Lycka är att äta polska saltgurkor: Lubna El-Shanti

Utrikeskrönikan 9 september 2021.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, torsdag.

För ett par dagar sedan kom jag tillbaka från Warszawa.

Och jag är fortfarande lite mätt.

Vilket är väldigt ovanligt.

Kanske har jag ärvt det från mormor, mormor som överlevde Holodomor i Ukraina, den stora svältkatastrofen. Ibland fanns det bara en skorpa att äta på under en hel dag. För att inte äta upp den med en gång placerade hon skorpan bredvid en ikon och tittade sedan på Jesus i timmar, innan hon mot kvällen tillät sig att ta en tugga.

Hon överlevde hungersnöden men traumat satt kvar. Hon var livrädd för att känna sig hungrig, senare i livet utbildade hon sig till kock och jobbade i kök, förmodligen just för att inte riskera att gå hungrig.

Varje gång jag äter en god måltid tänker jag på henne och äter lite till. Särskilt nu när jag var i Warszawa, vars kök har vissa likheter med det ukrainska; soppor, pierogi, alltså degknyten med olika fyllningar, syltade grönsaker, saltgurkor, kåldolmar, sill… Jag kan fortsätta hur länge som helst.

När jag är ute och reser och tid finns, försöker jag alltid passa på att äta något gott för mig och för mormor. Kanske skulle hon bli glad av att se mig äta samma sorts mat som hon en gång lagade, när hon levde.

Eller samma och samma… Då under kommunisttiden, när det ständigt rådde brist på mat och butikshyllorna i perioder ekade tomma blev sovjetmedborgarna bra på att laga efter läge men resultatet blev att de traditionella maträtterna saknade ibland vitala ingredienser. Smör, mjölk, kött och vissa grönsaker kunde vara en ren delikatess.

Under det här pandemiåret har jag inte tänkt så mycket på mormor. Serveringarna har varit stängda och jag har mest levt på proteinbars och tråkiga kiosksmörgåsar. Men nu senast i Warszawa hade en hel värld åter öppnat sig.

En polsk kollega som jag ibland samarbetar med vet exakt hur jag funkar. Först äta sen prata. Nu senast körde han mig till en matmarknad och lät mig vandra runt där bland stånden. Jag fastnade som vanligt för saltgurkorna, saltgurkor som är ytterst sällsynta i Sverige, just för att de smakar salt och har inte den där sötman som jag förknippar med svenska saltgurkor.

Där stod jag i några minuter, åt mina gurkor och tänkte på mormor. Sedan fortsatte dagen med intervjuer och resor och möten och jag var glad, nöjd och mätt.
I alla fall en stund.

Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondent.
lubna.el-shanti@sverigesradio.se