Fågel i en bur: Johan-Mathias Sommarström, Aden

Utrikeskrönika 2 februari 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Aden tisdag.

Jag känner mig som en fågel i en bur.

"Frihet, det är min enda dröm". Den 23-åriga kvinnan försöker få mig att förstå hur det är att vara hon i Jemen, i Aden.

De flesta kvinnor här täcker sina ansikten, men inte hon. Åtminstone inte när hon är med sina vänner, hon har fortfarande den bylsiga svarta abayan som måste vara så varm i den stekande solen och hon täcker noggrant håret, men ansiktet är naket. Bara när hon närmar sig hemmet åker slöjan på som inte avslöjar annat ögonen. Det är hennes tysta revolt.

Hon säger att hon förväntas gifta sig, skaffa hus, barn, laga mat och städa.

Hon vill inte det.

Varför ska familjen säga åt mig hur jag ska leva mitt liv säger hon, varför ska min bror bestämma över mig, vad vet han som inte jag vet.

Hennes dröm är att ta sig härifrån, att få klä sig som hon vill, umgås med vem hon vill och ta vilket jobb hon vill. Men det är en dröm som är svår, kanske omöjlig att nå.

Hon säger att för henne och tusentals andra är det här lika viktigt som att få slut på kriget.

Det pratas mycket om de mänskliga tragedierna här. Om de miljontals människor och hundratusentals barn som varje dag balanserar på en tunn slak lina på gränsen till döden.

Det är ett slags helvetet på jorden för många, framtidsutsikterna små för att inte säga obefintliga och drömmarna krympande och skrumpnade i takt med tiden.

Fattigdomen är enorm, behoven så stora, intresset från omvärlden så svalt.

Många barn här jobbar, tioåringar som försörjer sin familj.

En liten tiggarflicka säger att hon vill bli advokat, vet att hon inte kan det, för hon kommer aldrig lära sig läsa.

En pojke som säljer frukt säger att han absolut inte vill gå i skolan, för då har hans familj inte råd med mat.

En tioåring som tvättar bilar frågar undrande ”vad är det” när jag frågar om hans drömmar.

Men alla jag träffar här, de i statistiken över svältande, sjuka, dödade och skadade är mer än siffror. De har varma om än trötta ögon, de bjuder på sitt hjärta. Det är de som är de där ”80 procent av befolkningen som behöver hjälp för att överleva vardagen”, de som är siffror i byråkratiska texter.

Här lever de om än knappt, de är de skadade, anhöriga till de döda. De har sina ord och sina berättelser. Alla har sitt mörker, ändå så generösa.

Utan deras värme hade rapporteringen här varit omöjlig, det hade lett till sammanbrott.

Men kvinnorna här nämns inte ofta, de syns inte på gatorna, inte ofta i medierna. 23-åringen som vill känna sig fri får medhåll av andra kvinnor jag träffar.

En berättar att det var bättre på 80-talet, då kunde man klä sig nästan som man ville, kvinnornas ord vägde tyngre- och visst finns det kvinnor som syns och hörs, men det är männen som styr.

Kriget här har många fronter, många ansikten. Houthirebeller, regeringsstyrkor, Sydseparatister. Ett krig mot fattigdom, mot sjukdomar, mot svält och för bättre levnadsvillkor och standard. Och ett krig för att slippa känna sig som en fågel i en bur.

Johan-Mathias Sommarström, Aden
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se