Mmm som i Moskva: Maria Persson Löfgren, Moskva

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Moskva, onsdag.

Mmm, Moskva.

Megapolis.

Metron, massor med människor.

Magiska minnen.

Mästaren och Margarita.

Masja och Medved.

Maximala mängder.

Magnifika memorial.

Mystiska män.

Minimala människomarionetter.

Moskva är staden jag inte visste jag hade saknat under tre år. Saknat mmm den där vackra bokstaven, som syns som M överallt för metron och M för Moskva.

Bokstaven som är lika både i latinska och kyrilliska alfabeten, grafiskt vacker som två tvillingkullar, som sträcker sig mot skyn.

Märkligt magnifik. Vad vore språket utan M? Så låg jag en hel natt och kunde inte sova för jag tänkte på M, när jag egentligen hade tänkt att berätta något helt annat i den här krönikan.

Masklösheten i metron. Minnena som likt månskivor strålar ned på mig var jag än går i denna stad. Mänskligheten hos många du möter för första gången, som kan berätta sitt livs historia, historier som rymmer så många öden, länder, gränser som korsas och liv som förstörs.

Historier som påminner om att livet inte får idylliseras, romantiseras eller fjantas bort. De stora ryska författarna visste det, majoriteten människor här vet av egen ibland bitter erfarenhet det.

Det mörka följer dem likt en evig skugga, både det som hänt och det som fortfarande kan hända.

För att stå ut hänger de sig, och jag med förresten, åt den fantastiska Monika, hunden som hittades halvdöd i bergen ovan Sotji med kapade tassas. Ja jag sa kapade tassar, det var ett odjur – inte ett djur – ett odjur som tror sig vara människa, som skadat hunden.

Men äkta människor med stort medlidande, fann henne, räddade henne, samlade pengar och skickade henne till Novosibirsk där en ovanligt skicklig veterinär lyckats inplantera nya tassar av platina.

På en gatuhund. Må-Monika, som så klart har ett namn som börjar på M, leva länge med sina nya tassar. Det önskar i alla fall jag

Maria Persson Löfgren, Moskva