För vi är VM-fans allihopa: Peder Gustafsson, Bangkok

Utrikeskrönika 15 augusti.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bangkok, tisdag.

Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.

Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.

Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter.

En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.

I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar.

Även om turneringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.

Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverigematchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.

Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade.

Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget och för damfotbollen över hela världen”.

Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare.

För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Och oavsett dam eller herrlag, i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.

Peder Gustafsson, Bangkok