I Kiev har ryska blivit våldet och krigets språk: Fredrik Wadström, Stockholm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, fredag.

Bara några dagar efter hemkomsten från Ukraina sorterar jag fortfarande intrycken av allt jag har sett och, inte minst, av vad jag har hört. För jag märker när jag under ett par veckor rör mig i ukrainska städer hur mycket jag lyssnar på hur människor pratar med varandra i vardagen under ett pågående krig.

När det gäller Ukraina handlar det mycket om att fånga upp vilket av de båda språken människor pratar med varandra - ukrainska eller ryska? Under de senaste två åren lystrar jag alltid lite extra när jag hör ryska på gatan i till exempel Kiev. Ett replikskifte vid ett övergångsställe, ett förtroligt samtal vid ett restaurangbordet, någon som passerar i en park och pratar i mobilen. Vilka är de här personerna och vad står det här språkvalet för? Det vanligaste svaret är att de är flyktingar från östra eller södra Ukraina, regioner där ryskan länge varit det dominerande språket. Men ryskan var också länge det vanliga språket bland Kievborna. De pratade ofta precis lika bra ukrainska och kunde växla när de ville. Det var bara det att ryskan för många i Kiev var hemmets språk. Nu har det blivit våldets och krigets språk.

I omvärlden finns det en rad missuppfattningar om språkfrågan i Ukraina. En av de vanligare är att många tror att den som pratar ryska automatiskt ser positivt på Ryssland som land. Du behöver inte tillbringa särskilt mycket tid i Ukraina för att förstå att det inte finns något automatiskt samband. Under Majdan-revolten för drygt tio år sedan kämpade en masssa rysktalande ukrainare också för ett fritt och självständigt land som de inte ville se som lydstat till Ryssland. I den ukrainska armén strider rysktalande för att stoppa den ryska invasionen. Och när människor från de rysktalande regionerna flyr undan kriget gör den stora majoriteten det inte till Ryssland utan i motsatt riktning till ukrainska regioner fria från ockupation.

En anledning till att jag lyssnar så aktivt när jag rör mig genom staden är att jag vet hur komplicerad språkfrågan är och kommer att vara under många år framåt. För vissa i Ukraina är det otänkbart att längre ta ryska i sin mun. Andra går ännu längre och vill inte höra ryska talas, vilket jag har all respekt för. Samtidigt strömmar ukrainska rysktalande flyktingar in och integrationen i samhället handlar för dem om många saker, också om språk.

På tåget ut ur Ukraina till Polen passerar jag en man i korridoren som bär en t-shirt som visar exakt var han själv står i den här frågan. Texten på tröjan lyder: ”Ukrainskuiu, bud laska” - På ukrainska, tack.

Fredrik Wadström, just hemkommen från Ukraina.
fredrik.wadstrom@sverigesradio.se