En aria till my English umbrella: Daniel Alling, London

Utrikeskrönikan 17 maj 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London, måndag.

En av operavärldens vackraste arior för bassångare kommer från Puccinis “La Boheme” och handlar om en man som känner stark rörelse när han i nödens stund måste lämna ifrån sig en gammal rock som han haft i alla tider.

Mannen tackar rocken för att den hållit honom varm i alla år och för att den så ofta burit poeters och filosofers verk i sin fickor.

“Nu när de lyckliga dagarna är borta, tar jag farväl av dig, min trogne vän, farväl, farväl, adio, adio”, sjunger mannen till Puccinis kongeniala toner.

Och efter snart två år i London inser jag att Puccini faktiskt hade kunnat skriva en minst lika smäktande aria om – håll i er nu – mitt paraply, my English umbrella.

Så sent som i går skyddade det mig ännu en gång mot det ständiga, nyckfulla och det så plötsligt fallande Londonregnet.

Jag visste förstås innan jag flyttade hit att det regnar mycket här. Men att det regnar så mycket och ofta, det var lite överraskande.

Numera inser jag att det förstås inte är en slump att britterna är världsbäst på eleganta men samtidigt robusta regnkläder och skor och stövlar och även då förstås, på paraplyer.

För att klara regnfrekvensen här måste de helt enkelt vara av viss kvalitet.

Här kommer det nödvändiga hjärtat och den nödvändiga smärtan in i arian, jag köpte nämligen det bättre paraplyet som ett minne av min pappa, han som gillade saker “av bättre kvalitet”, som han ofta uttryckte saken.

Jag såg det första gången i ett skyltfönster för snart ett och ett halvt år sen. Det är vackert djupt grönt, har stabil svart stålkonstruktion och ett smäckert snidat, ljust trähandtag och träspets med en glänsande metalltopp.

Det är handgjort och klarar alla vindbyar och regnattacker utan att kränga ihop sig så där som billigare modeller gör.

Direkt efter att jag köpt det skulle jag träffa en vän i närheten av affären.

Vi gick på restaurang, efteråt gick jag hemåt i uppehållsvädret som rådde med paraplyet som en promenadkäpp men det bar sig inte bättre än att spetsen fastnade in en gatubrunns galler.

Träspetsen bröts av, det dyra paraplyet var sönder utan att jag ens hade fällt upp det en enda gång.

Vid det här laget hade Puccini gnuggat sina händer av förtjusning.

Jag gick dagen efter tillbaka till affären och sa som de var, att jag hade köpt paraplyet till minne av min farsa som gillade saker av kvalitet.

Ägaren – och här hade ju arian kunnat bli en fin duett ett tag – klädd i vacker grå kostym, rökande en cigarr, sa med ett vänligt leende att han förstod och lovade att skicka paraplyet till fabriken för reparation, utan kostnad.

En vecka senare var det tillbaka och har, precis som den där Bohemrocken en gång, sen dess gjort sitt jobb med bravur och hänger ständigt på sin plats i hallen berett på nästa skur, berett på att skydda mig när lågtrycken plötsligt dundrar in över någon brittisk kuststad som jag intervjuar filosofer och poeter och många andra i.

Ni som kan er Puccini fattar ju nu vilken musik den gode Giacomo han hade kunnat komponera om detta, my English umbrella.

“Adio, adio”, från

Daniel Alling, London
daniel.alling@sverigesradio.se