Att lära sig gå slalom: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 23 december 2020.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, 23 december.

Kvinnan som går snett framför mig ser ut att vara över 60, kanske närmare 70. Hon är kort och smal, går prydligt klädd, rakryggad. Hon håller en svart pärm i handen som hon trycker mot bröstet, så som man gör med skolböckerna när man är på väg till en lektion.

Jag tittar bort mot gatan, den är hårt trafikerad. Mycket folk ute idag, de går ut och in från butiker som säljer allt från telefonkort till slipsar och färskt bröd. Alla bär munskydd. Det är kvavt i luften, solen slår hårt och det luktar karamell.

När jag vänder blicken tillbaka så är kvinnan med den svarta pärmen borta. Försvunnen, på bara två tre sekunder.

Men snabbt förstår jag vad som hänt: Kvinnan har snubblat på en utstickande stenplatta och ligger nu på mage på trottoaren. Vi är flera som skyndar oss fram till kvinnan. Plötsligt ser hon ännu äldre ut, skärrad, kanske skamsen.

En tonårstjej tar upp den svarta pärmen och ger den till kvinnan, som bugar frånvarande.

Jag kastar en blick på den ojämna kullerstenstrottoaren, skakar på huvudet, böjer mig ner och försöker trycka ner den utstickande stenplattan. Det går inte.

– Trottoarerna är livsfarliga här, säger en röst några meter ifrån mig.

Jag kan bara hålla med. Efter några veckor i Bogotá har jag insett att det är en konst att ta sig fram till fots här. Borttagna metallock till avloppsnätet försvinner utan att någon sätter dit nya. Hålen är lika stora som ett mindre vardagsrumsbord. Inga varningsskyltar. Utöver det: Stenplattor som sticker ut, farliga ojämnheter och nedsliten asfalt.

Jag messar en fråga till bekanta som är eller har varit i Bogotá. Och ja, trottoarfrågan är något man lever med här, den är något man klagar över och det är, som mycket annat här i regionen, något som ingen löser.

Det förklarar delvis varför du aldrig ser äldre människor ens på dagtid gå ute, skriver en colombiansk kompis som svar. Förutom rånrisken så klart.

En svensk vän tog med sig en barnvagn från Sverige, de hade precis fått barn här i Bogotá. Den svenska vagnen gick inte att använda. Trottoarerna är inte precis barnvänliga där, säger vännen från Stockholm idag. Och det stämmer, jag har inte sett en enda barnvagn efter drygt två månader här.

För en vecka sen skrev jag ett brev till kommunen med frågan om det fanns siffror på antal människor som bryter nått ben på grund av hålen och ojämnheterna på stadens trottoarer samt om kommunen gör nånting åt saken.

När jag berättade om brevet för en colombiansk kompis som nu är i USA skrev hon: Lycka till!

Jag hade nästan förstått det innan jag skickade brevet. Colombia är trots allt det land där nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez skrev sina böcker om byn Macondo. En av böckerna handlar om en gammal överste som i många år väntar på besked från regeringens om sin pension. Om jag minns rätt, dör översten utan att ha fått nått svar.

Det är tur att mitt liv inte hänger på myndigheternas svar.

Men medan jag väntar, håller jag på och lär mig konsten att gå i slalom så att jag inte bryter foten under en enkel promenad i den här i övrigt fina staden.

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sverigesradio.se