Ett oförsonligt mörker, men en strimma ljus: Johan-Mathias Sommarström, Tel Aviv

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. San Francisco, fredag.Idag kommer andra delen av tv-årets hittills mest utskällda serie. I alla fall inom gayvärlden. För, som någon skrev på Twitter, om det är något som faktiskt kunnat ena den i vanliga fall så spretiga HBTQ-världen i USA, så är det att man avskyr serien The Real Friends of WeHo.Serien är en sorts bögversion av Hollywoodfruar. Eller kanske snarare den amerikanska förlagan Real Housewives-konceptet.Eventuellt hade serien kunnat få ett lite mer varmt mottagande om den inte hade inlett första avsnittet med att förklara att platsen där den utspelas, West Hollywood i Los Angeles, är hela gayvärldens epicentrum. Det känns i alla fall som att alla som såg på serien här i San Francisco, genast blev kränkta och stängde av första avsnittet redan där.Vi får följa en influencer, en stylist, en skådespelare, en artist, en entreprenör och en snubbe som driver en resebyrå tillsammans med sin man som var med i tonårskomedin Mean Girls en gång i tiden. Jag tror jag fick med alla där. För trots att de sysslar med olika saker, så känns de nästan som en och samma person. Som prefabricerade West Hollywood-kloner. Till och med han som säger att han inte tillbringar någon tid i West Hollywood. De är alla fräscha, vältränade... ointressanta.Under veckan som gått har man kunnat ta del av mängder av mer eller mindre begåvade sågningar av serien. En person på Twitter var till och med irriterad över att en några sekunder lång inklippsbild var filmad 2015 – det kunde man se på annonstavlan med reklam för Askungenfilmen.Och en video från en gaybar blev viral, där jublar gästerna när någon stänger av tv:n som ska visa The Real Friends of WeHo.Artisten Todrick Hall som är med i serien, och som redan tidigare fått utstå en hel del hat på nätet, verkar ha tagit mest illa vid sig. Han har publicerat flera sidor långa handskrivna brev på Instagram där han till exempel frågar sig varför han och de andra medverkande kritiseras för att de är rika, vältränade privilegierade – medan folk samtidigt upphetsat följer varenda avsnitt av till exempel serien om den välbärgade Kardashian-familjen.Själv tänker jag att det här konceptet kanske hade varit spännande för 20 år sen. Andra hyfsat nya dokusåpor med bögmedverkan har adderat någonting till bögarna för att göra det intressant. Styling och livsstilsserien Queer Eye lät sina programledare ge smakråd till personer som bodde i olika sydstater under de första säsongerna. Långt från gayghettona. Precis som We're here där programledarna iscensätter dragshows i olika småstäder.Att följa livet i en småstad mitt i en storstad där alla är stöpta i samma form, är inte lika spännande. Inte ens om småstaden ligger i Hollywood.Roger Wilson, San Fransiscoroger.wilson@sverigesradio.se

27 Jan 20233min

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med – just det – högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: ”Ni måste reformera ert system men gör inte som vi.” I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare. Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

26 Jan 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria richard.myrenberg@sverigesradio.se

25 Jan 20233min

Utrikeskrönika 24 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.– En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.– Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

24 Jan 20233min

Utrikeskrönika 23 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: ”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

23 Jan 20232min

Utrikeskrönikan 20 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Göteborg fredag,”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland. Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn- Riga ligger i Lettland- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, Nordenkorrespondentcarina.holmberg@sverigesradio.se

20 Jan 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt – även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det – rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen ”Le snus” lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. ”Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus”, säger en kille in i kameran. ”Man ska gärna ha något att dricka, något sött”, fortsätter han. ”Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet”.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig ”det bränns, det svider”. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka – i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på unga.caroline.kernen@sverigesradio.se

19 Jan 20232min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent

18 Jan 20233min