Powerpoint från förfäderna: Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönika 1 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Paris, tisdag

I lördags fick vi i Frankrike äntligen lite rörelsefrihet tillbaka, i samband med att landet började öppna upp så smått igen. Jag kan nu röra mig inom en radie av två mil istället för inom en radie av en kilometer och får lov att vara hemifrån i tre timmar istället för en.

Det är inte synd om mig. Jag har bara varit begränsad i en månad ungefär. Men man hinner absolut ingenting med en sjuåring på en timme, och man kommer absolut ingen vart på en kilometer.

Så lättnaden var stor i lördags när möjligheten att åka på en liten skogsutflykt med äggmackor kom tillbaka.

Jag är ju inte en ko. Men det kändes så där underbart som jag tror att korna känner när de skuttar ut på grönbetet igen efter en lång och rå vinter i ladugården.

Sedan var det som att de där kossorna i den gröna hagen triggade igång en inre powerpointpresentation från några svenska frihetskämpar från olika epoker och politiska läger på temat: Friheter att vara tacksam över!

De började med att påminna om de där kineserna som jag delade kupé med på tåget mellan Shanghai och Peking för en massa år sedan. Vi kunde konversera med varandra. Inte på kinesiska, för på kinesiska kan jag bara fråga efter busshållplatsen och toaletten, nej vi pratade tyska.

De hade nu inte lärt sig tyska av passion till Göthe eller så. De hade helt enkelt tilldelats utbildning i tyska för att det var tyskutbildade som Kina just där och just då behövde. Samtidigt satt jag själv och funderade på om det verkligen var lärare jag ville bli, eller designer, eller journalist.

Sedan kom en bild från adventgudstjänsten i söndags här i svenska kyrkan i Paris
och den skickliga kyrkoherden Maria, som inte hade behövt göra sig besvär med sin önskan att leda en församling i en annan tid eller i ett annat samfund.

Sedan var det en bild på mitt pass, med fotot som jag skäms så över
men som gång på gång tagit mig dit jag önskat utan problem.

Sedan ökade tempot på presentationen och jag påmindes i en rasande fart om
att jag då alltså har varit fri att välja gratis utbildning, samt yrke och partner.
Att välfärdsstaten har hjälpt mig behålla min frihet genom arbetslöshet, studieår och föräldraledighet. Att jag tack vare tillräcklig tillgång på maxtaxad förskola
har jag varit fri att välja både barn och arbete.

Att jag har inte behövt någon förmyndare trots att jag är kvinna. Och att jag har sedan min 18-års dag fått lov att vara med och bestämma vilka lagar som ska gälla i mitt land!

Sedan blinkade powerpointtexten i rött: Ur ett historiskt och globalt perspektiv
har du fått leva i en tid med frihet av helt sensationella mått.

Jag påminde frihetskämparna om att man i och för sig kan hävda
att jag är slav både under kapitalismen, patriarkatet, heteronormen
och annat i min egen kulturella kontext.

”Jo, men nu är det advent och då tänker vi att glaset är halvfullt, inte halvtomt”, svarade de.

Och sedan sa de:

”Marie, glöm inte att den frihet som varit så självklar för dig och de i din generation här i Sverige på intet sätt alltid varit eller är självklar för alla, överallt på vår jord, inte ens i hela Europa. Och inte nödvändigtvis kommer att vara självklar ens för dina barn.”

”Nä, jag lovar,” sa jag.

”Jag lovar.”

Marie Nilsson Boij, Paris
marie.nilsson-boij@sveriges