Den skrytande korrespondenten: Johan-Mathias Sommarström, Mellanöstern

Utrikeskrönikan 31 maj 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Mellanöstern, måndag.

Ibland skryts det så mycket att man med det egna berömmet skulle kunna värma upp en medelstor stad. Om jag fick en krona, eller euro, för varje kollegas egna beröm jag tvingats lyssna till hade jag varit rik nu.

Jag vet inte om det finns så många andra yrkeskårer där hävdelsebehovet är så stort som hos just korrespondenter och fotografer som arbetar i fientliga miljöer.
Kanske är jag likadan. Herr Skryt, kanske ska jag börja kalla mig det - Johan-Mathias Skryt, Istanbul.

Att jobba vid en front eller i ett krig är lite som att vara på ett vuxenkollo.
Man är ute och arbetar hela dagarna, noga med säkerheten, intervjuar människor i sina livs svåraste stunder.

Tillbaka på hotellet på kvällen sitter journalister och fotografer från världens alla hörn.
Du kan vara säker på att det alltid finns några som tävlar om vem som varit närmast att skadats, dö eller kidnappats i dag.

Annars har de sett de mest vidriga scener med döda eller skadade. Något de glatt berättar över en sjätte stor stark. Det viktiga är att deras story liksom är värst.

Och har deras dag varit till den grad så misslyckad att de varken varit utsatta för fara eller sett omänskligt elände, kan de iallafall berätta om den där gången i det förra kriget de bevakade, när det var riktigt nära ögat.

Ibland träffar man också andra länders korrespondenter för första gången och det finns vissa länder där man vet att det tar max en kvart innan de börjar berätta om allt tufft de varit med om.

En finländare eller dansk ligger rätt lågt, de kanske är tillräckligt trygga i sig själva medan en svensk eller ännu värre, norrman skyndsamt måste komma i på detaljer om livet vid fronten eller faror de utsatts för.

Det är på något vis viktigt att tala om hur många krig man bevakat, hur många strider, vilken fara man befunnit sig i.

Som om det skulle göra en till en bättre journalist eller människa. Även de som inte arbetar vid fronter vill gärna hävda sig. Varje reporter som bevakat demonstrationer där lite tårgas skjutits kommer att berätta det i år framöver. Om du känner en journalist vet jag att du känner igen det.

Jag har alltid känt mig lite sämre än många av mina kollegor ute på fältet, lite mindre erfaren, inte lika hårdhudad.

För jag drar ju inte så ofta mina skrönor annat än för mina närmaste - stackars familjen, Cecilia i Kairo, Tomas i Istanbul och Thomas i Borlänge måste vara trött på mitt snack nu.
Men är man verkligen bättre bara för att ens skrönor blir tuffare för varje gång man berättar dom?

Men det är lite som i samhället i övrigt, tomma tunnor skramlar mest. De som kastar sig in i alla samhällsdebatter, de som fördömer hårdast, är det alltid de som vet mest, har mest kunskap?

Ibland kan jag längta efter något så omodernt som Jante eller åtminstone en ödmjukhet.
Men tills dess tar jag på mig skalet, skryter loss om allt jag varit med om och ber allra ödmjukast om en euro för varje kollega med självhävdelsebehov jag tvingas lyssna till och tänker att jag snart kan vara en rik man.

Johan-Mathias Skryt, förlåt, Sommarström, för P1 morgon.
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se