”Våra munnar är tejpade”: Caroline Kernen, Stockholm

Utrikeskrönikan 22 maj 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag

I slutet av den här veckan kommer Turkiets framtid att avgöras.

Ett val som världen håller ögonen på. Ska Erdoğan fortsätta med sin goda relation till Ryssland, eller ska oppositionen infria sina löften om att närma sig väst och EU? För Sverige såklart frågan om Turkiet ska godkänna Nato-ansökan eller inte. För de unga oppositionella i Turkiet spelade inte just Nato-ansökan från ett land i norr så himla stor roll. För många av dom jag möter handlar det om demokrati - de har levt hela sina liv under en och samma ledare - någon som lagt mer makt under sig själv och mer politisk kontroll eller inflytande över institutioner. På ett torg i centrala Istanbul, utanför en tunnelbanestation träffade jag Sibel, ekonomistudent i 20-årsåldern. ”Jag är rädd nu, när du spelar in mig till och med så tänker jag på det”, säger hon.

Jag får inte ta en bild på henne, många av de jag pratar med säger samma sak; de vill inte vara med på bild. Det kan förstöra mitt liv, kanske förstöra karriärsmöjligheter.

Vi kan inte uttrycka oss fritt, folk på sociala medier fängslas för att tala illa om presidenten säger de. Det är som att våra munnar är tejpade, säger en ung kille som pluggar till engelsklärare.

Men de senaste veckorna, innan valet, har det varit segervittring i samma kretsar. Alla de unga jag träffar på gatan innan valet, som vill se en förändring, trodde på det. Oppositionen kommer att vinna, sa dem, det finns inget annat. Opinionsundersökningar som publiceras gav dem vatten på sin kvarn. Oppositionens siffror såg bra ut, ibland tom riktigt bra. Ibland mer jämnt. De lät så säkra på att NU skulle Turkiet med demokratiska medel få bort ett auktoritärt styre. Samtidigt intervjuas presidenten och intervjun sänds på över 20 kanaler, enligt Turkisk media som publiceras från Tyskland. Enligt Reportrar utan gränsen kontrollerar regeringen 90 procent av turkisk media.

På torget vid tunnelbanan träffar jag tre tjejer, de går i samma klass och pluggar till optiker. De ska rösta på oppositionen låter det som först, självklart, men en av dem är tyst.

Till slut säger hon Jag ska rösta på AKP, Erdoğans parti, när jag frågar. Kompisarna blir märkbart irriterade. Varför? Hon säger att han har satsat på infrastruktur, byggt vägar.

Det håller inte, avbryter hennes kompis henne. Alla ledare har väl byggt vägar, säger hon. De börjar tjafsa i munnen på varandra. Hon som ska rösta på Erdoğan säger att han var den som såg till att kvinnor som bär slöja, som hon själv, kunde arbeta och plugga fritt. Det var inge självklarhet innan. Kompisarna kommer inte överens. De andra två håller fast vid att oppositionen självklart ska vinna valet dagen efter. Så blev det söndag. Ett antiklimax för den så segervissa oppositionen. Ingen av kandidaterna lyckades nå upp över 50 procent av rösterna – och nu väntar istället en ny omgång i slutet på veckan.

Erdoğan fick flera procentenheter mer än Kilicdaruglu ledaren för oppositionen. Erdoğans supportrar dansade på biltak, tände bengaler, viftade med flaggor och slog på trummor. De andra – de unga som hoppades på förändring suckade, än är det inte över, vi får vänta och se. ”Fortfarande ska vi vinna”, säger några. ”Jag hoppas – men ärligt talat är jag inte förvånad”, säger Ayce, en av de som ville se förändring, ”det är så här det alltid blir”.

Caroline Kernen, Korrespondent med fokus på unga.
caroline.kernen@sverigesradio.se