Bristen på varmt vitt ljus i november: Marie-Louise Kristola, Edinburgh

Utrikeskrönika 8 november 2021

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Edinburgh i mörkaste november.

Det började redan när jag klev av tåget. Vid taxistolpen rullade en sån där bullig, gullig, brittisk taxi fram. Den här var blå. Och bakom ratten satt en kvinna. Hon var hälften så stor som taxichaufförer brukar vara. En liten, bräcklig person, hann jag tänka och tyckte synd om henne, medan jag öppnade bakdörren för att stiga in. Då fräste chauffören till. Inte alls på nåt bräckligt vis. Jag, som var ovan vid den skotska accenten, förstod inte vad hon sa. Men hon verkade arg. Hoppade ur förarsätet och gick runt till min sida. Du har ju skrapat dörren i trottoarkanten, sa hon, och försökte visa något som jag absolut inte förstod. Dörren slutade ju många centimeter ovanför asfalten? Chauffören såg att det var lönlöst att få den där utlänningen att förstå och snäste istället - Jamen hoppa in då!

Väl framme vid mitt Bed and Breakfast hände samma sak igen. Jag betalade – och bad om ett kvitto. Jag har inga kvitton, sa chauffören. Va, har du inga kvitton? Nej du ser ju allt på ditt kontoutdrag, sa hon. Men, mitt företag vill ha kvitton på allt, insisterade jag. Hur mycket har jag egentligen betalat? Du har betalat 8 pund snäste chauffören, och såg nu så arg och läskig ut att jag fick bara ur mig ett - Ta det lugnt. Och klev ur bilen.

Jag bar in väskorna på det lilla rummet och tände lyset, och letade efter fler lampor att tända, fanns det inte fler? Nä, i taket satt tre små spottar. Och bredvid sängen en svag sänglampa. Det var allt. Jag vet att en del tycker sånt är mysigt. Inte jag. Jag blir på dåligt humör.

Nästa dag var det jobb från tidig morgon till sen eftermiddag. Då gick jag ut – och fann att det var mörk kväll. Klockan var bara litet över fem, men mörkret hade lagt sig över Edinburgh och bäddat in kvarteren i dystert novembergrått. Fasaderna och de historiska monumenten, som jag sett fram emot att se var mörkt grå och närmast oupplysta. Gatubelysningen var mycket sparsam, även på huvudgatorna i centrum. Jag var tvungen att titta upp rakt in i gatlysena flera gånger för att kontrollera att de verkligen fungerade.

Jag vandrade omkring ett tag men blev allt mer dyster. Nej inte bara dyster. Jag är en sån där som blir deppig och lite smått ångestfylld av att vistas länge i halvmörker. Och här var hela stan som en lågvoltslampa. Jag försökte tänka att det kanske fanns något bra med det dunkla, att man sparar energi, eller nåt? Men nä, det funkar inte.

Det är inte du Edinburgh – det är jag. Du är säkert en förtjusande stad, men jag behöver vänliga taxichaufförer, och varmt, vitt ljus. Framför allt en måndag – i november.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se