Inte på min bakgård: Marie-Louise Kristola, Covas do Barroso

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Kanske var det den vita butiksbilen som plötsligt dök upp runt hörnet som fick minnena att komma tillbaka. En butiksbil! Det hade ju min mormor på landet.

Den kom där på grusvägen ett par gånger per vecka och jag minns känslan när den stannade och man fick stiga upp bland de välfyllda hyllorna och välja färgen på Jaffa lemonad, sockrade bakverk som kallades grisar och kanske en liten ask salt salmiak.

Tänk att ni har såna fortfarande! sa jag glatt överraskad till Aida, där vi stod framför hennes hus i den lilla isolerade bergsbyn på den portugisiska landsbygden. Så du blir påmind om din barndom? Det är bra sa hon och log. Hon hade precis visat mig det dyraste hon har. De frodiga betesmarkerna, det rena vattnet, korna, hönsen, hundarna och det lilla trädgårdslandet.

Hon hoppas att jag ska förstå varför hon är så rädd att allt det här ska gå förlorat. Att de gröna kullarna där hon och hennes man fortfarande vallar sina djur ska försvinna, att markerna ska trasas sönder att vattnet ska förgiftas. Aida tänker göra allt hon kan för att stoppa planerna på gruvan som planeras bara några kilometer från hennes hemby. En förändring som hon känner hotar hela hennes sätt att leva.

Eller så var det helt enkelt de där plastpinnarna och rören som stod utplacerade i den torra tallskogen. Pinnar som skvallrade om att någon gått omkring och mätt och kalkylerat och märkt ut var en förändring skulle ske. Här i norra Portugal - en ny gruva - hos mig i norra Sverige en gång för länge sedan - ett nytt bostadsområde.

Och plötsligt minns jag. Minns hur jag hoppade mellan tuvorna och över den porlande lilla bäcken i min skog. Där någon gått och mätt och kalkylerat och märkt ut med plastpinnar. I min skog! Jag minns hur jag såg mig snabbt omkring - greppade tag i en av de oranga pinnarna, slet upp den ur marken och slängde den så långt jag kunde med mina taniga armar. Så fick man inte göra förstås, det kändes i magen och länge oroade jag mig för att någon vuxen skulle upptäcka vem som gick och förstörde deras arbete varje dag.

Men, tiden gick och inget hände förutom att de där husen byggdes tillslut. Och jag glömde bort hur skogen varit utan dem. Jag tror att Aida hade rätt. Att mina glömda barndomsminnen plötsligt kom tillbaka gjorde det lättare att förstå henne. Jag har ju också fyllts av samma känslor som hon en gång. Här ska ingen komma och planera och bygga nytt och förstöra det jag älskar. Bygg nån annan stans - inte på min bakgård!