp rykande té i värmen som någon tryckt ner i min hand.

Det finns alltid ljusglimtar.

Som frukt- och grönsaksbilen, det är som den svenska glassbilen ungefär.

Men när frukt- och grönsaksbilen kommer springer inga barn i extas ut på gatan för att tjata sönder föräldrar, här får mammor och pappor i lugn och ro välja av det färgglada utbudet.

Eller mannen på min gata som säljer balkong- och krukväxter.

Dagarna i ända går han gatan fram och tillbaka med famnen full av växter i hopp om att sälja någon.

Sedan har vi gubben med den handvevade stenslipen.

Han står utanför porten ibland och hoppas att någon vill slipa sina köksknivar, han har inte ens munskyddet neddraget över hakan, han bryr sig inte om munskydd alls – för vem kan slipa knivar med munskydd på?

Det finns ljusglimar.

Kvinnan som varje kväll matar kvarterets katter, hennes fanclub är störst i stan.

Men det här är Turkiet, över alla ljusglimtar vakar ändå ett mörkt hot, av spänningar med omvärlden, gripanden av aktivister och journalister, en uppstressad retorik, krig mot kurder i Syrien och i sydöst och ett eskalerande krigshot med Grekland där minsta misstag kan bli dödligt ödesdigert.

Nu sticker jag för ögonblicket huvudet i sanden.

Om en timme är jag tillbaka och vaknar upp för att inse att all världens lidande och elände inte blivit bättre. Men tills dess sätter jag min tilltro till alla dessa ljusglimtar och passar på att tugga på min himmelska melon som får mig att tänka att jag kanske redan kommit till paradiset.

Johan Mathias Sommarström, Istanbul
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se