Hon fick corona, då gick han; Alice Petrén, Stockholm

Utrikeskrönika 25 mars 2021

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm torsdag morgon.

"Intet är som väntanstider, vårflodsveckor knoppningstider..."

Så skaldade Erik Axel Karlfeldt i en dikt som kanske skulle ha kunnat ingå i en svensk kanon om vi hade haft en sådan.

Vi har med oss att väntan är något positivt, väntan förebådar bättre tider, bebisar och knoppningstider.

Men har inte coronapandemin just gjort HELA världen uppmärksam på att väntan kan vara mycket, mycket plågsam.

Vi väntar på vaccin, vi väntar på att få hänga i puben, gå på teater, kyssa nya kärlekar, krama barnbarn - och knoppningstiden bara dröjer och dröjer. Vi väntar på att detta skitvirus rent ut sagt ska ge upp, att pandemin blir historia.

Jag är en rastlös och lite otålig person och undrar hur jag skulle ha klarat det som en afghansk man, som jag håller kontakt med, är med om. Jag kan kalla honom Abdul. Han skrev på Facebook häromdagen, nu från Tyskland.

Vi möttes för första gången för exakt fem år sedan i slutet av mars 2016 på den grekiska ön Lesbos och har sedan dess haft löpande kontakt.

Abdul vet vad väntan innebär.

Han hade då precis kommit till Lesbos. Dessvärre för honom och hans familj var det bara kort efter att Österrike och länderna på Balkan hade stängt sina gränser söderut mot Grekland och efter att EU ingått sitt avtal med Turkiet om att stoppa flyktingbåtar och att vissa skulle skickas tillbaka.

Allt stannade av. Asylansökningarna började läggas på hög i Grekland, en hög som vuxit och vuxit under åren. Liv som väntar på tecken att kunna fortsätta, står på Hold – Väntan.

Abdul jobbade på en bank i Kabul i Afghanistan, men släktingar, som blivit talibaner hotade familjen. Han ville inte bli någon våldsam islamist och var rädd, berättade han.

I omgångar har han lyckats föra sin familj vidare från Grekland till Tyskland och sedan själv blivit ensam kvar i Aten under flera år. Jag har träffat honom där och hållit kontakt via sociala medier. Hela tiden har han svarat att han väntar på olika möten och intervjuer med myndigheterna – om en månad, två månader, tre månader – men aldrig fått något slutgiltigt besked. Familjen i Tyskland har väntat på sin kant, men när frun i somras fick corona började han helt sonika att vandra till fots till Tyskland. Där är han nu.

Att vara på flykt, att söka asyl, är att vänta utan egen styrfart. Och lite av den känslan kan vi nog känna igen nu.

Vi trodde ju att covid skulle ha släppt oss fria i höstas, men icke, men ja nu till våren då, till sommaren eller i alla fall till kommande jul.

Erik Axel Karlfeldt avslutar sin dikt med orden:

”Gyllne frukt må andra skaka;

jag vill dröja och försaka..”.

Diktaren ville stanna kvar i knoppningstid, men nej, de flesta av oss vill nog ha tillbaka våra liv i full blom igen. Det vill åtminstone:

Alice Petrén, Migrationskorrespondent
alice.petren@sverigesradio.se