Läsningar: Hur ska man förstå Albert Camus ”Främlingen”?

Camus klassiska roman omges av en sårig historia av krig, kolonialism och rasism. Ändå har den en märklig livskraft. Maria Edström förklarar varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2015.

Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det igår.

Så lyder de första meningarna, här i Jan Stolpes svenska översättning från 2009, ur Albert Camus roman ”Främlingen”. Historien om den unge fransk-algeriern Meursault som begraver sin mor med häpnadsväckande brist på känslor, inleder ett erotiskt förhållande och ser en filmkomedi strax därpå och under en stekhet eftermiddag på stranden dödar en arabisk man utan egentligen orsak och till slut döms till döden – den boken har ständigt fått nya läsare.

Vad är det som gör att Camus ”absurda hjälte” som författaren själv kallade sin romangestalt fortfarande engagerar och, som vi ska se, upprör och skapar motstånd?

Albert Camus växte själv upp som just fransk-algerier, en ”pied-noir”, ättling till de franska bosättare som befolkade Algeriet efter en brutal erövring vid mitten av 1800-talet där den amerikanske Alexis de Tocqueville rapporterade att det var fransmännen som stod för barbariet, brände och skövlade arkiv, bok och manuskriptsamlingar i ett Algeriet där läskunnigheten var högre än hos fransmännen. Algeriet blev inte heller en vanlig koloni utan en del av Frankrike, en del av ”La plus grande France” med sin civilisatoriska mission. Den franska civilisationens välsignelser kom dock inte alla till del, en speciell lag reglerade villkoren för ursprungsbefolkningen och det var höga krav för att bli en fullvärdig fransk medborgare.

I den spänningen, i ett fattigt arbetarkvarter i Alger växer Camus upp med sin mor och mormor som var analfabet, den unge Albert hade läshuvud, fick stipendium och blev en intellektuell i metropolen Paris. Men som han skriver 1958: ”Jag har aldrig skrivit någonting som inte, direkt eller indirekt, är förbundet med det land i vilket jag föddes

Året innan 1957 hade han i sitt Nobeltal också hävdat rätten att som författare bara vara trogen skrivandets egen sanning och någonstans där finns skärningspunkten i ”Främlingen”, mellan Algeriet och troheten till skrivandet. I en absurd värld där vi egentligen lika gärna skulle kunna ta livet av oss eftersom ingen egentligen mening finns, finns det bara ett alternativet att leva, njuta och skapa, tycks Camus mena och håller med Nietzsches tanke om att vi har konsten för att inte dö av sanningen.

Så låter han sin romangestalt Meursault vara en liksom indifferent livsnjutare, stranden, solen och havet. Vid moderns begravningsvaka vill han ha café au lait och cigaretter, han somnar när det tråkigt och han inleder snabbt ett kärleksförhållande efter begravningen. Han är en fransk-algerier som inte vill till Paris när han får ett erbjudande av sin chef, så här summerar han Paris för sin flickvän: ”Det är smutsigt. Där finns duvor och svarta bakgårdar. Människorna är vita i skinnet.”

Camus hade en vision av en ny medelhavskultur, medelhavsidentitet där fransmännen, araberna och berberna plus de spanska och judiska grupper som länge funnits i Algeriet skulle kunna skapa någonting nytt tillsammans. Samtidigt fick han själv under andra världskriget plats som lärare när de judiska lärarna inte fick arbeta under Vichy-regeringen – precis som det alltmer började koka i den arabiska befolkningen efter kriget, vilket skapade den nationalistiska rörelse som Camus aldrig solidariserade sig med, trots att han kämpade för de inföddas utökade rättigheter.

Ingmar Simonssons biografi ”Fransk-algeriern Albert Camus”, intressant för den som vill läsa om Camus liv, intar en mer försonlig hållning, eftersom Camus inte trodde på en absolut rättvisa då kampen för den oftast resulterade i ett nytt förtryck, så skrämdes han lika mycket av rebellernas våld som av fransmännens.

Men det som Camus fått mest kritik för är hur han beskriver araberna, ”araben” utan namn som Meursault dödar liksom av en slump, eller av den starka solen som föser honom framåt, obönhörligt mot mordet. Michael Azar beskriver träffande i sin analys av ”Främlingen” hur araberna framträder via blicken och tystnaden, via ett mystiskt och hotfullt språk – mummel, skratt, flöjten och slutligen kniven. Den palestinske författaren och professorn Edward Said har också påpekat hur araberna blir till en namnlös, anonym fond för Camus europeiska metafysik.

2013 kom Kamel Daouds bok ”Meursault, contre-enquête”, ungefär ”Meursault, en mot-undersökning” ut. Daoud född 1970 i Alger ger Moussas, den mördade ”arabens” historia, han får sitt namn och romanen inleds med en motmedning: ”I dag lever M´ma fortfarande. ” Aujourd´hui, M´ma est encore vivante”. Ett slags post-kolonialt talking-back, en artikulation från de anonymiserade.

Hur kan man då förstå Camus ”Främlingen” och dess livskraft, hur kan man läsa den trots den fond av sårig historia som omger den, både bakåt och i nuet? Ett sätt är att ta fasta på Camus egen önskan att man ska läsa honom på jakt efter ”det dunkla och instinktiva” – på jakt efter det omedvetna tänker jag, med en blinkning till Camus samtida Frantz Fanon, psykiatriker och som svart martinikan betydligt mer medveten om hyckleriet och rasismen i ”Frankrikes storhet”. Mersault kan ses som ett slags förräderiets ”pied-noir”, obekymrat rasistisk men inte heller trogen den överbyggnad som ”Frankrike” ändå kräver.

Mordet begås i ett slags förblindad tillstånd, i solen, i hettan, i en syn på araber som mindervärdiga – som en bild av den förblindade syn Frankrike hade på situationen, på sin roll i Algeriet. Att han dödat en arab blir heller inte sen det brott han döms för utan det är det faktum att han inte sörjt sin mor tillräckligt som gör att han avrättas. Modern som ursprunget, troheten mot oantastliga värden; kristendom, upplysning, modernitet. Världen som Mersault struntar i eller inte uppfattar som någonting som har med honom att göra. ”Slut för idag, herr Anti-Krist” som domaren säjer till honom.

Scenerna från fängelset förebådar också på ett kusligt vis den tortyr som pågick i de algeriska fängelserna under det sena 1950-talet och som den fängslade tidningsmannen Henri Alleg vittnade om i den utsmugglade texten ”Tortyren” – den tidens Wiki-Leaks och som även skildrades i Gillo Pontecorvos legendariska film ”Slaget om Alger” – en italiensk-algerisk samproduktion från 1966.

Ordet främling har en dubbelbetydelse på franska, dels i vår betydelse någon okänd, någon främmande men också i betydelsen utländsk. Är Mersault främlingen, inte bara i sitt eget liv i en filosofisk mening, utan också bokstavligen - en utlänning i Algeriet? Och någonstans där blir Mersault denna absurda hjälte Camus vill ha honom till, ett slags negativ till den förskönade bilden av den koloniala samhället. En som inte spelar med och därmed avslöjar systemets grymhet och oförsonlighet – ja, absurditet? Fransmannen, västerlänningen som en främling i ett paradigm, en doktrin som vill göra världen till sin.

I slutet dör Mersault oförsonad, ensam och beredd att leva om allt, plötsligt lugn under stjärnhimlen han ser genom fängelsegluggen. Slutmeningen lyder:

”För att allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det mig bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.”

Maria Edström

kritiker