Flickan i stormens öga - en bild av folkets mödor: Milan Djelevic, Stockholm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Den lilla flickans eleganta kappa lyser upp i skenet av de brinnande bengalerna. En kontrast mot allt som händer runt om mig – ett kaos av eld, rök och vrål.

Hon håller sin mamma i handen, även mamman elegant och oklanderligt klädd som en riktig Belgrad-dam, och de går rakt in i ett hav av svartklädda män med vilda blickar bakom sina täckta ansikten.

Bilden etsar sig omedelbart fast – bräcklig elegans i en hård aggressiv massa.

En tung känsla griper samtidigt tag i mig, som en dov molande sång som hänger sig kvar…

Det min tanke nuddar vid när jag ser den kanske femåriga flickan gå i allt kaos, utan att visa en min, ingen rädsla – men hennes hand hårt knuten i mammans – är hur människorna i den här delen av världen i århundraden från tidig ålder fått vänja sig vid uppbrott, vid spänningar, orättvisor, hårt slit och mycket jobb. Med ofta mager lön för all möda.

Jag är på en av många demonstrationer i den här delen av Europa, den här sker i Serbien. För några veckor sedan var jag vid ännu sydligare breddgrader – då i Aten.

Vad de demonstrerade mot, egentligen kan det kvitta.

Min poäng är en annan. Folket här drabbas av olika händelser som på olika sätt påverkar deras liv och vardag – ofta negativt. Det finns en evigt återkommande turbulens, som en uttalad och oändlig förbannelse.

Här är småpåvarna, storfurstarna, demagogerna, kejsarna, ja, oftast män med makt, som drar de stora linjerna. Och folket försöker hänga med...

Sånt vi inte har hemma hos oss.

Visst, även här sker demonstrationer – men inte på samma sätt, inte med samma desperata innebörd. Vi kan demonstrera för eller emot nåt, men det sker ju ganska sällan egentligen. Andra saker i vårt vardagliga, ofta trygga, livspussel är viktigare.

Tillbaka till flickan. Redan fyllda några få år är hon luttrad, Vid kaosets yttringar, eldarna, skriken, explosionerna – det är en del av den värld hon lever i. Hon passerar den skriande horden, hon är väl medveten om vad som händer…men hennes blick är fast och tittar rakt fram. Hon och mamma ska hem, här måste dom passera...

Och jag vet egentligen inte varför en tung känsla övermannar mig, men jag tänker när jag ser henne att hon inte borde vara van vid det. Att världen flickan växer upp i skulle vara ljusare, inte bestå av korrupt politik, orättvisa dispyter, kamp för överlevnad – hela tiden…

Som människor måste streta mot, kriga mot, protestera mot – hela tiden.

Den där känslan förföljer mig några dagar, väl hemma i min trygghet i norr väntar mina egna flickor, en av dem i samma ålder som flickan i Belgrad. Glada, små flickor helt ovana vid bengaliska eldar och extatiskt vrålande och ilskna kvinnor och män – flickor som lever ett liv man önskar alla små femåringar skulle få leva…

Men som jag vet är utopiernas utopi: att få ha det som vi.

Kanske är det tyngden av den vetskapen som då och då drabbar mig.

Milan Djelevic för P1 Morgon
milan.djelevic@sverigesradio.se