Svärmor vågar säga sanningar: Milan Djelevic, Stockholm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.

Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.

För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.

Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.

Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.

Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.

I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.

Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.

Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.

För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.

Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.

Milan Djelevic för P1-Morgon.