Så gott vi kan: Richard Myrenberg, Tel Aviv

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tel Aviv fredag.

Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.

Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.

Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.

Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.

Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.

Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.

Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?

Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.

Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan.

Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.

Richard Myrenberg, Tel Aviv.
richard.myrenberg@sverigesradio.se