Dubbelt lidande för IS före detta sexslavar: Cecilia Uddén, Irak

Utrikeskrönikan torsdag 19 november

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här är Dohuk i norra Irak, torsdag.

Fyra unga kvinnor sitter i soffan framför mig och berättar om det värsta de varit med om. Men det värsta är inte våldtäkterna, tortyren eller slaveriet, utan det värsta är smärtan, att barnen togs ifrån dem.

De unga kvinnorna är före detta yezidiska sexslavar hos IS. Köpta. Sålda. Våldtagna. De befriades när IS sista fäste föll i Syrien våren 2019, och de fick åka hem till sina familjer i Irak. Men de fick inte ta med sina barn.

Det yezidiska samhället och de religiösa ledarna betraktar dessa barn som IS-avkomma, mördarnas barn, muslimer som inte kan bli del av det yezidiska samhället.

De unga mammorna, mellan 22 och 25 år gamla, sitter i soffan framför mig och berättar att det går inte över. Det blir inte lättare med tiden, efter ett och ett halvt år längtar de fortfarande efter sina barn medan släktingarna säger: Gå vidare, glöm, gift dig.

Mammorna tvingas till tystnad. Inom sig bär de på ett kvävt avgrundsvrål. Separationen från barnen är värre än våldtäkt tortyr o slaveri, upprepar de.

Jag har intervjuat de unga mammorna tidigare och jag har också träffat deras barn, på ett barnhem på andra sidan gränsen i kurdkontrollerade Norra Syrien, där mammorna befann sig när IS föll och de blev frisläppta.

Nu är mammorna i Irak och barnen i Syrien. Jag visar bilder jag tagit på barnen de inte själva får träffa. 22-åriga Bahar tittar på sin lille son, Ibrahim, hon vet att han inte längre minns henne. Hon säger inte ett ljud. Tunga tårar faller faller ner på mobilen.

Neriman säger att hon inte hade överlevt helvetet som sexslav om hon inte haft sin dotter att ta hand om.

Hundratals yezidska sexslavar födde barn som var resultatet av våldtäkt. 49 av dem finns på barnhemmet. Vissa yezidiska mammor gömmer sig för att slippa lämna ifrån sig barnen.

I dag är det ingen som för de yezidiska mammornas talan. Politiker i Irak och Syrien säger att man måste respektera yezidiernas högsta religiösa ledare. Och trots att en ny andlig ledare, Baba Sheikh, utsågs så sent som i går efter att den förre Baba Sheikh avlidit 87 år gammal, så tror inte de unga mammorna att den nye ledaren kommer att vara annorlunda bara för att han är yngre. Våra egna bröder vägrar låta oss ens tänka på barnen, säger de.

De har hört att det finns organisationer som verkar för att IS-kvinnor från Al Hol-lägret ska ha rätt till sina barn.

Men vi då? Vi som är IS offer, varför får inte vi behålla våra barn? Det enda vi kan hoppas på, säger Neriman, är att ett tredje land vill ta emot både oss och våra barn. Ett land som tycker att en mammas kärlek till sitt barn är viktigare än vad en religiös ledare säger. Fanns det inte något land i Europa som kallade sin utrikespolitik feministisk?

Cecillia Uddén, för P1-morgon i Dohuk, norra Irak.