Utsikten från mitt nya fönster: Björn Djurberg, Peking

Utrikeskrönikan 7 april 2021

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, onsdag.

Där jag från mitt något sviktande skrivbord blickar ut över en ny vy.
Genom fönstret till höger kan jag, om luftkvaliteten är tillräckligt bra, se bergen i väster.
Om jag sedan rullar kontorsstolen någon meter till vänster så kan jag, om jag liksom sträcker lite på huvudet, se de glimrande skyskraporna i Pekings mesta skyline där huvudkontoret för den statliga tv:n balanserar på sina karakteristiska två ben.
Och överallt däremellan: Olika nivåer av höghus, blandade med lövträd, gröna i vårvärmen.

Utsikten från mitt nygamla skrivbord på 18:e våningen skiljer sig från tidigare.
Nyligen bodde jag på femte våningen, och det mesta jag kunde se var grannarna mittemot som vattnade blommorna, eller hängde tvätt.
Men nu har jag alltså flyttat och de senaste veckorna har varit ett virrvarr av damm, flyttlådor och småfix: När du flyttar i Kina får du alltid räkna med en del skavanker, fixa det som går och kompromissa med dig själv om resten.
Och jag är glad att överraskningarna den här gången var enkla att lösa.
Varmvattnet som strulade i duschen var bara en felinstallerad blandare.
Balkongdörren som inte gick att stänga var nog mest mitt eget fel.
Och den spruckna kökskranen gick ju snabbt att byta.
Och själva flytten gick faktiskt som en dans, mycket tack vare flyttfirman som i rasande takt tog itu med hela bohaget, även om jag gissar att vissa av lyften nog skulle fått en ergonom att sätta kaffet i halsen.
Flyttkarlarna var, precis som så ofta när det gäller kroppsarbete i Kina, migrantarbetare från landsbygden.

En av dem berättade att han jobbar 7 dagar i veckan, varje vecka. Vi får betalt per flytt, så ju fler flyttar, desto mer pengar i plånboken. Därför, ingen tid för lediga dagar, som han uttryckte det.
Och svaret var väl typiskt på ett sätt. Migrantarbetare flyttar till städer som Peking för att tjäna pengar och då kommer jobbet oftast i första hand.
Ett annat vanligt arbete för migrantarbetare är att jobba som expressbud, och vad jag hört kan man tjäna mer som expressbud än som flyttgubbe.
Så, jag frågade en av flyttkarlarna varför han inte sadlat om.
Svaret jag fick var både väntat och oväntat.

Dels det väntade: Vanans makt, efter 6 år kunde han flyttbranschen bra och att lära sig ett nytt jobb är krävande.
Men så pekade han på ett ärr i pannan.
”När jag var 15 år cyklade jag rakt in i en vägg”, sade han. ”Och ända sedan den dagen har jag inte förmått mig hålla i ett styre. Min fru får skjutsa mig när vi ska någonstans. Har du hört, en man som inte kan köra moped själv”, sade han med ett skratt.
När jag nu sitter vid mitt sviktande skrivbord på mitt nya kontor tänker jag på det han sade.
Var det inte ändå ett utmärkt exempel på att alltid vara beredd på det oväntade svaret och uppskatta värdet i ett nytt perspektiv, en ny vy.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se