Det är äckligt och jag äcklar mig: Cecilia Uddén, Kairo

Utrikeskrönikan 8 december 2020

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kairo, tisdag.

Bilen var skruttig, men jag tog ändå hans taxi, jag hade bråttom till en covid-säkrad filmvisning och det verkade vara ont om bilar. Motorn hostade och taxametern funkade inte och plötsligt får den magre chauffören med svart munskydd ett telefonsamtal.

Jag hör hur han säger: vad är det baba, nej men vad säger du baba, och tror först att han pratar med sin egen far, men det är chaufförens vuxna dotter som ringt upp. Många araber kallar sina barn för baba och mama, ingen kan förklara exakt varför, ett slags ömhetsbetygelse.

Jag minns första gången jag hörde det, för många år sedan, när jag var hemma hos den palestinska politikern Hanan Ashrawi och hon ropade “ya mama”, varpå hennes lilla dotter kom inrusande.

Den magre taxichauffören blir mer och mer upprörd och nervös.

– Men vad är det? Vad har hänt? Lugna ner dig! säger han till dottern.

Jag hör allt från baksätet och förstår strax att chaufförens fru har förts till sjukhus med blodpropp och att doktorn sagt åt dottern att modern måste ta något slags blodförtunnande spruta genast, annars kanske hon inte överlever.

Dottern skriker till chauffören som förtvivlat slår sig på pannan med handflatan. Och så får han doktorn i luren och börjar kippa efter andan.

– Nej, nej, 800 pund, var ska jag få dem ifrån, snälla doktorn, ge henne sprutan, jag är framme vid sjukhuset om en kvart, du får min klocka i pant, jag kysser dina fötter, du får mitt ID-kort, låt mig få betala senare, men snälla doktorn ge henne sprutan.

Det verkar som om läkaren säger nej, för chauffören fortsätter att böna och be. 800 pund är drygt 400 kronor. Lika mycket som julklappsböckerna jag beställde häromdan.

Jag tar fram plånboken, tar fram 800 pund och ger dem till den förtvivlade mannen och går ur bilen innan han hinner tacka mig.

Jag känner mig god i juletid. Ja, jag är plötsligt en av dessa välgörenhetstanter som delar ut allmosor och blir tårögda av sin egen givmildhet. Ja, tårögda för att de själva är så goda, inte för att de bevittnar misär.

Det är äckligt, men precis som alla priviligierade som mår bra av att göra lite gott, intar också mitt samvete försvarsställning för att förtränga hur ovärdigt, orättvist, och tragiskt det är att en man måste kyssa någons fötter för att den han älskar ska få en livsnödvändig spruta. Det är äckligt och jag äcklar mig.

De priviligierade leker gud, igenkommande för att döma över levande och döda, vems liv som ska räddas i dag med mina silverpenningar, och den söte tiggarpojken som verkar så klipsk kanske jag ska se till att han får gå i skolan. JAG.

Egypten är fullt av välgörenhetstanter som hyllar sina egna insatser, men som tur är finns en yngre generation som också äcklas, som startar hjälporganisationer och skänker sina pengar till de grupper som arbetar för att stärka individer att kräva sin rätt till hälsa utbildning och ett värdigt liv. En yngre generation som kanske ger pengar till tiggare, men som inte har behov av att leka gud och fälla en tår.

Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo
cecilia.udden@sverigesradio.se