Tiggeriet skapar ingen politisk debatt: Ivan Garcia, Bogotá

Utrikeskrönikan 26 april 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bogotá, måndag.

Ungefär varannan dag får kvarteret där jag bor, en samling höghus i ett hemtrevligt huvudstadsområde, besök av en man.

Mannen upptar hela atmosfären med sin höga, mörka, monotona, vädjande röst. Madre, padre, familia, skriker han från trottoaren upp mot balkonger och fönster. Mor, fader, familj, hjälp mig snälla med en slant.

En person som alltså går runt i medelklasskvarteren här i nordöstra Bogotá och tigger med hjärtskärande röst om lite pengar till mat.

Tiggeri är vanligt i Latinamerika, precis som nästan överallt annars. Men till skillnad från hemma i Sverige så är det ingen politisk debatt kring det, det bara finns liksom.

Det vanligaste är ju att man sitter lutad mot en vägg på en trottoar och sträcker ut handen med flatan uppåt.

Men det finns också de som går fram till en på gatan och erbjuder skoputsning eller säljer några enkla prylar för en billig peng och förklarar att det är för att ha mat för hens hungriga barn hemma.

Andra utför nån enkel musikalisk föreställning, ofta med hemmagjorda rudimentära instrument, så som en mindre träbräda med metallkapsyler från läskflaskor fasthållna med en spik – då låter det som en tamburi

Det var så jag gjorde när jag var 15 år gammal och bodde i Santiago i Chile. Det är inte så att vi var extremfattiga, visst var det ibland lite knapert men mat på bordet, bostad och kläder hade vi alltid. Men en tillfällighet fick mig att gå ut på gatorna och försöka få in en slant.

Jag blev en sorts gatumusikant som klev på bussarna och sjöng för en ofrivillig men ofta förstående publik. Efter nån månad lärde jag mig grunderna i att spela gitarr, la, re och mi, det räckte långt med de tre noterna. Jag avancerade från tamburinen till gitarren och belönades med en mer generös publik.

Tack vare motorljudet ombord på bussen så hördes varken mina brister i gitarrspelandet eller mina falska stämmor.

Jag undrar om det finns en skillnad mellan att bara sträcka ut handen och be om en slant och att utföra något för att förtjäna slanten. I båda fallen handlar det ju om att få hjälp för att täcka ett behov.

Jag minns att jag, på ett reportagebesök i Nicaragua på 90-talet, reagerade på de stirrande kvinnorna med småbarn i famnen, när jag och andra journalistkollegor satt och åt en enkel maträtt på ett uteställe. De ville ha våra matrester.

Jag reste mig och sa till kvinnorna att det inte var värdigt att göra så, ni är människor precis som jag, ni har rätt till ett bättre liv, sa jag och pekade mot kommunhuset som låg ett par hundra meter bort. Gå dit, säg det till borgmästaren.

De tittade med stora ögon på mig, jag antar att de såg mig som en utomjording som ingenting förstod, och efter chocken frågade de mig om jag kunde ge dem resterna från min tallrik.

Jag gjorde det till slut, något motvilligt.

Jag fick en läxa tror jag. För vad visste jag om vad de här kvinnorna hade gått igenom i livet, vem var jag som gjorde mej till domare och sa vad de skulle göra istället, och framför allt: Vad har jag gjort för att bidra till ett annat samhälle, ett samhälle där ingen ska behöva gå runt och med vädjande blick be om lite mat?

Rösten som kommer varannan dag till mitt kvarter väcker hela tiden frågan om tiggeri inom mig. Det är en ung man som går runt med en barnvagn, barnvagnen förstärker hans hjärtskärande budskap.

Fortfarande ställer jag mig frågan, vad är det man ska man göra i ett sånt fall. Jag har inget svar på frågan. Men jag funderar ofta på att något är fel i ett samhälle som egentligen producerar mat, andra varor och tjänster, i överflöde. Materiellt finns ju lösningarna, vad är då hindren?

Ivan Garcia, Bogotá
ivan.garcia@sr.se