Hjälpsamheten ger tröst i förödelsen: Daniela Marquardt, Ahrweiler

Utrikeskrönikan 9 juli 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ahrweiler måndag,

Min mormor var en kvinna med väldigt bestämda åsikter om vad som var viktigt att kunna i livet. En sån sak var hur man packar porslin om det blir krig. Packa aldrig alla fat av samma sort i en kartong. Då händer det som hände henne - inte under kriget.

Hennes porslin överlevde andra världskriget och bombningarna av hennes hemstad Lübeck. Men efter kriget när porslinslådorna skulle bäras upp från källaren tappades en i trappan och det råkade vara den med alla sopptallrikar.

Efter all förödelse jag sett i översvämningskatastrofen de gångna dagarna snurrar tankarna, vad är viktigt på riktigt? Vad kan man förbereda sig på i livet?

Ofta, när de människor jag möter försöker beskriva vad som hänt, tar de till kriget, som det värsta de kan komma på. Det här är som kriget – nej, det är värre än kriget, säger de sen. Det kom så överrumplande, så våldsamt och så snabbt – det fanns ingen tid att förbereda sig, eller rädda något. Så många har fått allt förstört.

Och jag tänker på betydelsen av några tallrikar från en mormor, när det är det allra sista man har kvar av henne. Kvinnan jag mötte just som hon insåg att också tallrikarna var borta. Det var hjärtskärande. Att allt var borta brydde hon sig inte om just då, om hon bara hade fått behålla mormors tallrikar.

Vid hus efter hus utmed floden Ahr, hör jag historierna om och om igen, om hela existenser som slagits i bitar, ingenting kvar, oron för människor som inte hörts av.

Men också, gång på gång, tacksamheten över att man ändå lever.

Och i går mötte jag så många människor som var alldeles överväldigade över den enorma hjälpviljan. Under helgen strömmade folk från när och fjärran för att hjälpa till med uppröjningen.

– Jag vet inte vilka de är eller vad de heter, de bara dök upp och ryckte i, hör jag från flera.

Folk kommer med vatten och mat. Alla som har redskap och utrustning delar med sig. På vägen mötte jag långa karavaner med traktorer, lastbilar. Allt som kunde gräva, lyfta, släpa och bära verkade vara på väg till de raserade samhällena i Ahrdalen.

Utmed vägen var det inte bara skyltar som dirigerade om trafiken från trasiga broar. Där fanns också många handmålade skyltar till alla hjälpare: Tack! Ni är bäst!

Mitt i allt det ofattbara, mitt i de tafatta försöken att samla ihop några spillror av ett hem, ett liv, en tillvaro som har slagits sönder i floden som vällde fram, så är det solidariteten som bjuder på ett litet ankare av tröst och hopp.

Det är det viktiga, berätta om alla hjälpsamma människor, bad mig flera av de drabbade i går.

Jag hoppas att den här känslan, sammanhållningen blir kvar, sa en kvinna, även om den tidigare vykortsidyllen Ahrdalen aldrig blir sig lik igen.

Daniela Marquardt, Ahrweiler
daniela.marquardt@sverigesradio.se