Att resa på naturens villkor: Samuel Larsson, Nuuk

Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nuuk, torsdag.

Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen.

Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.

Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.

Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk.

Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.

Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.

Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det.

Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)
samuel.larsson@sverigesradio.se