Skriv – annars har det kanske aldrig hänt: Lubna El-Shanti, Charkiv

Utrikeskrönikan 14 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

14 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 13 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Andreas Liljeheden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

13 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 12 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Ginna Lindberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.Det är en ovanligt varm november här i huvudstan. Det är fullsatt på uteserveringarna intill Union Station, och mitt i gatan har en grupp demonstranter samlats i höstsolen för att demonstrera mot Donald Trump.Ett band spelar musik från ett lastbilsflak och demonstranterna skanderar slagord mot republikanerna. En kvinna går därifrån och ställer sig ensam en bit bort i skuggan, alldeles blickstilla.Jag fattar bara inte, säger hon till mig, hur kan Trump bli president igen nu när vi vet vad han står för? Hur kunde 74 miljoner amerikaner välja honom? Hon tittar bort mot demonstranterna. Det här är inte en dag för dans, säger hon.Det har gått en vecka sen presidentvalet och i delar av USA firas Donald Trumps seger fortfarande för fullt. Men här i Washington är det förstämning. I den här stan röstade 93 procent på Kamala Harris. Överallt syns blåa kampanjskyltar i fönstren och Harris-flaggor i radhusträdgårdarna.Den här gången är ingen i Washington chockad över resultatet, som efter valet 2016. Alla har följt opinionsmätningarna och visste att en Trumpseger var möjlig. Men besvikelsen verkar ändå ligga som en våt filt över stan.Vissa är också oroliga för sin egen framtid. Oroliga för sina jobb nu när Trump ska rensa i träsket, som han kallar det. Och träsket – det är Washington DC. Över 160 000 personer här i stan är federalt anställda.Det kan bli stora förändringar om Donald Trump ska genomföra sina planer på att lägga ned myndigheter, sparka ut opolitiska tjänstemän och ersätta dem med egna politiska rekryteringar, enligt den plan som går under namnet ”Schedule F”. Techmiljardären Elon Musk kan få uppgiften att leda arbetet med att organisera om myndigheter och departement.Några kvarter från Union Station har en entreprenör slagit mynt av oron och ilskan. Här kan Washington-bor hyra ett Rage Room, ett ilskerum, och få ur sig frustration genom att krossa porslin och glasflaskor med ett baseballträ. Trettio minuters ilske-terapi med skyddsglasögon. Den senaste veckan efter valet har ilske-rummet varit fullbokat, rapporterar Washington Post. Bokningarna har fördubblats. Behovet av att avreagera sig under kontrollerade former verkar omättligt.I kvarteret utanför ilskerummet slokar en blå Harris-skylt på en lyktstolpe i höstsolen. En vit jeep bromsar in i korsningen med dånande musik ur högtalarna och röda Trump-vimplar som smattrar från bilfönstren.Det här är en ny huvudstad nu.Ginna Lindberg, Washingtonginna.lindberg@sverigesradio.se

12 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 11 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beirut måndag.Bjud oss på en ljusglimt, på en strimma hopp, ty världens färger förlorar sin lyster genom dimmor av rök och betongdamm som bomber skapat. Vi behöver skratt, humor, värme och vänskap. Nu kanske mer än någonsin. För när allt är så dystert är det lätt att dras med, dras ner.Här är ljudet av drönare konstant, explosionerna oregelbundna men kommer ofta, lukten av brandrök som en slöja i luften. I går dödades 21 i ett bombanfall, nio i ett annat och så håller det på. Det är som att mörkret inte vill ha konkurrens.I Gaza dödades Yussef i helgen. Han spelade fotboll med några vänner, i ett område som enligt Israel skulle vara en ”humanitär zon”. Varken han eller hans familj har några kopplingar till militanta, att ens behöva förklara det om en 16-åring, men så är det. Han attackerades av en Israelisk helikopter. Hans syster Raghad som flera gånger varit med i radio var förtvivlad. ”Ge mig min bror tillbaka” skrek hon. Yussef, en av så många civila som dödats. Jag undrar, med tanke på det vi ser nu, vad som sker i vår omvärld, kommer vi inte skämmas om 10-15 år. Att vi lät det fortgå, att vi lät dödandet ske utan att agera.Historien är full av händelser där omvärlden stod handfallen, inte visste hur den skulle agera eller åtminstone tillfälligt tittade åt ett annat håll, folkmordet i Rwanda, inbördeskriget i Syrien med sina tortyrceller och gasattacker, massakern och folkmordet i Srebrenica, förintelsen under andra världskriget, Rysslands annektering av Krim- det finns en lång lista på händelser där omvärlden inte med tillräckligt kraft sa STOPP och i vissa fall, efteråt yttrat de nu urholkade orden ”aldrig igen”.Det som nu sker i Gaza är att ett helt folk tvingats från sina hem, av de som hittills dödats är minst 30,000 kvinnor eller barn. Om fem år, eller tio år, kommer vi tycka att det var ok att vi lät det fortgå, vi såg det ju, följde det i realtid så vi visste, ändå kunde ingen stoppa. Det är mörkt i den här regionen nu, motsättningarna så stora. Viljan till samförstånd och kompromisser obefintlig. En person som jag träffade, hans föräldrahem har sprängts till ruiner sa att han på allvar förlorat hoppet om mänskligheten. Men är det verkligen så, för fortfarande finns krafter som bryr sig. Människor som osjälviskt värnar om andra- som Lea här i Beirut som hjälper de rättslösa afrikanska kvinnorna, eller nycirkus -killarna i Gaza som uppträder för barn i ruinerna för att ge en stunds flykt från kriget.Även om tiderna är dystra och mörkret gror i människor är det också hos människor ljuset finns, hoppet, även om det kan vara svårt att se just nu. Johan-Mathias Sommarström, Beirutjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

11 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 8 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Axel Kronholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredag.Det finns lukter som har en särskild plats i ens minne. För mig är några av dem starkt förknippade med Sydostasien. Doften av rök från vedspisar som sprider sig över landsbygden om kvällarna, eller aromen av nyångat klibbigt ris. Förra månaden, i samband med att jag tog mig in över gränsen till rebellkontrollerade områden i Myanmar, återförenades jag med en annan sån doft – den från betelnötstuggande. Det här är en vana som är utbredd i Syd- och Sydostasien. Nötter från betelpalmen krossas och lindas in tillsammans med, vanligtvis, tobak och släckt kalk, i betellöv. Blir ett litet grönt paket som när det tuggas ger en lätt stimulerande effekt och avger en frisk, syrlig doft, som inte går att ta miste på. Jag känner den redan på väg mot gränsen i natten. Chauffören har en tom plastflaska vid sin sida som han tar upp då och då för att spotta ut den roströda saliven som bildas vid tuggandet. Lukten sprider sig genom den mörka bilen och väcker till liv minnen från alla mina Myanmar-resor genom åren.Första gången var 2013, när landet precis hade börjat öppna upp, som det hette. Det var en spännande tid, ett land i omgörning. Aung San Suu Kyi hade släppts ur husarrest några år tidigare, medier hade kunnat börja verka mer fritt och civilsamhället organisera sig. Vad var det som höll på att hända, frågade vi oss. Skulle generalerna verkligen komma att släppa greppet om makten? Idag vet vi, att det aldrig var deras avsikt.Sen militärkuppen för snart fyra år sen har landet återigen hamnat i medieskugga från andra konflikter i världen, men intrycket som stannat med mig från resan är hur djunglerna surrar av aktivitet. Nya unga rekryter från städerna anländer fortfarande för att ansluta sig till det väpnade motståndet. På vägkrogar längs djungelstigarna sitter gäng med 20-åringar från Yangon och slevar i sig sina nudlar, torkar munnen med skjortärmen och slänger gevären över ryggen och kör vidare mot fronten på sina motorcyklar. De har lämnat familj, jobb, vänner för att slåss mot en militär som är ökänd för sin grymhet. Kommer de att lyckas, undrar många. Jag har fortfarande ingen aning.Det är inget lätt liv de valt i djungeln. Själv kämpar jag mot luftfuktigheten som är så hög att svetten på kroppen inte kan avdunsta och kyla ner mig. När jag sitter och flämtar i hettan skär en välbekant syrlig doft genom den tjocka, tryckande luften – marken är fläckig av roströda stänk av utspottad betelnöt.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronholm@sverigesradio.se

8 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 7 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beirut torsdag.Hela hennes näve med de små fingrarna och naglar små som riskorn greppar mitt pekfinger. Hon vill gärna smaka lite på det, men jag låter henne inte. Tänker att hon ska slippa nikotinspår från snus i sådan tidig ålder, hon är ju inte mer än ett par månader.Men hon är bedårande, hennes mörka tjocka kinder, som övermogna persikor. Man vill bara nypa dom. De nyfikna mörkbruna ögonen, stora uppspärrade. Hon är resultatet av en våldtäkt.Hennes mamma är den lägsta av de lägsta, det är så hon ses av många här. Även i fredstid tillhör hon de allra värst utsatta, nu är det krig. Nu är det värre, nu står hon lägre än någonsin. Hon är bara 24 år men redan tärd av livet. Hon kom hit för tre år sedan från Sierra Leone, skulle jobba som hembiträde, på ärligt vis tjäna ihop till en dräglig vardag för hennes familj i hemlandet. Det blev inte som hon tänkte.Redan vid ankomsten beslagtogs hennes pass. Hon jobbade från tidig gryning till natt, och om hon blev klar med sysslorna i värdfamiljen hyrde de ut henne till släktingar eller vänner att arbeta för. Hon sov på en madrass i köket.Familjens trådlösa nätverk fick hon inte använda och kunde inte höra av sig till sin familj. Av pengarna hon skulle tjäna fick hon inte en bråkdel, hon fick inte heller föra över pengar till hemlandet. Om hon gjorde något fel blev hon piskad eller misshandlad.Om hon blev sjuk fick hon några tabletter, sedan var det bara att jobba ändå.Hon berättar allt det här innan hon ser mig i ögonen och fortsätter: ”Madames man våldtog mig, flera gånger”. ”När Madame inte var hemma slet han av mig mina kläder, tog på mig, våldförde sig på mig”. Hon försökte tala om för Madame som svarade med att misshandla henne, svårt. Nästa gång du ljuger skjuter jag dig, hade Madame sagt.24-åringen från Sierra Leone berättar om vänner som fängslats, som anklagats för stölder som inte skett, men ingen tror dem. De är som moderna slavarbetare, utan rättigheter, utan värde.Hon blev gravid av våldtäkterna. När magen växte blev hon utsparkad, utan rättigheter. Familjen tog hennes mobiltelefon och passet behöll de. Hon har sovit ute, i garage och övergivna byggnader eller fått lite hjälp när någon förbarmat sig över henne. Sedan kom kriget, bomberna.Nu är hon rädd så rädd, den lilla tur hon haft har lett henne till ett härbärge i förorten Dahiye, den som så ofta bombas- Ett härbärge som av bomber skakar så att dammen yr från väggar och tak.Nu vill jag bara hem till Afrika säger hon och hoppas att någon vill hjälpa. ”När jag kom hit hade jag drömmar, att arbeta ihop lite pengar för ett drägligt liv därhemma, men jag har levt i tre år utan människovärde, utan sympatier, där alla sett ner på mig som om jag vore ett djur.”Hon är det moderna slaveriets offer, de som inte hörs fast de har en röst, de som ingen lyssnar på fast de har historier att berätta. De som ingen bryr sig om – fast de har så mycket värme att ge. Det moderna slaveriets offer.Johan Mathias Sommarström, Beirutjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

7 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 6 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent David Rasmusson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

6 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 5 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Daniel Alling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

5 Nov 20243min